Yearly Archives: 2017

Det stormar kring jämställdhetsminister Jens Orback. I en artikel i Aftonbladet utpekades han härförleden som “familjefundamentalist” och “kolonialist”. De 16 skribenterna hävdade att utnämningen av Orback till ny jämställdhetsminister var “skrämmande”:

Vad vi ser är en nyliberal politik med rasistiska förtecken, hand i hand med en stark nykonservatism där kärnfamiljens och faderns roll i samhället betonas som ett fundament.

En skakad Orback kontrade med att säga att han inte alls är homofob:

Jag hade också en härlig syster till min mormor som bodde i Kanada. Hon bodde med en häst där. Jag tyckte det var underbart. Låt människor leva med vem de vill, hur som helst. Jag har inga synpunkter på det.

Trots att Orback uttryckligen hävdade att människor bör få “leva med vem de vill, hur som helst”, dröjde det inte länge innan han anklagades för att jämställa homosexualitet med djursex. Börje Vestlund, homosexuell och riksdagsman för socialdemokraterna, kallade Orbacks uttalande “korkat, omoget och dumt”. Enligt Vestlund bör Orback “be alla homosexuella om ursäkt”. Miljöpartiets Gustav Fridolin menade att ministerns klavertramp är så allvarligt att det behövs en ny diskrimineringsdebatt i riksdagen.
Faktum är dock att det inte finns något i ministerns uttalande som antyder att han likställer homosexualitet med djursex. En filosofiskt lagd kritiker skulle möjligen kunna hävda att ministerns utspel innehåller en antydan om att djursex är ok, någon koppling mellan homosexualitet och djursex existerar dock inte i Orbacks uttalande. Säga vad man vill om Orbacks kritiker, de saknar uppenbarligen inte fantasi.
Debatten kring jämställdhetsministerns uttalande reser två intressanta frågor.

• Varför gjorde Orbacks utspel så “många” människor upprörda?
• Varför agerade jämställdhetsministern så defensivt i förhållande till sina kritiker?

Måste alla tycka om homosexualitet?

Varför all denna upprördhet? Det är väl bra att Sverige har en jämställdhetsminister som anser att människors sexualitet är deras ensak? Eller?
Låt oss först utesluta två tolkningsmöjligheter:

• Orbacks kritiker var inte upprörda därför att de misstänkte att jämställdhetsministern vill förbjuda homosexualitet.
• Inte heller är det sant att kritikerna trodde att Orback likställer homosexualitet med djursex.

Det kritikerna egentligen reagerade på är den sista delen av Orbacks uttalande:

Jag har inga synpunkter på det.

Problemet med Orbacks utspel var inte det han sade, utan det han inte sade. Gayaktivisterna hade hoppats att ministern skulle göra en s.k. “riktig avbön”, dvs. att han skulle säga att homosexualitet är något fint, att det är något speciellt med män som har samlag med varandra, att lesbisk kärlek är ett fullgott alternativ till kärleken mellan kvinnor och män osv. Orbacks misstag var att han endast sade att han inte bryr sig om vad folk sysslar med i sängen. Gayaktivisterna ville att ministern skulle bry sig. Orback trodde att hans värdeneutralitet skulle skydda honom, han förstod inte att värdeneutralitet är ett förlegat begrepp i den världsbild som hans kritiker håller sig med. För dem finns ingen tredje ståndpunkt. De resonerar på ett helt annat sätt: de som inte uttryckligen är med oss, är emot oss.

Gjorde Orback fel? Borde han ha uttryckt sig på ett annat sätt? Svaret på frågan måste bli ett otvetydigt nej.

På ett allmänt plan skulle vi kunna säga att Orbacks kritiker blandar ihop begreppen “tolerans” och “respekt”. Demokratier baseras på tolerans, däremot kräver det demokratiska styrelsesättet inte att olika åsiktsriktningar högaktar varandra. En ateist uttalar inte en motsägelse om han både säger att han har svårt att respektera vidskepliga människor och att han inte vill förbjuda vidskeplighet. En demokrat resonerar inte ologiskt om han både säger att han inte högaktar kommunister och nazister och att han inte vill förbjuda kommunism och nazism. Religiös mångfald kräver inte att kristna respekterar muslimer och omvänt, det räcker med att de tolererar varandra.
När människor får frågan “Vad tycker du om homosexualitet?” tolkar de ofta frågan i juridiska termer, dvs. de beter sig som om frågan handlade om homosexualitetens legala status. Det är en rimlig tolkning av frågan. Faktum är att homosexualitet var förbjudet i lag fram till 1944 och en sjukdom ända fram till 1979. Men man kan också tolka frågan på ett icke-juridiskt sätt. Ett exempel: “Hur hade du reagerat om du hade haft sex med en person av samma kön?”. Sanningen är nog den att även om de flesta heterosexuella motsätter sig ett olagligförklarande av homosexualitet, skulle de inte desto mindre uppleva sex med det motsatta könet som något vämjeligt. En inte alltför orimlig gissning är alltså att många heterosexuella betraktar homosexualiteten med mer eller mindre avsmak. Detta är naturligtvis något som många homosexuella har noterat.
Är detta ett problem? Nej, det är inget problem. Så länge hetero- och homosexuella tolererar varandra, är det inget problem. Det blir ett problem först när grupper av hetero- och homosexuella försöker tvinga sina värderingar på omgivningen. Det förstod kanske jämställdhetsminister Orback, det förstod av allt att döma inte hans kritiker.

Varför valde Orback att slå till reträtt?

Det som gjorde Orbacks reaktion märklig var att han verkade ta kritiken på allvar. Han vred sig som om han vore en mask på en metkrok. Orback gav intryck av att vara både chockad och bekymrad. Ett exempel: jämställdhetsministern lät nyligen meddela Expressen att “hästen och mormors syster … inte [bodde] i samma hus. Hästen bodde i stallet”. Orback ville på detta sätt inte endast korrigera sin tidigare framförda uppfattning, han ville också ta udden av den kritik som riktats mot honom. Det är inte svårt att rekonstruera Orbacks tankegång: “om hästen bodde i stallet istället för i stugan, kunde de ju inte ha haft sex och då kan man åtminstone inte beskylla mig för homofobi”. Orback försöker på detta sätt bemöta en bisarr kritik med ett lika bisarrt motargument (om mormors syster ville ha sex med hästen kunde hon ju promenera över till stallet).
Men varför valde Orback att retirera inför kritikerna? Varför gick han inte istället till motoffensiv? En möjlig förklaring till jämställdhetsministerns defaitistiska hållning är att han överskattade motståndarnas antal och folkliga förankring.
När Statens Folkhälsoinstitut undersökte svenska folkets sexvanor kom man fram till att endast 2,4 procent av de intervjuade personerna hade haft någon form av sexuell kontakt med personer av samma kön. Gayaktivisterna är förvisso en högljudd grupp, men det är definitivt ingen stor grupp. Var ministern kanske rädd för att stöta sig med landets yrkesfeminister? Kanske. Men inte heller denna grupp är särskilt stor. En Demoskopundersökning visade härförleden att endast 22 procent av svenskarna betraktar sig som feminister. Över 80 procent av dem som tillhör denna grupp ansluter sig inte till den radikalfeministiska analysen. Uppropet var dessutom endast undertecknat av 16 personer, varav flera har gjort sig kända för minst sagt egendomliga uttalanden. America Vera-Zavala har öppet stött terroristattacker mot amerikanska soldater och personal från hjälporganisationer i Irak. Diana Mulinari uttryckte sig på följande sätt under en genuskonferens i Lund:

Vi lever i ett helvete. Vi har mer rasism och mer kristdemokrater. Att ha genusvetenskap på Lunds universitet och en bra kille som hämtar barnen på dagis är inte värt att dö för. Vi har mycket kvar att kämpa mot.

Devrim Mavi skriver artiklar i Socialistiska Partiets tidning Internationalen. Ana L. Valdés är författare från Uruguay och före detta medlem i den marxistiska Tupamarosgerillan.
En rimlig gissning är dock att Orback var bekant med dessa fakta. Orback kände till Vera-Zavala och Valdes, han visste förmodligen också om att radikalfeminismen inte är särskilt utbredd bland väljarna och att homosexuella utgör en försvinnande liten minoritet.
Orback hade dessutom på goda grunder kunna hävda att åtminstone en del hans kritiker har en dold agenda. På statliga Nationella sekretariatet för genusforsknings mejlingslista hävdas det oriktigt att Orback har gjort sig skyldig till kvinnomisshandel. Enligt Aftonbladet har ministern utpekats som incestförespråkare i ett debattforum vid Göteborgs universitet. Orback hade kunnat utnyttja detta mot sina kritiker. Han hade kunnat säga att kritiken mot honom inte har något att göra med vad hade sade i intervjun, att den är illasinnad och malign och att den tar sikte på att via ryktesspridning underminera hans trovärdighet som politiker. Men Orback har inte utnyttjat denna möjlighet. Istället har han försökt blidka sina kritiker på olika sätt. Varför? Det finns flera orsaker till jämställdhetsministerns klenmod.
En orsak är givetvis kritikernas tillvägagångssätt. När 60- och 70-talets radikaler kritiserade det s.k. etablissemanget, var kritiken alltid ytterst riktad mot det kapitalistiska systemet. Idag spelar kapitalismkritiken en underordnad roll i den radikala samhällskritiken. Idag har vänstern mer eller mindre valt att alliera sig med den kapitalistiska staten. Vad beror det på? Den huvudsakliga anledningen är givetvis socialismens kollaps. Det finns idag inget ideologiskt alternativ till kapitalismen, åtminstone inte i väst. Kritiken av kapitalet har ersatts med en kritik av västerlandet och klasskampsteorin har ersatts med en teori om homofobi, mansvälde och rasism. Det som förenar den socialistiska vänstern med den kapitalistiska statens politiska eliter, är föreställningen om det moderna samhället som ett samhälle byggt av och för rasister, kvinnoförtryckare och homofober.
I kritiken mot jämställdhetsministern finns också antytt att denne är rasist och homofob. Det är således inte svårt att förstå jämställdhetsministerns oro. Rasism- och homofobstämpeln kan vara svår att skaka av sig när den väl har fått fäste. Det finns även ett utpressningselement med i bilden. En del av Orbacks kritiker har antytt att det inte räcker att Orback dementerar sitt uttalande. Det har sagts att Orback bara kan bevisa sin oskuld genom att kompensera de homosexuella på något sätt. Håkan Andersson, ordföranden för Homosexuella socialdemokrater, var också tidigt ute och påpekade att ministern skulle kunna mildra kritikernas vrede genom att införa en s.k. könsneutral äktenskapslagstiftning.
Men oron för rasist- och homofobstämpeln var givetvis inte den enda orsaken till ministerns vankelmod. Orbacks reaktion var också en indikation på hans förvrängda uppfattning av verkligheten. Förklaringen till att Orback tog kritiken så hårt, är givetvis att den kom från individer och grupper som ministern på olika sätt identifierar sig med. Orback hade kunnat ignorera kritikerna, han hade t.o.m. kunnat avfärda åtminstone en del av dem som extremister utan att det hade påverkat hans karriär nämnvärt. Orback vågade inte ta strid av den enkla anledningen att hans mentala värld inte omfattar mycket mer än den kaviarvänster som han själv tillhör.
Den socialistiska vänstern har i åratal skällt befolkningsmajoriteten för att vara rasistisk och homofobisk. Nu har en av rörelsens främsta företrädare mot sin vilja tvingats lära sig att i det nya Sverige går ingen säker – inte ens jämställdhetsministrar.

Pippi Långstrump är rasist!

Helena Looft, författare och redaktör för Tidskrift.nu, anser att det är dags att “putta ner Astrid från piedestalen”. Fröken Looft har nämligen noterat att Pippi säger följande i boken “Pippi går till sjöss”:

“Negerprinsessa, tänk bara! Jag ska ha en egen neger som blankar mej med skokräm över hela kroppen, så att jag blir lika svart som dom andra negerbarna.”

Looft fortsätter:

Detta skrev Astrid Lindgren 1971 och upplagan vi har är från 2002. Låt gå för att svarta kallades negrer på 70-talet, men att åka till en söderhavsö och skaffa sig en egen, nej, där gick gränsen redan då. Det är dags att putta ner Astrid från piedestalen, för barnens skull.

Looft är lika erbarmligt enögd som de gayaktivister och feminister som förföljer jämställdhetsminister Orback. Varför inte hålla fram Lindgren som ett föredöme? En svensk författare som på 70-talet säger att det är fint att vara neger. Det är så fint att hon låter en av världens mest kända barnhjältar säga att också hon vill vara svart som en neger. Vad är det för fel med det? Looft hade kunnat kritisera Lindgren för hennes rojalism, föreställningen att det är vissa människors uppgift att passa upp andra, men att hävda att barnboksförfattarinnan ger uttryck åt en “rasistisk människosyn” är bara löjligt.

“Sagan om ringen” är rasistisk!

Peter Jacksons filmatisering av J.R.R Tolkiens “Sagan om ringen” blev inte bara en kommersiell succé, filmerna har vunnit en rad utmärkelser, däribland flera Oscars. Inte heller var det någon större skillnad mellan filmkritikernas och den breda allmänhetens värdering av filmerna. Filmerna fick genomgående höga betyg i svenska tidningar. Tolkiens trilogi har också lästs av miljontals människor.
Men om vi får tro David Tjeder vid Stockholms universitet är böckerna fyllda av “livsfarligt tankegods”. Vad är det då som är så förfärligt med Ringentrilogin? Enligt Tjeder är Tolkiens värld en “rasistisk värld”:

Och Saurons krigare från de södra länder där solen alltid skiner beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om afrikaner. … Tolkiens Sagan om ringen vidarebefordrar en rasism som härstammar från 1800-talet och ännu närmre från nazismen. … I Sagan om ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst. Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande berättare. Men det är livsfarligt tankegods som han kommer med.

Som om det vore nog. “Sagan om ringen” är dessutom en kvinnofientlig värld. “I Midgård finns inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister”, klagar Tjeder. Dessutom har Tjeder upptäckt att det saknas homosexuella och lesbiska i Tolkiens sagovärld. Usch och fy! Kan det bli värre?
Nu menar Tjeder inte att Tolkien var nazist. Ingalunda. Problemet är inte Tolkien, utan Europa. För Tjeder finns det ingen väsensskillnad mellan det brittiska imperiets kamp mot den afrikanska slavhandeln och Hitlers utrotningsläger.
Tjeders “analys” är typisk för den nya typen av intellektuella. Att “Sagan om ringen” inte var avsedd som en politiskt traktat kan man strunta i. Inte heller behöver man bry sig om att böckerna är skrivna i rent underhållningssyfte. Eftersom Saurons krigare är mörkhyade och negrer är mörkhyade, är Saurons krigare per definition negrer. Tolkien beskriver kvinnor och män som olika och det är fel, även om de i realiteten är olika. Europeisk utrikespolitik är till sitt väsen nazistisk även om det bara var nazisterna som upprättade veritabla utrotningsläger. Eftersom européerna på 1800-talet försökte förbättra sina respektive samhällen, eftersträvade de perfekta samhällen och eftersom nazismen strävade efter ett perfekt samhälle var alla européer ett slags kryptonazister. Kvinnorna i Tolkiens värld är “magiskt vackra” och krigar inte tillsammans med männen och det är fel eftersom i ett jämlikt samhälle hade kvinnorna valt att stupa tillsammans med sina män. Tjeder noterar också att av någon underlig anledning var Tolkiens böcker “speciellt populära bland dem som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck.” Varför skulle detta vara särskilt besynnerligt?
Dessutom: varför inte löpa linan ut? Tjeder beter sig som kemisten som har insett att en viss kemikalie är dödligt farlig, men som inte vågar säga att vi därför bör förbjuda den. Om nu “Sagan om ringen” är livsfarlig, vad skall vi göra med böckerna? Skall vi varningsmärka dem på samma sätt som vi varningsmärker cigarettpaket eller skall vi anordna bokbål?