Yearly Archives: 2017

Would you fly in an airplane from a company whose motto is,  “We Put Diversity First”?
  Arthur Hu, Asian Week

“USA är ett fungerande mångkulturellt samhälle. Det är ett samhälle där staten behandlar alla individer lika och bekämpar all form av diskriminering. USA är den stora smältdegeln där människor från världens alla hörn lär sig att identifiera sig med sitt nya hemland.”
Det är den officiellt propagerade bilden av USA. Enligt journalisten och författaren Dinesh D’Souza ser verkligheten ut på ett helt annat sätt. D’Souza menar att USA är mer splittrat utmed etniska linjer än någonsin tidigare. USA:s vita och svarta har aldrig befunnit sig så långt ifrån varandra som de gör nu. Den främsta orsaken är kriminaliteten bland svarta. Ett annat problem är att åtskilliga vita amerikaner har tröttnat på de återkommande beskyllningarna om rasism. Många vita amerikaner anser att USA inte har något rasproblem, utan ett problem med sin svarta minoritet.

Bakgrund

1960-talet var radikalismens årtionde. I USA kämpade liberaler för lagar mot segregation och diskriminering. Medborgarrättslagen från 1964 var en milstolpe i det att den förbjöd särbehandling grundad på etnisk härkomst. D’Souza tillstår utan omsvep att 60-talsradikalernas kamp var berättigad. Diskriminering och rasism stängde ute svarta från högre utbildningar och kvalificerade arbeten. Medborgarrättslagen skulle ge svarta ett juridiskt skydd mot orättvis behandling och därmed möjlighet att, i likhet med vita amerikaner, förverkliga sina drömmar. När svarta blev politiska jämlikar med vita, skulle de kunna de rösta på sina egna kandidater. Lika rättigheter inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden skulle medföra att fysisk segregation och inkomstskillnader minskade. Detta skulle i sin tur leda till minskade fördomar bland vita gentemot svarta och på lite längre sikt proportionell representation av svarta inom ekonomi, politik och utbildningsväsende.
Men 60-talet var också det decennium då stödet från den vita arbetar- och medelklassen började vackla. Den utlösande händelsen var kravallerna i South Central, Los Angeles år 1964. Kravallerna bröt ut bara några dagar efter det att kongressen antagit det som har brukas kallas medborgarrättsrörelsens största triumf, Medborgarrättslagen från 1964. Medan vita liberaler och svarta aktivister betraktade kravallerna som legitima protester mot vit rasism och därför förordade en mjuk linje gentemot upploppsmakarna, betraktade vanliga amerikaner gatustriderna med stigande irritation. En annan orsak till det vacklande stödet var systemet med positiv särbehandling av svarta. Inom utbildningssystemet nekades vita och asiater regelmässigt tillträde till utbildningar därför att platserna var reserverade för sämre kvalificerade afroamerikaner. Positiv särbehandling av individer grundad på etnisk härkomst lanserades ursprungligen av president Johnson år 1965 för att sedan implementeras av Rickard Nixon tre år senare i hans s.k. Philadelphia Plan. Systemet tillkom som en temporär krisåtgärd, men kom efterhand att permanentas.
Ytterligare ett problem för medborgarrättsrörelsen var kriminaliteten bland svarta män. Trots att svarta endast utgör 13 procent av befolkningen var 43 procent av dem som arresterades för våldtäkt och 55 procent av dem som arresterades för mord, svarta. En studie i Baltimore visade att över hälften av alla svarta män i åldersgruppen 18-35, var i klammeri med rättvisan. I District of Columbia löper svarta större risk att bli dödade än i krigszoner som Nordirland och Mellanöstern. Den höga kriminaliteten bland USA:s svarta är en viktig delförklaring till varför brottsligheten i Amerika är högst i den industrialiserade världen. D’Souza:

Robert Hampton writes that “sexual abuse, physical child abuse, and family violence are arguably among the most serious social problems in the black community. Rickard Majors reports that wife abuse is four times more common among blacks than among whites, and that black men kill their wives at a higher rate than any other ethnic group.” (515)

Enligt den officiellt propagerade uppfattningen var kriminaliteten bland svarta orsakad av vit rasism. Om denna teori var korrekt, borde således brottsligheten i det svarta Amerika avta i ungefär samma takt som vitas fördomar mot svarta minskade. Enligt D’Souza visade det sig emellertid att teorin var falsk. I realiteten exploderade brottsligheten under en period då landets afroamerikaner åtnjöt aldrig tidigare skådade privilegier. Inte heller var det sant att svarta män i huvudsak mördades av vita rasister. Nittiofyra procent av alla mördade svarta dödades av en person från samma etniska grupp. Tillgänglig kriminalstatistik visade dessutom att den officiellt framförda synen på gruppöverskridande brottslighet var allt annat än sann: om man jämför svarta och vita, visar det sig att 90 procent av den gruppöverskridande brottsligheten består av svartas brott mot vita. D’Souza: 

Economic avarice would not explain why in 1991 there were 100 cases of white rapists assaulting black victims compared with more than 20,000 cases of black rapists attacking white victims - a result that is especially remarkable considering that rapes are usually perpetrated not just for sex but in order to control, dominate, and humiliate women. (408)

Den höga kriminaliteten bland svarta är, enligt D’Souza, intimt förknippad med stadskärnornas förfall: 

Inner-city neighbourhoods in some major cities resemble the scenes of Third World countries. Stores are boarded up, windows are broken, nothing seems to work, and many people do not seem to have anything to do. Many areas seem to have lost all institutions except the church, the liquor store, the gas station, and the funeral home. The streets are irrigated with alcohol, urine, and blood. … In this Hobbesian world, violence is now a normal part of daily existence, and residents are not surprised to hear the sound of gunfire or the screams of the bereaved. Mothers regularly see their sons arrested and taken to prison. Drug and alcohol addiction have reached epidemic proportions. Gangs conduct a vigorous traffic in crack cocaine, punctuated by murders. Children lose their innocence at an early age and are initiated into a culture of hardened streets attitudes, slang expression, flamboyant ritual, and ghetto chic. Many African American communities seem physically and culturally isolated from the rest of the country. Behavior that would be regarded as pathological anywhere else is considered routine, and sometimes glamorous, in the ghetto. (16-17)

Svarta aktivister och vita, liberala intellektuella stod inför ett genuint problem. Hur skulle man förklara det faktum att ju fler rättigheter som tillkom svarta amerikaner, desto mer ökade de sociala problemen i gruppen? Vad berodde det på att den svarta familjen kollapsade? Hur skulle man förklara svartas bristande förmåga att konkurrera med vita och asiater inom utbildningssystemet? Vilka orsaker fanns det till den galopperande kriminaliteten i det svarta Amerika?
Den klassiska förklaringen till svartas problem betonade vit rasism. Det var en förklaring som med tiden hade förlorat alltmer av sin självklarhet. Sedan mitten av 60-talet hade en rad lagar tillkommit med det explicita syftet att skydda svarta. Naturligtvis förekom det fortfarande incidenter där vita behandlade svarta på ett otillbörligt sätt, men bevis på systematisk rasism blev allt svårare att uppbringa.
Attitydundersökningar gav dessutom vid handen att det vita Amerika genomgått en mental revolution i sin syn på svarta. Medborgarrättslagen från 1964 var ett uttryck för denna mentalitetsförändring. Det svarta Amerika hade inte kämpat sig till demokratiska fri- och rättigheter, utan fått dem till skänks av en sympatiskt inställd vit majoritetsbefolkning.
Man kunde i och för sig hävda att det fortfarande existerade rasistiska organisationer, men de hade alldeles för få medlemmar för att kunna göra någon större skada. Dessutom blev de alltmer politiskt isolerade. Ku Klux Klan är den klassiska symbolen för amerikansk rasism. D’Souza menar att Ku Klux Klans utveckling är symptomatisk för den amerikanska extremvänstern. I en studie av klanens politiska och ekonomiska betydelse konkluderade The Anti-Defamation League att den har spelat ut sin roll i amerikansk politik:

The Klan today has nothing left, no influence at all, political or economic. What’s left of the Klan is no more than a nuisance.(393)

Därtill var det uppenbart att det inte var medlemmar i rasistiska organisationer som satt i universitetens antagningsnämnder eller på den offentliga eller privat sektorns personalavdelningar. När man studerade anställnings- och antagningspolicys hos offentliga myndigheter, företag och utbildningsinstitutioner, upptäckte man, enligt D’Souza, snarare en vilja att diskriminera till svartas fördel.
För aktivisterna inom medborgarrättsrörelsen var fakta som dessa en källa till rådvillhet, vrede och frustration. Å ena sidan ansåg man att det var otänkbart att svarta själva var orsaken till sina problem; å andra sidan var det inte endast svårt att hitta alla dessa vita rasister som splittrade svarta familjer, utestängde svarta från högre utbildningar, drev unga svarta män ut i kriminalitet eller bidrog till arbetslöshet eller narkotikaberoende bland svarta, själva hypotesen om att det svarta Amerika var offer för en vit konspiration var inte längre särskilt trovärdig.
D’Souza menar att medborgarrättsrörelsen befann sig i ett genuint dilemma. Skulle man överge teorin om rasismen som universalförklaring och acceptera att det vita Amerika hade förändrats i positiv riktning eller skulle försöka rädda teorin genom att formulera om den? D’Souza menar att medborgarrättsrörelsen valde det senare alternativet. Istället för att erkänna att Amerika hade förändrats valde medborgarrättsrörelsen multikulturalism och kulturell relativism. Detta val skulle komma att i grunden förändra rörelsen och dess kamp för svartas rättigheter.

“Just say racism”

“Civil rights laws were not
passed to protect the rights
of white men and do not
apply to them.”
Mary Frances Berry, Chairman,
US Commission on Civil Rights

Enligt den kulturella relativismen är alla kulturer lika bra eller avancerade. Kulturer är inte bättre eller sämre än varandra, de är annorlunda varandra. Människan antas vara en produkt av den kultur som hon tillhör. Eftersom alla kulturer är likställda med varandra och människan är en helt igenom kulturell varelse, borde det inte finnas några skillnader mellan individer som tillhör samma kultur även om de ingår i olika etniska grupper. Procentuellt sett borde det således finnas lika många svarta läkare som det finns vita läkare. Beväpnad med teorin om kulturell relativism blev det möjligt att definiera om begreppet “rasism”: om proportionell representation inte föreligger, skall skillnaden förklaras med sociala orsaker. Vidare: eftersom rasism är en social faktor, beror alla avvikelser från det uppställda idealet på rasism.
Den grundläggande orsaken till svartas problem är, enligt teorin om kulturell relativism, att de är afrikaner i Amerika. Det amerikanska samhället är rasistiskt därför att det utgår ifrån att svarta är vita amerikaner eller européer. Det spelar därför ingen roll om vita förtrycker eller inte förtrycker svarta, svarta är utsatta för rasism ändå och beviset härför är att svarta inte är representerade i samma utsträckning som vita vid högre utbildningar, välbetalda arbeten osv. Frågan om en grupp är utsatt för rasism reduceras på detta sätt till en fråga om statistisk obalans.
Den rasism som tidigare varit möjlig att återföra på intentionalt handlande, blev därmed ett närmast universellt fenomen. Varje faktor som gav upphov till icke-proportionell representation var per definition rasistisk. Om svarta studenter misslyckas med studierna i högre grad än sina vita klasskamrater, beror det på att utbildningssystemet är rasistiskt; om svarta män är överrepresenterade i kriminalstatistiken, beror det på att rättssystemet är rasistiskt; om vita studenter har bättre resultat på antagningstest till högre utbildningar, är testen rasistiska; om svarta ägnar sig åt kriminell verksamhet, beror det på att arbetsmarknaden är rasistisk; om användning av IQ-test för sortering av barn till hjälpklasser medför att en oproportionerlig andel av dessa är svarta barn, är IQ-test rasistiska. D’Souza:

… I debated the Reverend Jesse Jackson a few years ago at Stanford University. … I did not deny that racism exists, and conceded that in a big country like the United States one could find many examples of it. But I asked Jackson to prove to me that racism today was potent enough and widespread enough that it could prevent me, or him, or my daughter, or his children, from achieving their basic aspirations? Where is that kind of racism, I said - show it to me. Jackson hemmed and hawed, wrinkled his forehead, played with his mustache. He was thinking deeply.
Finally he admitted that he could provide no such evidence. But its absence, he went on to argue, in no way demonstrated that racism has abated. No, America was in his view just as racist as in the past. … “Racism used to be overt,” Jackson said. “Now it is covert.” He went into a rhyme sequence. “I may be well dressed, but I’m still oppressed.” … I found the concept of this rich, successful man - who arrived by private jet, who speaks at the Democratic National Convention, whose son is a congressman - identifying himself as a victim a bit puzzling and amusing. (What’s so Great About America? s.101-102)

Den s.k. mångkulturalismen handlar inte om att vidga människors perspektiv på musik, måleri och mänsklig kultur i största allmänhet. Teorin om kulturell relativism har till uppgift att visa att den västerländska kulturen inte är bättre eller mer avancerad än någon annan kultur. Kampen mot rasism har till uppgift att ersätta västerländsk kultur med icke-västerländsk kultur. Den mångkulturella lösningen på problemen i det svarta Amerika innebär att USA avsäger sig stora delar av det västerländska kulturarvet. D’Souza menar att de mångkulturella har varit mycket framgångsrika i att driva sina krav.
Ett av medborgarrättsrörelsens ursprungliga krav var att staten inte skall understödja segregation vid landets utbildningsinstitutioner. Skolor skall vara fria att anta elever på vilka grunder som helst - utom ras. Rörelsens målsättning var således desegregation, men kravet på desegregerade skolor ersattes efterhand av krav på integrerade skolor. Även på detta område blev politiken stegvis allt extremare. Den ursprungliga intentionen bland dem som krävde integrerade skolor var att med hjälp av bussning av elever mellan olika stadsdelar öka den etniska mångfalden på skolor som av tradition stängt ute svarta elever. Men även denna politik blev föremål för radikalisering. Det dröjde inte länge innan skolorna blev skyldiga att i sina antagningsprocedurer arbeta för etnisk mångfald. Skolorna förlorade successivt rätten att själva bestämma vilka elever som skulle antas och barnens föräldrar förlorade på samma sätt rätten att avgöra i vilken skola barnen skulle gå. Om elevpopulationen på en given skola inte återspeglade det omgivande samhället, måste några elever byta skola och det oavsett orsakerna till den bristande jämvikten. Politikens mål var inte längre desegregation och valfrihet, utan påtvingad integration.
Även den högre utbildningen har påverkats. Numera är det snarare regel än undantag att amerikanska universitet diskriminerar sökanden på grundval av deras etniska härkomst. År 1989 tvingades University of California at Berkeley erkänna att man gjorde åtskillnad på studenter. En student med asiatisk härkomst hade nekats tillträde till en utbildning, medan sämre kvalificerade svarta studenter hade erbjudits plats. Universitetet tillbakavisade först alla anklagelser om diskriminering, men tvingades efterhand att erkänna att den asiatiska studenten var mer kvalificerad än flertalet av de svarta som kommit in på utbildningen ifråga. Det som gjorde det legitimt att avvisa asiaten var, enligt University of California at Berkeley, att han hade sämre betyg än studenter med samma etniska härkomst. Eftersom svarta studenter regelmässigt har sämre resultat på antagningstest än asiater, hade University of California at Berkeley rasnormerat sina antagningstest. Det innebar, kort uttryckt, att svarta tävlade inbördes om utbildningsplatser. På detta sätt undkom de svarta studenterna konkurrensen från asiater och vita och University of California at Berkeley kunde uppnå sitt mångfaldsmål.
D’Souza menar att liknande system har införts på den offentliga och privata arbetsmarknaden. Privata och offentliga arbetsgivare diskriminerar regelmässigt vita sökanden i syfte att uppnå mångfald. När amerikanska utrikesdepartementet upptäckte att det var svårt att hitta svarta som pratade mer än ett språk, avskaffade man kravet på flerspråkighet. Kravet på flerspråkighet var rasistiskt eftersom det drabbade svarta hårdare än vita. D’Souza:

For years the FBI has been rigging the results of its hiring tests, adding bonus points to the scores of minority applicants. …. (292) “We hire 60 percent Hispanics here, regardless of qualifications,” says Freddie Hernandez, a lieutenant in the Miami fire department. (294) Companies such as IBM, Xerox, American Express, and Price Waterhouse have set up aggressive preferential hiring systems for minorities. (291)
In some cases, the government sued companies that used such hiring standards as requiring employees to have a high school diploma or not to have at criminal record. These standards were impermissible, the government declared, because blacks are less likely to graduate from school and more likely to be convicted of a crime than whites. (222)

D’Souza menar att den förda politiken hotar väsentliga delar av rättsstaten. Principen om att en misstänkt är oskyldig till dess att motsatsen bevisats, gäller inte i diskrimineringsmål. Istället är det upp till den anklagade att bevisa att han eller hon är oskyldig.

Tama Starr, who is president of a small New York service company, writes in a trade magazine that it is virtually impossible to avoid the tentacles of the litigious government personnel. “One complainant had been late form work or absent for 70 of 249 workdays. When we fired him, I had to provide reams of data comparing lateness and absenteeism by observed skin color for all apprentices within this particular trade over a 52-week period. (319-320)

Nathan Glazer:

[the law] assumes that everyone is guilty of discrimination, and then imposes on every employer the remedies which in the Civil Rights Act of 1964 could only be imposed on those guilty of discrimination. (319)

Förlorarna är i huvudsak vita män:

In a blunt instance of racial preferences in action, Los Angeles Times Washington chief Jack Nelson announced at a 1993 staff meeting that he would limit his future hiring to women and minorities. He was challenged, “Do you mean it’s a rule that no more white males will be in the bureau?”
“That’s right,” Nelson said.
“Isn’t that discrimination?”, he was asked.
“No,” he replied. “It’s affirmative action.” (291-292)

D’Souza sammanfattar: 

What differentiates the new discrimination is that it targets whites, specifically white males, and sometimes Asians. Another novel feature is that it is clad not in the robes of a racism that dares not speak its name, but in the full regalia of moral indignation and social justice. (291)

Kraven på proportionell representation har till och med påverkat det demokratiska systemet. Rösträttslagen från 1965 hade till syfte att garantera svarta samma politiska rättigheter som vita. Men eftersom svarta är en minoritet i Amerika finns det inga garantier för att svarta röster kommer att placera svarta politiker på beslutsfattande poster. Det dröjde således inte länge innan medborgarrättsaktivister började argumentera för att detta var diskriminerande och kräva att staten garanterar att svarta röster de facto väljer svarta politiker. Alltsedan början av 80-talet har röstdistrikten i USA varit föremål för genomgripande förändringar.

Government officials and courts are now engaged in an elaborate process of drawing districts in byzantine and complicated diagrams to guarantee minority representation. In some cases serpentine or Z-shaped districts must be fabricated, to ensure not simply a black majority but an overwhelming black majority of voters, taking into account the fact that blacks vote at a lower rate that whites. (226-227)

D’Souza menar att vita regelmässigt anklagas för rasism om de stöder vita kandidater, medan svarta förväntas rösta på kandidater tillhörande den egna gruppen. Faktum är att vita ofta röstar på svarta politiker. När Jesse Jackson ställde upp i presidentvalet 1988 fick han procentuellt sett flest röster i stater med en förhållandevis liten svart population. Detta hindrade emellertid inte Jackson från att anklaga New Yorks vita väljare för rasism när det uppdagades att Rudolph Giuliani erhållit två tredjedelar av de vita rösterna. Jackson: “there is no question that race prevailed over reason.” (408) Vad Jackson inte nämnde var att Giulianis motståndare, David Dinkins, fått 90 procent av de svarta rösterna.

In other words when whites vote for whites they are practicing racism; when blacks vote for blacks, that’s representative democracy. (408)

Svart vrede och vita känslor av skuld

Varför är det så få som protesterar mot detta uppenbara bisarra system? En viktig förklaring till bristen på svart kritik är, enligt D’Souza, att den svarta medelklassen känner sig osäker på om den skulle klara sig utan statligt sanktionerade preferenser. D’Souza menar att den vrede som kritiker av positiv särbehandling möter hos den svarta medelklassen “represents post-affirmative action angst, the frustration of pursuing unearned privileges”. (491)

Black enterprise is so fragile that 60 percent of its receipts come from the government; many black businesses would collapse instantly if they were taken off government preferences and set-asides. (496)

En annan anledning är att många svarta har insett att det går att tjäna pengar på anklagelser om rasism. Enligt D’Souza har det vuxit upp en regelrätt industri kring det s.k. rasproblemet:

Thousands of companies are pressured into racial concessions each year as a result of class-action lawsuits or intervention by government antidiscrimination agencies. Northwest Airlines agreed to a settlement that could cost as much as $40 million to end at discrimination suit that was based not on proof of intentional basis but on statistical imbalances in the airline’s work force. (291)

D’Souza menar att det också finns också en vrede bland svarta över att förändringsarbetet har gett så litet i utdelning. Problemen med kriminalitet och bristande familjesammanhållning kvarstår och svarta är fortfarande den grupp som befinner sig längst nere på den kognitiva stegen i det amerikanska utbildningssystemet. Många svarta anser att orsaken är en allestädes närvarande vit rasism och de får stöd från rörelsens s.k. intellektuella avantgarde. “Racism is as healthy today as it was during the Enlightenment”, hävdar Toni Morrison, Nobelpristagare i litteratur. I sin bok White Racism hävdar Joel Kovel att “Racism is ultimately indivisible from the rest of American life” och i Faces at the Bottom of the Well: The Permanence of Racism påstår Derrick Bell att “Racism is an integral, permanent and indestructible component of this society”. Enligt Rickard Delgado är dagens USA inte mindre rasistiskt än gårdagens Amerika: “There is change from one era to another, but the net quantum of racism remains exactly the same.”
En indikator på denna överallt förekommande rasism är, enligt den svarta poeten Maya Angelou, att TV-programmet Jeopardy har fler vita tävlanden än svarta. Derrick Bell har i en futuristisk berättelse beskrivit hur det vita Amerika säljer svarta som slavar till utomjordiska varelser i utbyte mot att utomjordingarna tar hand om landets budgetunderskott och miljöproblem. TV-serien Hill Street Blues har klandrats för att den framställer svarta som gangsters, medan Cosby har kritiserats för att den idylliserar det svarta Amerika. Att svarta, ensamstående kvinnor med barn måste arbeta för sin försörjning är, enligt Andrew Hacker, ett tecken på slaveriets återkomst. Lani Guinier föreslår att svarta ges vetorätt mot lagar framröstade av vita. Alvin Poussaint hävdar att vit rasism förklarar varför svarta dödar svarta.
D’Souza menar att svarta intellektuellas ovilja att vidkänna problemen i det svarta Amerika, har förvärrat dem. De som vågar avvika från huvudlinjen avfärdas regelmässigt som “made-in-America-negroes”och rasförrädare. Harry Bellafonte har kallat USA:s utrikesminister “race sellout” och “house slave” till USA:s president George W. Bush. Den svarta juristen Clarence Thomas är ett kärt hatobjekt bland svarta intellektuella. June Jordan har kallat Thomas för “Uncle Tom calamity”. Enligt Manning Marbles har Thomas “ethnically … ceased to be an African American.” Carl Rowan menar att det inte är någon större skillnad mellan Thomas och nynazisten David Duke. Regissören Spike Lee anser att Thomas är “a handkerchief-head, chicken-and-biscuit eating Uncle Tom.” När Ward Connerly sällade sig till motståndarna mot positiv särbehandling, reagerade Demokraten och Kaliforniasenatorn Diane Watson med att hävda att Connerly saknar etnisk stolthet: "He’s married to a white woman. He wants to be white. He wants a colorless society. He has no ethnic pride. He doesn’t want to be black. I said that. … He can call names, but the facts are the facts. … Who’s the bigot? I am not a bigot.     
Förre presidentkandidaten Jesse Jackson har jämfört det republikanska partiet med NSDAP:

In South Africa we’d call it Apartheid. In Nazi Germany we’d call it fascism. Here we call it conservatism. These people are attacking the poor.

Ympad på teorin om kulturell relativism, har rasismbegreppet erhållit status av universalförklaring. Intentional rasism har kompletterats med omedveten, subtil och dold rasism, med kryptorasism, nyrasism, aversiv rasism, metarasism, processrasism, kinetisk rasism, kulturell, institutionell och upplyst rasism.
Många vita väljer att blunda inför yttringar av svart politisk extremism för att skydda sig mot anklagelser om rasism och för att bevisa inför sig själva att åtminstone de inte är rasister. “When conversations about race begin, it’s confession time”, hävdar Joe Klein (Stephan och Abigail Thernstrom, America in Black and White, s.495).  

When blacks raise their voice, whites most often retreat … Intimidation is part of the story. But retreat is also a signal of racial sympathy - and thus a means by which whites attempt to reassure themselves. Others are racist; not me.

Men det även finns vita som anser att den svarta extremismen är berättigad. Författaren Norman Mailer prisade redan 1957 svarta som rånade och mördade för deras mod. Mailer tillhörde, tillsammans med bl.a. Susan Sontag, Jane Fonda och Candice Bergen, en grupp av vita intellektuella som svärmade för de Svarta Pantrarna - en grupp djupt kriminella svarta aktivister.

“The white race is the
cancer of human history.”
Susan Sontag

“If you understood what communism was, you would hope, you would pray on
your knees that we would some day become communist.”
Jane Fonda  

Eldridge Cleaver, medlem i de Svarta Pantrarna, har i sin  självbiografi Soul on Ice beskrivit våldtäkter av vita kvinnor som en form av social protest:

Rape was an insurrectionary act. It delighted me that I was defying and trampling upon the white man’s law, upon his system of values, and that I was defiling his women. (406)

Ett annat exempel är Nathan McCall. I sin självbiografi, Makes Me Wanna Holler: A Young Black Man in America, beskriver McCall sitt hat gentemot vita:

McCall, born in 1955, started hating whites early. In fact, in the opening scene of the book he tells how very good “fucking up white boys” made him and his buddies feel. A hapless youngster had come pedaling on his bike through their neighbourhood. “Every time I drove my foot into his balls, I felt better,” McCall writes. Some of the kicks were for specific racial slights; others were for “G.P - General Principle - just ’cause you white.”
Stephan och Abigail Thernstrom, America in Black and White, s. 497.

Trots sina extrema åsikter är McCall ytterst populär bland svarta aktivister och vita, liberalt sinnade intellektuella. McCalls politiska och sociala extremism har inte heller hindrat honom från att arbeta som journalist på Washington Post eller från att föreläsa på universitet runt om i landet. Rap-artisten Sister Souljah, som av Jesse Jackson framhållits som det unga, svarta Amerikas hopp, anser att vita är onda till sin natur och att det därför är rätt att svarta dödar vita. Enligt regissören Spike Lee kan svarta inte vara rasister. Lee får stöd av Julienne Malveaux, kolumnist på USA Today: “There’s no great, white bigot; there’s just about 200 million little white bigots out there”. Presidentkandidaten Al Sharpton kritiserar svarta föräldrar för att tillrättavisa sina barn när dessa beter sig illa visavi vita: “We must not reprimand our children for outrage when it is the outrage that was put in them by an oppressive system.” (406)

Nation of Islam 

“The white man is our mortal enemy, and we cannot accept him. I will fight to see that vicious beast go down into
the late of fire prepared for him from the beginning, that he never rise again to give any innocent black man, woman or
child the hell that he has delighted in pouring on us for 400 years.”
Louis Farrakhan, ledare för Nation of Islam, City College, New York

“If the white man won’t get out of town by sundown, we kill everything white in South Africa. We kill the women, we
kill the children, we kill the babies. We kill the faggot, we kill the lesbian, we kill them all. Kill the old ones
too … push them of a cliff in Cape Town. Kill the blind, kill the crippled, and when you get through killing them all,
go to the graveyard, dig up the grave, and kill them again.” (401)
Khalid Abdul Mohammad, Nation of Islam, 1993

“The death of over 120 white people is a very beautiful thing.”
Malcolm X, Nation of Islam, Los Angeles, 1962, kommenterar en flygplansolycka.

Det organiserade uttrycket för svart politisk extremism är Nation of Islam. Enligt Nation of Islam är vita produkten av ett vetenskapligt experiment utfört av en, på en och samma gång, ond och galen forskare vid namn Yacub. Yacub skapade vita i syfte att terrorisera svarta. Vita är därför onda till sin natur och svarta bör hålla sig borta från dem. D’Souza menar att Nation of Islam inte endast är en i grunden separatistisk rörelse, det är också en djupt antisemitisk rörelse.

The Jews don’t like Farrakhan, so they call me Hitler. Well, that’s a good name. Hitler was a very great man. He rose Germany up from the ashes.
Louis Farrakhan, 1984

The so-called jews are the bloodsuckers of the black nation. … That’s why you call yourself Rubenstein, Goldstein and Silverstein, because you’ve been stealin rubies and gold and silver all over the earth. … You see everybody always talk about Hitler exterminating six million Jews. That’s right. But don’t nobody ever ask what did they do to Hitler… They went in there, in Germany, the way they do everywhere they go, and they supplanted, they usurped…they had undermined the very fabric of the society.
Khalid Abdul Muhammad, Nation Of Islam & New Black Panther Party, Chicago State University, 1996

D’Souza hävdar att vit vänsterextremism och separatistiska rörelser som Nation of Islam har samma värderingar och verklighetsuppfattning. Det är också belagt att Nation of Islam har sökt samarbete med amerikanska nynazister. Malcolm X, en av rörelsens mest kända personer och idag betydligt populärare bland svarta än Martin Luther King, hade år 1961 ett hemligt möte med Ku Klux Klan:

Malcolm X assured Klan leaders, who were understandably suspicious of him, that the Muslims firmly believed in segregation and that “the Jew is behind the integration movement, using the Negro as a tool.” Malcolm X also told an increasingly enthusiastic Klan group that Elijah Mohammed had invited America Nazi leader George Lincoln Rockwell, who also hated Jews and advocated racial separation, to speak to the Nation of Islam’s 1962 annual convention. (398-399)

Antisemitismen är inte endast mer utbredd bland afroamerikaner än bland vita, medan antisemitismen minskar i omfattning bland vita, växer den sig allt starkare i det svarta Amerika. En förklaring är Nation of Islams starka ställning i det svarta samhället. En undersökning genomförd av University of Chicago visade att hälften av alla svarta stöder Nation of Islams krav på separata svarta institutioner. Mer än 60 procent av USA:s svarta anser att Farrakhan talar sanning.
Den s.k. afrocentrismen är ett försök att ge den svarta politiska extremismen ett respektabelt, akademiskt yttre. Afrocentrismen är i dag etablerad i det amerikanska skolsystemet. Afrocentrismen utgör en radikalisering av den mångkulturella teorin. Enligt den mångkulturella hypotesen bör väst bli mångkulturellt i den meningen att europeiska värden jämställs med andra värden. Enligt afrocentrismen är problemet inte att väst inte accepterar andra kulturer, utan att väst över huvud taget existerar.
Det grundläggande begreppet tesen inom afrocentrismen är begreppet “melanin”. Melanin sägs vara det som färgar huden. Det är melaninet som gör svarta till människor och avsaknaden av melanin som gör vita icke-mänskliga: 

Do you know what hue is?
Hue? No, I don’t know what it means.
Color, it means color.
And?
Bro, can’t you see? Look … human … hue-man.
Oh. Color-man, man of color, right?
Right. Now that means humans are people of color. And melanin is the ingredient that produces skin color. These [Europeans] mutants don’t have any melanin, therefore they are colorless.
White.
And to be without color is to be abnormal.
Damn, that’s heavy. (364)

Afrocentrismen hävdar vad man kallar “afrikanska ideal”. USA:s afrikaner bör, enligt afrocentristerna, sluta bete sig som européer och söka sig tillbaka till sina afrikanska rötter. De svarta som accepterar västerländska normer avfärdas hånfullt som “made-in-America Negroes” och homosexualitet beskrivs som en form av “Europeisk dekadens”.
Enligt afrocentrismen var den afrikanska kulturen synnerligen utvecklad innan européerna kom till Afrika och förstörde den. Egypten, en av mänsklighetens tidigaste civilisationer, var, enligt afrocentristerna, en svart civilisation. Afrikanerna är därför den mänskliga civilisationens grundare. Cleopatra, Hannibal, Jesus och Beethoven var alla svarta. Afrikanerna uppfann inte endast skrivkonsten, den afrikanska filosofin var lika avancerad som vår tids europeiska filosofi. Städerna i det förkoloniala Afrika sägs vara fulla av sofistikerad arkitektur. Bland annat hade afrikanerna observatorier för studier av himlakropparna. Man hade inte endast lyckats räkna ut ljusets hastighet, man utvecklade elektriciteten och tog fram speciella flygplan för expeditioner och persontransporter. Som om detta vore nog. Enligt afrocentrismen var afrikanerna före européerna även på det medicinska området. Man utnyttjade antibiotika i sjukvården, utförde operationer och organtransplantationer.


“White folks was in caves while we was
building empires… We taught philosophy
and astrology and mathematics before
Socrates and them Greek homos ever got
around to it. ”
Al Sharpton, 1994, Kean College

Enligt afrocentrismen förstördes denna långt framåtskridna afrikanska civilisation så grundligt av vita rasister att det i dag inte finns några spår kvar av den. D’Souza: 

The Afrocentric message is basically the one that Hitler delivered in the 1930s: we were great once, we have been humiliated, let us recognize the evil ones who have stolen our birthright, let us confront them and recover our inheritance, by any means necessary. (381)

“It’s racist that we don’t own any businesses”

Ett annat kärt hatobjekt bland svarta är asiater. Svarta bojkotter av butiker som ägs av asiater är vanliga, även om pressen ogärna rapporterar om dem. Under en bojkott i Brooklyn år 1990 delade svarta demonstranter ut flygblad med innebörden “not to buy from ‘people that don’t look like us” och skrek “yellow monkey” och “fortune cookie” åt förbipasserande asiater.

During the Los Angeles riots, black hoodlums frequently targeted whites and Koreans form assault. Alicia Maldonaldo, whose car was attacked, testified in court that blacks pointed to her and said, “Get her. She’s not a sister.” … Korean entrepreneurs said that during the riots hundreds of their stores were specifically singled out for looting and violence. (403)

En naturlig följd av den kulturella relativismen är politisk paranoia. Enligt Louis Farrkhan är vit rasism orsaken till att svarta dödar varandra. Farrakhan menar att det finns för få vita organdonatorer och att vita därför uppmuntrar svarta att slå ihjäl varandra. En undersökning visade att 60 procent av svarta anser att den federala regeringen uppmuntrar drogmissbruk bland svarta och hela 29 procent ansåg att vita vetenskapsmän har skapat HIV-viruset i syfte att döda svarta.

Den psykometriskt grundade förklaringen

Men inte alla vita accepterar den kulturella relativismen som förklaringsmodell. Inte alla vita amerikaner anser att det är vit rasism som splittrar svarta familjer och driver ut svarta män i kriminalitet. Stora delar av vita den medelklassen har tröttnat på systemet med positiv särbehandling av svarta, den höga kriminaliteten och de ständigt återkommande anklagelserna om rasism. Det intellektuella uttrycket för denna “backlash” är The Bell Curve från 1994.   I The Bell Curve använder Charles Murray och Rickard Herrnstein psykometriska data för att bl.a. försöka förstå krisen i det svarta Amerika. Det är två saker som gör krisen i det svarta Amerika intressant ur en psykometrisk synvinkel:

• Det är inte enskilda svarta som har problem att hävda sig i Amerika, utan gruppen som helhet.
• Andra invandrargrupper har på relativt kort tid lyckats skapa sig en position i det amerikanska samhället.

D’Souza:

Asians have unwittingly yet powerfully challenged the attribution of minority failure to discrimination by the majority. Many liberals are having trouble providing a full answer to the awkward question: “Why can’t an African American be more like an Asian?” (436)

Påståendet att det finns skillnader i intelligens mellan individer är idag inte kontroversiellt bland fackmän. Det som gjorde The Bell Curve till en omdebatterad bok var bl.a. att Murray och Herrnstein hävdade att psykometrin ger stöd åt tesen att det finns skillnader i intelligens mellan etniska grupper. Enligt Murray och Herrnstein ser IQ-pyramiden ut på följande sätt:

Etnisk grupp IQ (genomsnittt) Europeiska judar Asiater Kaukasier Hispanics Svarta

115 110 100 90-95 85

Om genomsnittsafroamerikanen hade varit vit, hade han, enligt D’Souza, tillhört den grupp av vita som har lägst IQ. D’Souza:

Blacks are about six times more likely than whites to fall in the IQ range of 70 or below, which educators consider a signal of mental deficiency. Equally disturbing, blacks are scarce at relatively high IQ levels of 110-120: only 2 percent of blacks, compared with 18 percent of whites, score in this range. At very high thresholds of 120 and higher, whites continues to be represented while blacks are virtually nonexistent. (443)

För Murray och Herrnstein är detta huvudförklaringen till varför svarta har större problem i skolan än vita, varför gruppen svarta avhoppade studenter är den ojämförbart största, varför så få svarta går vidare till doktorsstudier, varför fler svarta än vita begår brott osv. Kritiken av intelligensmätning har stundtals varit häftig, men D’Souza menar att förespråkarna mer eller mindre vunnit debatten och många av de mest kända IQ-kritikerna har tvingats backa från sina tidigare positioner. Femtonpoängsskillnaden är, som Stephen Jay Gould skriver, “an undisputed fact”. Inte heller ifrågasätts IQ-testens prediktionsförmåga i någon större omfattning. “IQ tests predict academic success equally well for blacks and whites.” (439) Det vanligaste argumentet mot IQ-test är att de inte mäter intelligens, utan kapaciteter och förmågor som värderas högt i moderna, högteknologiska samhällen. D’Souza förnekar att så är fallet, men även om det hade varit så, är kritiken irrelevant:

If blacks as a group lack those skills because they have not been exposed to the culture of reading comprehension and mathematical problem solving, then it is not the tests but black cultural mores that appear to require reform. …. The problem, it seems, is not test bias but the functional inadequacy of African American culture. (461)

En fråga som fortfar att vålla strid är hur IQ-skillnaderna skall förklaras. När samhällsvetarna Mark Snyderman och Stanley Rothman gick ut med en anonym enkät till experter inom intelligensforskning fick de följande svar:

• De flesta av de tillfrågade experterna anser att IQ-test mäter intelligens.
• 45 procent av dem som svarade ansåg att IQ-skillnaden mellan svarta och vita skall förklaras med en kombination av sociala och genetiska faktorer.
• 15 procent av dem som svarade ansåg att skillnaden beror uteslutande på sociala faktorer.

Även om D’Souza anser att den psykometriska ansatsen bör tas på allvar, vill han inte ansluta sig till Murray och Herrnstein. Även om den psykometriska ansatsen är välargumenterad, brister den i vissa avseenden. Hur kommer det sig att nästan inga vetenskapliga framsteg har gjorts i de nordiska länderna eller i Kina? Murray och Herrnsteins tes har ännu inte bekräftats av modern genetisk forskning. D’Souza hävdar också att det finns tecken på att den uppmätta intelligensen ökar över tid på ett sätt som knappast kan förklaras utifrån den psykometriska ansatsen. Istället vill D’Souza slå ett slag för det han kallar den kulturella förklaringen.

Den kulturella förklaringen

D’Souzas huvudargument är kulturellt. Krisen i den svarta kulturen beror inte på vit rasism eller gener, utan på ett i grunden patologiskt värdesystem. Asiatiska familjer värderar utbildning högre än svarta familjer. Följaktligen studerar asiatiska ungdomar mer än svarta studenter. Det är vanligare att svarta mödrar röker eller dricker under graviditeten. Svarta barn äter mer skräpmat än vita barn. Forskning har visat att svarta mödrar inte uppmuntrar barnen att utvecklas intellektuellt och den höga andelen utomäktenskapliga barn bland svarta medför att svarta barn växer upp i mindre resursstarka miljöer än vita barn. D’Souza: 

Yet the implications of the cultural argument are that black progress in the future depends on a change of attitude and behavior within the African-American community. Presumably this would also require a new outlook on the part of the civil-rights leadership, or the emergence of new leaders with a more constructive agenda. Public policy can help, of course, but its influence on the private domain of marriage rates and homework habits is limited. Consequently the main responsibility must lie with the black community.

Avslutande synpunkter

Dinesh D’Souza är otvivelaktigt en av USA:s intressantaste samhällsforskare. Hans mod och skarpa iakttagelseförmåga gör honom unik i amerikansk samhällsdebatt. The End of Racism är något av det bästa som skrivits om relationerna mellan svarta och vita i Amerika. D’Souzas genomgång av den amerikanska IQ-debatten är oöverträffad i sitt slag.
Dessvärre argumenterar han inte särskilt övertygande för det han kallar “den kulturella förklaringen”. D’Souzas tes baseras ytterst på den klassiska dikotomin natur-kultur. I likhet med många samhällsforskare identifierar D’Souza naturen med det givna och oföränderliga och kulturen med det skapade och påverkbara. Den kulturella förklaringen baseras på denna tudelning: det är inte gener som förklarar krisen i det svarta Amerika; inte heller kan det svarta Amerika lösa sina problem genom att skylla ifrån sig på vita. Problemet med detta argument är inte att det gör en åtskillnad mellan natur och kultur, utan att det bygger på ett missförstånd rörande relationen kultur-IQ. Mänsklig intelligens beror på både biologiska och kulturella faktorer, men av det följer inte att människan, genom att manipulera olika kulturella variabler, också kan åstadkomma högre IQ. Det amerikanska Head Startprogrammet illustrerar detta problem på ett slående sätt. Head Start lanserades i mitten av 60-talet och utgjorde en del av president Lyndon Johnsons “War on Poverty program”:

Designed initially as a summer program, it was quickly converted into a year-long program providing classes for raising preschoolers’ intelligence and communication skills, giving their families medical, dental, and psychological services, encouraging parental involvement and training, and enriching the children’s diet. Very soon, thousands of Head Start centers employing tens of thousands of workers were annually spending hundreds of millions of dollars at first, then billions, on hundreds of thousands of children and their families. … To this point, no lasting improvements in intelligence have ever been statistically validated with any Head Start program.
The Bell Curve: 403-404.

Bristen på korrespondens mellan bokens sista kapitel och resten av framställningen är slående. Den realism som utmärker större delen av boken, ersätts i sista kapitlet av en närmast utopisk optimism: om bara medborgarrättsrörelsen ändrar kurs och det svarta Amerika bestämmer sig för att ta itu med sina problem, kommer USA:s svarta, enligt D’Souza, att diskreditera teorin om rasism, “solve the American dilemma, and become the truest and noblest exemplars of Western civilization.” (556) Som sagt, det är möjligt att D’Souza har rätt, men det finns inte särskilt mycket i boken som styrker denna hans förhoppning.