Yearly Archives: 2017

Redaktören orerar gärna och ofta om muslimsk extremism. Det finns dock även kristen extremism. Den är förvisso inte lika aggressiv som den muslimska extremismen, men den existerar likväl. Irlands nya blasfemilag stadgar att den som uttrycker sig hädiskt om religioner skall dömas till 25 000 Euro i böter. Den engelske evolutionsbiologen Richard Dawkins har sagt om lagen "It is a wretched, backward, uncivilised regression to the middle ages". Med tanke på katolicismens starka ställning i Irland kanske lagen inte var oväntad. Frågan är om något liknande skulle kunna inträffa i Sverige. Finns det kristna förespråkare för blasfemilagar även i vårt land? Svaret på den frågan är "Ja". Kristdemokraten Tuve Skånberg, före detta riksdagsledamot och numera direktor för kristna tankesmedjan Claphaminstitutet – en organisation som säger sig verka för "den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige", är en av dem.

Tidigt ute

För nio år sedan föreslog hävdade Skånberg i en motion till Sveriges riksdag att Sverige behöver en lag mot "religionskränkning". Sverige har haft en sådan lag. På 1700-talet var blasfemi belagt med dödsstraff. Under 1800-talet mildrades påföljden till fängelsestraff. Från och med 1951 stadgade lagen ett förbud mot "skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt". Numera är dessa regler avskaffade. Det som finns kvar är grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet. Det vill Kristdemokraten Skånberg ändra på.

Skånberg argumenterar på det sätt som yttrandefrihetens fiender brukar göra. Istället för att säga att han vill inskränka yttrandefriheten, säger han att Sverige skulle bli ett bättre samhälle om det blev mindre fritt. Han är ju inte dum. Man vinner inga poäng på att säga åt folk att man vill förbjuda dem från att göra vissa saker. Det enda sättet att sälja demokratidestruktion på nuförtiden är att marknadsföra projektet som en samhällsförbättrande åtgärd. Skånberg påstår till exempel att hans förslag om ett svensk blasfemiförbud skulle bidra till en "bättre kritik och vassare satir av religionen". "Bättre kritik"är ett positivt laddat uttryck. Man får nästan intrycket att Skånberg vill att svenska folket skall bli mer religionskritiskt. Så är dock inte fallet. Skånberg vill begränsa möjligheten att kritisera religioner. Det är uppenbart att han anser att de svenska tidningar och privatpersoner som publicerade Muhammedkarikatyrerna borde ha ställts inför rätta. Skånberg vill också förbjuda vissa typer av allmänpolitiska aktiviteter. Det skall inte endast vara otillåtet att uttala sig kränkande om religioner, det skall dessutom vara förbjudet i lag att ha kritiska synpunkter på etableringen av främmande religioner i vårt land. Skånberg skriver att han vill förbjuda människor att "samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel". Skånberg försäkrar oss om att han inte "vill inte se någon fälld för religionskränkning", men vidgår att människor som kränker religiösa känslor skall ställas inför domstol. Skånberg förklarar att han hoppas på en lag mot blasfemi som är tillräckligt kraftfull för att skrämma människor att inte uttrycka sig blasfemiskt om religioner:

När jag publicerar den här bilden av Muhammed, är detta verkligen rätt och riktigt? Skulle jag kunna ställas inför domstol?

I en debatt med justitieminister Thomas Bodström år 2005 inledde Skånberg sitt anförande med att säga att "det är oerhört viktigt med en fri och öppen debatt i religionsfrågor". Han kvalificerade sedan påståendet på följande sätt:

Men det är ju så att det inte finns någon som helst gräns för vad man får säga om en religion. … Det finns ingen gräns. Vi har ju som ett färskt exempel Muhammedbilderna. Jag skulle gärna vilja resonera med statsrådet om det skulle kunna tänkas finnas något sätt att hantera den kränkning som alltså drygt en miljard muslimer upplevde på grund av publiceringen av Muhammedbilderna. Det finns ingen lagstiftning i Sverige som skyddar muslimer mot att deras tro och deras bild av Muhammed blir kränkt. Det är inte på det viset, som statsrådet sade i svaret, att det finns ett tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Det visade muslimernas upprördhet. 

Skånberg hoppas, av allt att döma, på en framtida allians mellan konservativa kristna och muslimer för att få gehör för sina krav på begränsad yttrandefrihet. Det är en förhoppning som inte alls behöver visa sig vara ogrundad. När Irans förre andlige ledare ayatollah Khomeini beordrade att den brittiske författaren Salman Rushdie skulle mördas för sin bok The Satanic Verses visade kristna stor förståelse för den muslimska upprördheten. The Economist skrev "Rabbis, priests and mullahs are it seems, uniting to restrain free speech, lest any member of their collective flock should have his feelings hurt". Ingen kristen religiös ledare eller organisation av rang tog Rushdie i försvar.

Rättslösa troende?

Enligt Skånberg är kristna och muslimer "helt rättslösa" i Sverige. Vi behöver, skriver han, "någon typ av spelregler så att vi kan överleva tillsammans". Detta är självfallet nonsens. Kristna och muslimer är inte förbjudna i lag att gyckla med ateister eller icke-troende i allmänhet. De har exakt samma rättigheter som gudsförnekare och agnostiker. Det Skånberg vill göra är att inskränka rättigheterna för icke-troende att med konstnärliga och andra medel kritisera och skämta om religiösa symboler. Den underliggande premissen för denna särbehandlingspolitik är att kristnas och muslimers känsloliv alltid väger tyngre i vågskålen än icke-troendes och tvivlares rättigheter. Grundtanken är att det är viktigare att ta hänsyn till så kallade troendes krokodiltårar än de civilisatoriska framsteg som det sekulariserade samhället representerar. Det var exakt samma budskap som upprörda och kränkta muslimer framförde till Europa under kontroversen om Muhammedkarikatyrerna: skrock förtjänar mer respekt än demokratiska fri- och rättigheter.

Det har sagts om Sverigedemokraterna att partiet skapade de första "slipsfascisterna". De dräglande, berusade skinnskallarna ersattes successivt av en välklädd, välformulerad och välutbildad invandringskritisk partikader. Frågan är om det inte är dags att utsätta delar av den svenska kristenheten för samma sorts kritiska granskning.