Yearly Archives: 2017

Den 27 januari utfärdade president Donald Trump en så kallad exekutiv order som upprättar ett inreseförbud för medborgare från sju muslimska länder. Ordern som heter “Protecting The Nation From Foreign Terrorist Entry To The United States” gäller i 90 dagar och ska ge USA tid att införa det som presidenten har kallat “extreme vetting” av immigranter.
Trump fick dock bakläxa av en appellationsdomstol i San Francisco. Presidenten har uttryckt besvikelse över motgången och sagt att regeringen ska överklaga beslutet.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på hur Aftonbladet har hanterat denna incident.

Källa: WhiteHouse.gov.

Först får kritikerna av inreseförbudet komma till tals…

Först ut på plan är Barack Obama som får utrymme att säga att Trumps order diskriminerar “människor utifrån tro eller religion”. Aftonbladet påpekar också att Obama stöder de pågående demonstrationerna mot Trump.
Aftonbladets TV-kanal säger sig ha en lång lista över människor som har protesterat mot inreseförbudet. Justin Trudeau, premiärminister i Kanada, är med all säkerhet med på den listan. Han har nämligen sagt, rapporterar tidningen, med anledning av presidentdekretet, att “Diversity is our strength”.
Aftonbladet berättar också att en brittisk politiker vill förbjuda Trump från att besöka Storbritannien med motiveringen att “Vårt motstånd mot rasism och sexism är starkt”.
Prinsessan Madeleines amerikanske make, Chris O’Neill, rapporteras av Aftonbladet för att ha “dissat” Trump och kallat inreseförbudet “skamligt”. Tidningen skriver vidare att “Kändisar, idrottsprofiler, politiker från hela världen förfasar sig.”
En svensk medborgare säger till Aftonbladet att hon upplever sig terroriststämplad därför att hon är född i Irak. Aftonbladet har till och med lyckats att hitta en svensk familj som har ställt in sin USA-semester därför att de ogillar den nyvalde presidenten.
De som har Aftonbladet Plus blir också informerade om att det är Steve Bannon som förmodas vara hjärnan bakom inreseförbudet och att Bannon har anklagats för att vara “rasist, sexist och extremist”. De som inte har Aftonbladet plus kan trösta sig med Johanna Frändéns kolumn: “Nya sortens Donald Trump-fans vädrar morgonluft” i vilken hon slår fast att Bannon är “nazi-anstruken”.

… sedan tar Aftonbladet över

Aftonbladets journalister är inte nådiga när de granskar Trumpadministrationen. Tidningens utrikesreporter Nivette Dawod rapporterar att Trump är oberäknelig och att många amerikaner oroar sig över detta. Dawod citerar en amerikansk journalistkollega som säger att Trump inte är intresserad av information. Han är inte ens intresserad av politik. “Han drivs av impulser”, säger journalisten till Dawod.
Wolfgang Hansson skriver att appellationsdomstolens beslut visar “att det går att tämja Donald Trump”. Han skriver att Trump inte verkar förstå hur den amerikanska demokratin fungerar och kallar presidenten “barnslig och hånfull”.
Enligt Hansson vill Trump att “presidentens ord ska vara lag”. Trumps reaktion på domstolsbeslutet sägs vittna om en auktoritär ledarstil. Om vi får tro Hansson, styrs dollarmiljardären mer av instinkter än av förnuft.
Enligt Hansson har appellationsdomstolens beslut gett “amerikaner och människor världen över” en möjlighet att åtminstone temporärt andas ut.

Nyheter eller fejkade nyheter?

Trump har upprepade gånger fördömt det som han kallar “fake news” eller fejkade nyheter. Det innebär inte att Trump misstror media i allmänhet. Trump förklarade senast i sitt tal till The Conservative Political Action Conference att han med “fake news” menar fejkade nyheter och inget annat:

I called the fake news the enemy of the people, and they are. They are the enemy of the people. …
They’re very dishonest people. In fact, in covering my comments, the dishonest media did not explain that I called the fake news the enemy of the people — the fake news. They dropped off the word “fake”. And all of a sudden the story became the media is the enemy. They take the word “fake” out. And now I’m saying, oh, no, this is no good. But that’s the way they are. So I’m not against the media, I’m not against the press. I don’t mind bad stories if I deserve them, … But I am only against the fake news media or press.

Låt oss nu kika lite närmare på Aftonbladets rapportering om det förkättrade inreseförbudet.

Diskriminerar inreseförbudet muslimer?

Hansson skriver att presidentordern diskriminerar muslimer. Detta är dessbättre en sanning med modifikation. Det tål att upprepas att Trumps order drabbar en bråkdel av världens muslimska länder. I realiteten berörs sju muslimska länder av presidentdekretet. Medborgare från drygt 50 muslimska länder omfattas inte av ordern och de som drabbas av de nya restriktionerna kan se framemot att de upphävs efter tre månader.
Det kan knappast kallas religiös diskriminering.
Handen på hjärtat: om amerikanerna hade känt till vilka personer som är ett hot mot landets säkerhet, hade man naturligtvis endast portförbjudit dessa. Frågan är vad man ska göra om man saknar dessa kunskaper. Amerikanerna har valt att temporärt blockera immigration och turism från så kallade högriskområden.
Dessutom: det finns undantag från den allmänna regeln. En irakier som är svensk medborgare utan att ha sagt upp sitt irakiska medborgarskap, kan resa till USA utan visum under förutsättning att vederbörande har svenskt pass.
Hanssons litania vilar ytterst på premissen att USA inte är en nation, att utlänningar har rätt att besöka eller bo i landet närhelst de vill och att president Trump har begränsat eller avskaffat denna oförytterliga rättighet.
Inget av detta är naturligtvis sant.
Inga länder har öppna gränser. Fråga en kines som vill besöka Sverige.
President Trump vill värna om de som redan bor i landet. Turister och immigranter kommer i andra hand. Turism och immigration är inga gudagivna rättigheter.
Detta borde Aftonbladet naturligtvis ha berättat för sina läsare. Istället citerar tidningen Azita Raji, president Obamas Sverigeambassadör. Raji som är född i Iran säger till Aftonbladet:

Jag hade inte fått sätta min fot i USA. Inte vad våra grundare hade för avsikt.

Rajis påstående är naturligtvis absurt. USA hade inget problem med islamisk terrorism på 1700-talet.
Hansson nämner inte heller att den lista som det så kallade “idiotstoppet” baseras på tillkom under president Barack Obama. År 2015 signerade Obama “The Visa Waiver Program Improvement and Terrorist Travel Prevention Act of 2015”. Den nya lagen innebar att personer som hade besökt något av de i listan utpekade högriskområdena inte kunde resa till USA utan att först ansöka om visum, även om personen ifråga var medborgare i ett land vars medborgare var undantagna från visumkrav.
Sammanfattningsvis: Trumps inreseförbud har alltså viss förankring i Obamas administration och det diskriminerar inte muslimer.

Är inreseförbudet olagligt?

Hansson skriver att domstolsutslaget visar att “Trump går att tämja” och att domslutets andemening är att Trump inte kan leka “diktator”.
En exekutiv order har dock inget med diktaturfasoner att göra. Presidentdekret är i realiteten relativt vanliga. Bill Clinton utfärdade under sina åtta år som president över 300 påbud av denna typ och Barack Obama var inte mycket sämre med sina 276 dekret.
Inte heller utgör ett bakslag i en domstol ett bevis på att presidenten försöker tillskansa sig diktatorisk makt. Det är inte ovanligt att presidentdekret blir domstolsgranskade. President Obamas hälsovårdsplan hamnade i domstol flera gånger och Obamaadministrationen slogs för sina idéer på samma sätt som Trumpadministrationen har deklarerat att man ska göra.
Detta borde Hansson ha nämnt.
Aftonbladet borde också ha informerat läsarna om att den appellationsdomstol som ogiltigförklarade Trumps dekret är kontroversiell på grund av sina ställningstaganden i olika frågor. USA:s högsta domstol har vid upprepade tillfällen ogiltigförklarat domslut från den appellationsdomstol som stoppade inreseförbudet.
Ännu intressantare är dock själva lagtexten. Trumps exekutiva order var baserad på den lag som går under namnet “Federal Immigration and Nationality Act”. Det som gör lagen intressant är att den slår fast vem som har konstitutionell auktoritet att bannlysa icke-medborgare. Dags för ett citat:

Suspension of entry or imposition of restrictions by President
Whenever the President finds that the entry of any aliens or of any class of aliens into the United States would be detrimental to the interests of the United States, he may by proclamation, and for such period as he shall deem necessary, suspend the entry of all aliens or any class of aliens as immigrants or nonimmigrants, or impose on the entry of aliens any restrictions he may deem to be appropriate.

Som vi ser ger lagen presidenten rätt att portförbjuda enskilda icke-medborgare eller grupper av icke-medborgare närhelst han anser att det är nödvändigt för att skydda amerikanska intressen. Han måste inte först övertyga sina kritiker.
Trumps order bröt alltså inte mot lagen, det var appellationsdomstolen som överskred sina befogenheter.
Detta underlåter Aftonbladet att informera sina läsare.
Tidningen borde också ha underrättat läsarkretsen att Obama åberopade sig på samma lag 19 gånger, Clinton tolv gånger och George W. Bush sex gånger, om inte annat för att ge läsarna perspektiv på Trumps presidentorder.
Hansson kritiserar också Trump för att ha uttryckt sig negativt om den domare som stoppade inreseordern. Hansson menar, av allt att döma, att Trumps agerande var unikt.
Även på denna punkt har han fel. President George W. Bush kritiserade högsta domstolen för ett domslut om Guantanamo Bay. President Obama hade en tidvis ansträngd relation till samma domstol. Till skillnad från sina för- och efterträdare drog sig Obama inte heller för att attackera högsta domstolen när ledamöterna var närvarande. Enligt New York Times skakade domare Samuel Alito bekymrat på huvudet när Obama gick till angrepp.
Detta var något nytt. Tidigare presidenter hade förvisso anmärkt på högsta domstolen, men aldrig i dess närvaro. George W. Bush brukade använda presskonferenser, Trump använder Twitter.
Det faktum att det kanske är Obamas förhållningssätt som är unikt, inte Trumps, förefaller dock inte bekymra Hansson. Istället skriver han att Obama med all sannolikhet går till historien “som en av de mest framgångsrika amerikanska presidenterna i modern tid”. Obama var, om vi får tro Hansson, “sinnebilden av hur en ledare ska uppträda”. Han var en “intellektuell gigant” och statsmannalik. Han analyserade ett problem ur alla möjliga synvinklar innan han fattade beslut. Han försåg presidentämbetet med “elegans”. Han fick Nobels fredspris.
Trump beskrivs annorlunda: han är “en självupptagen affärsman som har samma förhållande till sanningen som en alkoholist till spriten” och nu hotar denna “koleriska” “tyrann” att solka ner Obamas fantastiska arv med sin republikanska “slaktkniv”.

Är inreseförbudet en “gåva till IS och al-Qaida”?

I en artikel betitlad “Terroristerna finns redan i USA” beskriver Hansson Trumps order som en “gåva till IS och al-Qaida”:

Diskriminering av muslimer i väst är en gåva till IS och al-Qaida. … Donald Trump är inte dummare än att han förstår att inresestoppet inte är ett effektivt instrument mot terror. Han genomför det ändå för att han vet att det är populärt bland hans väljare och spelar på de anti-muslimska stämningar som är värre idag än efter 11 september 2001.

Hansson upprepar påståendet att inreseförbudet diskriminerar muslimer, trots att det inte är sant. Presidentdekretet handlar om sju länder, inte 51.
Han skriver att eftersom terroristerna redan finns i USA är inreseförbudet inget effektivt instrument för terroristbekämpning. Även det är ett märkligt påstående eftersom inreseförbudet adresserar ett helt annat problem: risken att terrorister som befinner sig utanför USA ska försöka att ta sig in i landet.
I realiteten finns det heller ingen motsättning mellan att ha som målsättning att bekämpa inhemsk terrorism och ambitionen att försvåra för terrorister som befinner sig utomlands att ta sig in i landet.

En annan fråga är om Hansson har rätt i sakfrågan.

Pakistaniern Ramzi Yousef var inblandad i bombningen av WTC år 1993. Yousef sökte politisk asyl i USA under förevändning att han var från Irak. Mohammed Atta kraschade ett av de kapade flygplanen in i det ena tvillingtornet i New York. Atta var inte endast egyptisk medborgare med amerikanskt visum, han hade också erhållit sin pilotutbildning under visumtiden. I juli 2002 öppnade Hesham Mohamed Hadayet eld mot personal och resenärer på Los Angeles International Airport. I likhet med Yousef hade Hadayet, som var egyptier, kommit till USA som asylsökande. Dzhokhar Tsarnaev and Tamerlan Tsarnaev detonerade två bomber under Boston Marathon vilket dödade tre människor. Under jakten på de två männen, lyckades de också döda två poliser. Bröderna var immigranter från Tjetjenien. I november förra året försökte en somalisk flykting knivhugga människor på Ohio State University.
Hansson baserar sin tes på bland annat att Syed Rizwan Farook, som tillsammans med sin invandrade fru dödade 14 personer, var född i Chicago.
Detta är dock knappast ett argument mot inreseförbudet. Det är ett argument för det Trump kallar “extreme vetting”. Om USA hade haft en effektiv personkontroll, hade Farooks fru kanske aldrig fått sätta sina fötter på amerikansk mark.
Hansson nämner också som exempel Omar Mateen som dödade 49 människor. Mateen var född i New York. Inte heller det är ett argument mot inreseförbudet och skälet är givetvis att dekretet inte handlar om inhemsk terrorism.
Hanssons urval av incidenter är i realiteten mycket selektivt. Dessutom: det faktum att det är svårt att skydda sig mot terrorism är knappast ett argument för att inte försöka.
I vilket fall som helst: det finns ingen motsättning mellan ambitionen att bekämpa inhemsk terrorism och ambitionen att stoppa utländska terrorister från att ta sig i in landet.

Hansson påstår också att Trump har verkställt förbudet för att imponera på muslimhatare. Hade det inte då varit mer logiskt att förbjuda all immigration de närmaste fyra åren?
Hansson försöker övertyga läsarna om att Trumpadministrationens reella mål är att trakassera muslimer, men inte heller det ter sig meningsfullt mot bakgrund av förbudets temporära karaktär och det faktum att det gör undantag för personer med dubbelt medborgarskap.
Faktum är att det räcker med att sätta presidentordern i relation till dess sociala kontext för att den ska bli meningsfull. Om världen inte hade haft ett problem med islamisk terrorism, hade inreseförbudet naturligtvis varit svårt att motivera. Det hade då varit meningsfullt att fråga sig vad i hela världen presidenten vill åstadkomma med sitt dekret. Dessvärre är inte detta villkor uppfyllt.
Hansson skriver att också att inreseförbudet kan provocera fram mer terrorism:

Tvärtom kan effekten bli den motsatta. Att peka ut en särskild grupp och stoppa dem kommer att provocera muslimer världen över inklusive de dryga tre miljoner som redan bor i USA och riskerar att öka poolen av radikala islamister som är beredda att genomföra terrordåd. Antiamerikanismen kommer att öka.

Det tål att upprepas att inreseförbudet berör sju länder, inte 51. Dessutom är det temporärt och undantag är gjorda för personer som har dubbelt medborgarskap. Majoriteten av världens muslimer kommer inte att märka någon skillnad.
Kanske menar Hansson att det finns risk att fler människor rekryteras till terroristorganisationer i de utpekade högriskområdena. Detta är en förhastad slutsats. Tror han verkligen att människor är redo att riskera sina liv som medlemmar i terroristorganisationer därför att USA har infört ett tremånaders inreseförbud? Kanske inte.

Brist på konsekvens?

Hansson hävdar att inreseförbudet saknar konsekvens. Varför är inte Saudiarabien med på listan? Flertalet av de terrorister som attackerade New York och Pentagon var ju saudier.
Ett skäl är naturligtvis att USA och Saudiarabien är allierade med varandra. Det faktum att många av septemberterroristerna var saudier, hindrar ju inte att den saudiska och den amerikanska staten samarbetar i olika frågor. Det saudiska kungahuset är förmodligen lika bekymrade som amerikanerna över att islamisterna ska få fotfäste i Mellanöstern. Det är lätt att glömma att islamisterna inte endast slåss mot västerlänningar, de kämpar också mot regimerna i området. De flesta offren för islamistisk terror är faktiskt inte västerlänningar.
Hanssons kritik är även märklig av ett annat skäl. Hansson är kritisk mot inreseförbudet därför att det diskriminerar muslimer och då förväntar man kanske sig att han vill att listan ska vara så kort som möjligt. Ju färre länder som är medtagna på listan, desto bättre. Mindre diskriminering är bättre än mycket diskriminering.
Istället kritiserar Hansson USA för att Saudiarabien inte är med på listan.
Varför gör han det? Det är väl bättre med en kort lista än en lång lista? Antag att Trump hade utökat listan med Saudiarabien, hade Hansson då ställt sig upp och applåderat presidenten för konsekvens? Hur hade Hansson reagerat om Trump hade blockerat all muslimsk immigration och turism? Hade han prisat presidenten för dekretets följdriktighet? Knappast.
Hansson har en ideologisk agenda: hans mål är att kritisera Trump och ändamålet helgar medlen. Det förefaller vara skälet till varför han plötsligt byter fot och anklagar Trumpadministrationen för bristande konsekvens. Följaktligen kritiserar han först Trumpadministrationen för att den har infört restriktioner mot muslimsk immigration och turism från sju länder och kallar det “idiotstopp”. Därefter kritiserar han samma administration för att listan inte inkluderar Saudiarabien, som om listans idiotstoppskaraktär hade blivit mindre uttalad om Trump hade adderat fler länder till den.

En gyllene chans går förlorad

Redaktören är övertygad om att om Hansson hade förmått sätta sina aversioner mot Trump inom parentestecken och försökt skriva en så långt som möjligt objektiv artikel om inreseförbudet, hade resultatet förmodligen inte tilltalat honom emotionellt, men upplevts som intellektuellt tillfredsställande. Dessutom hade han gjort sina läsare en värdefull tjänst.
Ännu en gång tvingas redaktören att konstatera att Aftonbladets rapportering tyvärr är lika enögd som cyklopen i grekisk mytologi. Målet är av allt att döma inte att bidra till en bildad opinion, utan att bilda opinion.