Yearly Archives: 2017

När EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner besökte Egypten i maj, 2006, gjorde hon sitt yttersta för att inte stöta sig med sina arabiska värdar. Det finns en klyfta mellan arabvärlden och Europa, noterade hon. Konflikten mellan Israel och palestinierna river upp gamla sår, bråket om de danska Muhammedkarikatyrerna har gjort det svårare att föra ett förnuftigt samtal. Vi måste sträva efter ömsesidig respekt och förståelse, fortsatte Ferrero-Waldner:

Mutual respect and understanding should be our watchwords. And a dialogue of cultures is the way to stop talk of a so-called clash of civilizations. That way we can make clear that Europe has heard the message from the worldwide Umma.

“Worldwide Umma” är en beteckning på den religiösa gemenskap som förmodas existera mellan världens alla muslimer. Enligt Ferrero-Waldner har Umma ett budskap till Europa, men Europa har inte tagit till sig budskapet. Vad är det för budskap från världens muslimer som har förbigåtts av Bryssel? Ferrero-Waldner svarade på den frågan under en föreläsning i Wien samma år: “And the furore around the publication of cartoons of the prophet Mohammed revealed the depth of ignorance in much of Europe about what others might find offensive”. Annorlunda uttryckt: Europa har inte förstått att den muslimska världen förväntar sig av icke-muslimer att de inte agerar i strid med islams heliga urkunder. Vad anser då Ferrero-Waldner att Europa hade kunnat göra bättre?

We regret the offence caused by the publication of cartoons of the Prophet Mohammed in some European newspapers. Freedom of religion is non-negotiable. It is a fundamental right of individuals and communities. It entails respect for the integrity of all religious convictions and all ways in which they are exercised. Similarly freedom of speech is central to Europe’s values and traditions. It is also non-negotiable. But it does come with responsibilities.

Ferrero-Waldner säger: “But it does come with responsibilities.” I denna artikel skall vi kika lite närmare på hur kommissionär Ferrero-Waldner ser på bråket om Muhammedkarikatyrerna, religionsfrihet och yttrandefrihet.

Benita Ferrero-Waldner

Muhammedkarikatyrerna

I september 2005 publicerade danska Jyllandsposten 12 karikatyrer föreställande profeten Muhammed. I slutet av samma år reste två danska imamer plus en hoper danska muslimer ut på turné i arabvärlden. De ljög vitt och brett om hur muslimer behandlades i Danmark och hävdade att Jyllandsposten är en statlig tidning. Med sig hade muslimerna även de 12 karikatyrerna plus ytterligare tre teckningar som inte hade någon som helst koppling till Danmark, men som det muslimska sällskapet använde som bevis på hur illvilligt inställda danskarna är mot islam. De var framför allt dessa tre tilläggsteckningar som den muslimska världen upprörde sig över. Detta borde Ferrero-Waldner förklarat för sina muslimska värdar, men det gjorde hon inte. Ferrero-Waldner valde att fjäska för sina värdar genom att insinuera att Jyllandposten inte hade tagit sitt pressetiska ansvar.
Det är naturligtvis allvarligt. När Ferrero-Waldner åker till Alexandria skall hon representera europeiska intressen. Hon skall bland annat företräda undertecknad och alla som läser denna artikel. Ferrero-Waldner borde ha sagt att arabvärldens ynkliga agerande i samband med Muhammedkontroversen bekäftade många européers fördomar – att det faktiskt kan vara rationellt att vara rädd för muslimer. Ferrero-Waldner hade kunnat åberopa sig på Europas och Amerikas frihetliga traditioner. Hon hade kunnat säga att vi européer och våra amerikanska allierade har valt frihet och demokrati som grundläggande värden. Hon borde sagt åt de egyptiska värdarna att civiliserade stater utmärks av att medborgarna har långtgående demokratiska fri- och rättigheter och att vidskepligheter inte har någon självklar rätt till konstnärlig, politisk eller filosofisk immunitet. Hon borde också sagt att Europa och Amerika inte har några planer på att ändra på detta förhållande. Hon hade kunnat fortsätta på följande sätt: “Det finns inga européer som vill leva som ni gör. Det gäller inte minst våra kvinnor. Det är därför araber flyttar till Europa, men inga européer till arabvärlden.”

Ferrero-Waldner och religions- och yttrandefriheten

Låt oss först slå fast vad Ferrero-Waldner inte vill göra. Hon anser inte att EU som organisation skall börja censurera den europeiska pressen i syfte att förhindra framtida Muhammedkontroverser. Under ett möte i Riyadh i april 2008 slog hon tvärtom fast att EU inte har för avsikt att införa blasfemilagar. Det Ferrero-Waldner vill och hoppas på är att europeiska media skall börja praktisera självcensur eller “självreglering”, som hon kallade det under ett tal i Wien 2006:

Freedom of speech is central to Europe’s values and traditions. But its preservation depends on responsible behaviour by individuals. Freedom of religion is a fundamental right of individuals and communities. It entails respect for the integrity of all religious convictions and all ways in which they are exercised. … I urge you to treat this matter with the gravity it deserves and, as a profession, to rise to the challenges it poses. In considering the question of self-regulation, I would also ask you to think about the need for monitoring from within your own professional bodies. I am convinced that will have a significant impact.

Låt oss titta lite närmare på Ferrero-Waldners argument. För det första. Varför vill Ferrero-Waldner att europeiska media skall implementera storskalig självcensur? Hon säger att kravet på självcensur följer av kravet på respekt för religiösa övertygelser. Det är naturligtvis ett suspekt argument. Det är nämligen inte alls så att Ferrero-Waldner oroar sig över hur svenska pingstvänner eller Filadelfiaförsamlingen i Knutby blir behandlade i pressen, det är islam som är problemet. Men eftersom kommissionären själv praktiserar självreglering, kan hon givetvis inte säga något sådant öppet. Det är naturligtvis beklämmande. Dessutom: religionsfrihet innebär inte alls att alla måste respektera vidskepligheter. Religionsfriheten stadgar tolerans, inte respekt.
För det andra. Har inte Europa tillräckligt med negativa erfarenheter av så kallade självreglerande media? Den europeiska vänsterpressens beslut att tiga still om förtrycket i kommuniststaterna under efterkrigstiden var ett exempel på självreglering. Idag självreglerar europeiska media sig som aldrig förr därför att kontinentens kulturarbetare är rädda för att bli mördade av muslimska fanatiker. Ferrero-Waldner bryr sig dock inte, hon vill ha mer självcensur. Annars känner sig muslimerna kränkta.Tycker hon kanske att det är helt i sin ordning att Deutsche Opera ställde in Mozarts Idomeneo av rädsla för muslimsk terrorism eller att Londonbaserade Royal Court Theatre skrotade en planerad föreställning baserad på Aristophanes’ Lysistrata av samma skäl? Brittiska BBC beslutade nyligen att skrinlägga planerna på en påkostad dramadokumentär om de så kallade Londonbombarna (BBC kallar numera muslimska terrorister "bombare" av hänsyn till landets muslimer) av rädsla för muslimska repressalier.
För det tredje. Det var den av Ferrero-Waldner så hett efterlängtade självcensuren som gav Jyllandsposten idén att publicera de tolv Muhammedkarikatyrerna. Jyllandsposten var alltså inte ute efter att provocera danska muslimer, vilket Ferrero-Waldner ibland insinuerar. Bakgrunden till tidningens agerande var klagomål från en dansk författare till en bok om profeten Muhammed. Författaren behövde en illustratör, men ingen vågade ställa upp när de insåg att boken handlade om islam. Illustratörerna praktiserade det som Ferrero-Waldner hyllar som “självreglering”. Den hypotes som Jyllandsposten ville testa var om den formella yttrandefriheten håller på att förlora sin betydelse därför att människor håller inne med sina åsikter av rädsla för religiösa fanatiker. Bråket och stöket kring publiceringen visade att Jyllandsposten hade rätt i sin förmodan. Om Ferrero-Waldner hade varit en kommunistpolitruk och årtalet hade varit 1968, hade man kunna förstå hennes beteende som dikterat av hennes socialistiska övertygelse. Ferrero-Waldner är dock ingen kommunistpolitruk och årtalet är 2009. För att förstå varför hon är så ivrig att få lägga sig platt för religiös fanatism och uråldriga vidskepelser, måste vi påminna oss om att vi lever i efterdyningarna till terroristattackerna mot New York, Washington, London och Madrid. Det är framväxten av Eurabia som kommissionären vill främja:

Perhaps the greatest challenge of our time is to overcome this mutual incomprehension and to rediscover an earlier conception of the Euro-Med region rooted in a mutual understanding of our common identity. We must see the Mediterranean not as a barrier separating the peoples of its shores but as a bridge for commercial, social and cultural exchange.

Benita Ferrero-Waldner säger att vi har ett ansvar för kommande generationer. Frågan är om någon europeisk toppolitiker har svikit detta ansvar lika mycket som Ferrero-Waldner gjorde under sitt möte med juicepimplarna i Alexandria.