Yearly Archives: 2017

Tesen “Mångkultur är bra” är alldeles för ospecificerad för att kunna tas på allvar. Huruvida mångkultur är bra eller dåligt beror givetvis på vilka kulturer som avses. Denna problematik har på nytt aktualiserats av en rapport utgiven av Centrum för Asymmetriska Hot och TerrorismStudier: Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö.

Rapporten

Syftet med rapporten har varit att “skapa en lägesbild över problematiken i Malmö avseende utvecklingen av antidemokratiska krafter i samhället och tendenser som kan leda till våldsbejakande radikalisering”. Rapporten är en pilotstudie och dess objekt är stadsdelen Rosengård. Rapporten är författad av Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos och baserad på kvalitativ metod. Trettio personer med någon form av insikt i problematiken har intervjuats.

Hur ser då den allmänna situationen ut?

Det har ägt rum en radikalisering och Rosengård är den “stadsdel där problematiken är störst”. Av Malmös drygt 15 källarmoskéer predikar kanske 30 procent våld mot västerlänningar. En majoritet av respondenterna anser att ingenting görs i frågan därför att politikerna är oroliga för att en öppen debatt om problemet skulle gynna Sverigedemokraterna. Det är inte ovanligt att muslimer uppfattar svenskar som promiskuösa och osunda och att man därför aktar sig för att beblanda sig med dem. Några respondenter antydde att koranskolor och annan religiös verksamhet i området har extern finansiering. Kulturföreningar med kommunalt stöd är ibland förtäckta religiösa propagandacentraler:

Flera av de intervjuade uppger att föreningarna oftast visar två ansikten, ett mot Malmö stad och ett annat mot sina medlemmar. Vid ansökning för bidrag så används all “korrekt” retorik i form av demokrati, integration, kunskapssökande, positiv sysselsättning, etc. De flesta av dessa kulturföreningar får sedan finansiella bidrag från kommunen utan att några motkrav ställs eller utan att några kontroller görs av genomförd verksamhet.

I området Herrgården är så gott som alla kvinnor beslöjade av rädsla för islamister. Kvinnor som vill leva ett eget liv, drabbas av hot och trakasserier.

Nyinflyttade familjer får besök hemma där företrädare för radikala grupper talar om för dem vilka regler som gäller i Rosengård. Förhållningsreglerna omfattar bl.a. att kvinnor som aldrig tidigare burit slöja nu tvingas till det, att flickor och pojkar inte får leka tillsammans och cementera patriarkala maktstrukturer. Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

Vilka orsaker till eländet finner författarna?

Irakkriget är den viktigaste enskilda externa faktorn. På andra plats kommer konflikter runt om i världen som av muslimer tolkas som västvärldens övergrepp mot muslimer. Ett annat problem är identitetskonflikter där unga muslimer inte kan bestämma sig för vilken civilisation de tillhör. Det finns även interna faktorer. Segregationen utpekas som ett stort problem. Trångboddhet är ett annat problem. Nyanlända invandrare får ofta bristfällig introduktion till hur Sverige fungerar vilket, enligt författarna, “medför en oförståelse – och många gånger även en stark motsättning – till svenskt samhällsliv, kulturella levnadsförhållanden och den demokratiska värdegrunden i stort.” Detta utnyttjas aktivt av Malmös islamister.
Låt oss sätta punkt där. Läsaren kan nog själv lista ut vad man mer kan finna i den 37-sidiga rapporten.

Kritiken

Enligt Sydsvenska Dagbladet har den så kallade forskarvärlden dömt ut rapporten. Tidningen går så långt att man till och med skriver att forskarvärlden “rasar” mot den. I själva verket handlar det om ett fåtal personer. En av kritikerna, en så kallad etikexpert, erkänner öppet att hon inte har läst rapporten. Pernilla Ouis, som är lektor vid Malmö högskola, tillhör kritikernas skara. I en debattartikel skriver hon att rapporten är så dålig att hon “inte hade […] godkänt den som en studentuppsats”. Detta är naturligtvis nonsens. Det vet alla och envar som har erfarenhet av högskolestudier. Låt oss ändå titta lite närmare på Ouis argument. Vad är det som irriterar Ouis?
Ouis ondgör sig bland annat över att Ranstorp och dos Santos inte har intervjuat några islamister. Det är en märklig invändning. Ouis skriver:

Jag efterlyser en kritisk debatt kring islamisternas syn på “den Andra”. Vad har de för syn på dem som inte delar deras religiösa tolkning, homosexuella och “frigjorda” kvinnor? Hur ser de på demokrati och våld? Jag vill höra islamisternas budskap i den offentliga debatten. Vad vill ni, bröder och systrar?

Finns det verkligen någon som, bortsett från Ouis, inte redan vet hur islamister ser på homosexuella och frigjorda kvinnor? Måste vi intervjua kommunister innan vi med säkerhet kan veta vad de har för politiska mål? Hur många hade höjt på ögonbrynen om en undersökning av islamisters syn på Sverige hade avslöjat att de vill ersätta den svenska demokratin med en teokratisk diktatur? Svenska kommunister ljög under hela efterkrigstiden om sina relationer till socialistdiktaturerna i öst. Vad talar för att Malmös islamister skulle göra annat? Invändningen är löjeväckande.
Ouis är också irriterad över att Ranstorp och dos Santos inte har intervjuat några muslimer. Det är en relevant invändning, men den är inte så kraftfull som Ouis vill göra gällande. Ranstorp och dos Santos har inte intervjuat några muslimer, men de har intervjuat personer som uppenbarligen har intervjuat muslimer:

Nyinflyttade familjer får besök hemma där företrädare för radikala grupper talar om för dem vilka regler som gäller i Rosengård. Förhållningsreglerna omfattar bl.a. att kvinnor som aldrig tidigare burit slöja nu tvingas till det, att flickor och pojkar inte får leka tillsammans och cementera patriarkala maktstrukturer. Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

Tror Ouis kanske att detta är något som respondenterna har hittat på? Ouis menar också att Ranstorp och dos Santos har gjort det omöjligt för eventuella kritiker att granska rapporten genom att förstöra källmaterialet. Enligt Ranstorp och dos Santos var det tvärtom respondenterna som krävde att källmaterialet skulle förstöras. Destruktionen av källmaterialet var en förutsättning för att undersökningen skulle kunna genomföras.

Så långt Ouis. Kan man tänka sig någon annan anledning till kritiken, skäl och argument som inte nämns på kultursidorna? Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö är kontroversiell därför att rapporten visar hur problematiskt det mångkulturella samhället är. Inte som teori, utan i praktiken. Befolkningen i Rosengård är mångkulturell och kommer från 111 länder som tillsammans representerar ett femtiotal olika språkgrupper. Om den mångkulturella tesen hade varit sann, hade Rosengård varit ett paradis och det omgivande etniskt homogena Malmö ett samhälle i spillror. Så är det inte. Det är precis tvärtom.

De frågor som vi borde diskutera

Rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö är inte intressant endast på grund av dess innehåll, den är också fascinerande på grund av sin blotta existens. Vem hade för 30 år sedan trott att myndigheterna i det sekulära Sverige skulle se sig tvingade att utreda riskerna för religiöst motiverad terrorism i landet? Vem hade kunnat drömma om att initiativtagaren till detta projekt skulle vara en av det mångkulturella eldoradots främsta megafoner, statliga Integrations- och jämställdhetsdepartementet, och att undersökningen skulle fokusera på muslimer? Ingen. För 30 år sedan fanns det, enligt officiell religionsstatistik, inga muslimer i Sverige. Idag finns det fler muslimer i vårt land än det finns katoliker. Islam är inte endast Sveriges snabbast växande religion, det är också en importerad religion. Den situation som beskrivs i rapporten är givetvis en konsekvens av svensk immigrationspolitik. I den mån det finns en risk för religiöst motiverad terrorism i Malmö är detta en importerad risk. Detta borde man också debattera.
En annan fråga som förtjänar en ordentlig genomlysning är den relativt snäva definition av begreppet “radikalisering” som rapporten baseras på:

Inom EU används termen radikalisering för att beskriva en process som leder till att en individ eller en grupp stöder eller begår terroristhandlingar som en metod att främja en sak.

De flesta muslimer ställer sig inte bakom våld och terror. Frågan är dock hur Sveriges muslimer ser på sin religion. Hur många procent av Malmös muslimer vill leva under sharia? Det hade varit intressant att få veta. Problemet med islam är inte endast att det finns en mindre grupp muslimer som är beredda att mörda för sin religions skull, utan att många fredliga muslimer har samma långsiktiga politiska målsättning som terroristerna: de vill leva under sharia. Detta är inte märkligt. Socialdemokraterna och kommunisterna skilde sig under en lång period på just frågan om våldets roll i kampen för socialismen. Däremot var de inte oeniga om att Sverige borde bli ett socialistiskt samhälle. Även detta borde debatteras.