Yearly Archives: 2016

Begreppet “Fair Trade” eller “rättvisemärkning” förekommer idag i alla möjliga sammanhang. Den bakomliggande idén är inte särskilt svår att förstå. Varor och tjänster produceras idag under de mest skiftande förhållanden:

Många producenter i utvecklingsländer har ofta begränsade resurser och har svårt att hävda sig på världsmarknaden. För att kunna agera där, och sälja sina produkter, tvingas de pressa sina priser, sänka kraven på arbetsförhållanden samt sälja via flera mellanhänder som själva tar en stor del av förtjänsten. Detta leder till att många inte får tillräckligt betalt för sitt arbete och därmed inte kan försörja sig själva, sin familj och utveckla sitt lokalsamhälle. … Syftet och målsättningen för rättvis handelsrörelsen är att marginaliserade producenter i utvecklingsländer ges möjligheter att förbättra sin ekonomiska och sociala situation och till exempel ha råd med sjukvård och skolgång för sina barn. Att kunna planera långsiktigt för sin verksamhet och slippa vara beroende av oberäkneliga världsmarknadspriser och oschyssta marknadsregler är en annan vinst, samt att ges möjlighet att kunna ta sig ur ett olönsamt produktionsmönster genom att exempelvis hitta andra försörjningsmöjligheter. Framförallt ger rättvis handelsrörelsen producenten förutsättningar att stimulera och bidra till samhällsutvecklingen genom producentorganisationens investeringar i t ex utbildning, sjukvård och miljöhänsyn i det egna lokalsamhället.

För Malmö kommun innebär det att kommunen försöker fatta så kallade “etiska inköpsbeslut”. När kommunen köper kaffe och andra varor och tjänster, väljer man således en producent som man bedömer vara i behov av ekonomiskt stöd. I Munkfors är idag nästan 20 procent av det kommunala kaffet inhandlat i syfte att stödja kaffeodlare som lever i fattigdom.

Missvisande terminologi

Det är naturligtvis inte fel att hjälpa människor ur fattigdom och elände, men särskilt mycket med rättvisa har Fair Trade egentligen inte att göra. Förra brittiska premiärministern Margaret Thatcher råkade i luven med dåvarande EG därför att England, enligt Thatcher, hade betalat för mycket pengar till EG. Thatcher krävde att EG skulle betala tillbaka överskottet och hennes argument var ett klassiskt rättviseargument. Varför skall England betala mer än andra länder?
Begreppet “Fair Trade” syftar på något helt annat. Det svenska u-landsbiståndet är ett fullgott exempel. Sverige har inte byggt upp sitt välstånd på Afrikas bekostnad. Sverige skänker inte pengar till stater i Afrika därför att vi stulit vårt välstånd från dessa stater och därför är återbetalningsskyldiga. Många av de länder som har erhållit svenskt bistånd har varit korrupta och själva orsakat sina problem. Afrika har alltså inte rätt till bistånd, biståndet är istället följden av ett moraliskt informerat riksdagsbeslut enligt vilket man bör hjälpa människor i nöd.
Rättvisemärkningsrörelsen blandar alltså ihop två olika begrepp. Begreppet “rättvisa” är kopplat till en fordran. Om A har rätt till en del av B:s inkomst, har han eller hon rätt till pengarna alldeles oavsett vad B tycker om saken. Solidaritetsbegreppet fungerar inte på det sättet. Solidaritetsbegreppet baseras på premissen att det inte föreligger en återbetalningsplikt, dvs. att människor är solidariska av helt andra skäl, t.ex. moraliska sådana. Att vara solidarisk med utsatta människor är inte liktydigt med att man står i ett pekuniärt skuldförhållande till de förstnämnda. Enligt Handelsanställdas förbund är rättvisemärkta varor upp till 50 procent dyrare. När svenskar köper sådana varor istället för varor som är prissatta av marknaden, dvs. på ett rättvist sätt, gör de det därför att de vill visa solidaritet med utvecklingsländer, inte därför att Sveriges välstånd skulle vara uppbyggt på den tredje världens fattigdom. Den sistnämnda teorin är lika befängd som föreställningen att det är Nykterhetsrörelsens fel att Jeppe super.