Yearly Archives: 2016

Sveriges riksdag har ställt sig bakom påståendet att det muslimska Turkiet begick folkmord mot sin kristna minoritet i början av 1900-talet. Det svenska erkännandet är ett resultat av en flerpartimotion författad av socialdemokrater, kommunister och miljöpartister. Riksdagens utrikesutskott rekommenderade kammaren att avslå motionen, men så skedde alltså inte. Moderaten Gustav Blix företrädde utrikesutskottet när motionen debatterades i kammaren. I föreliggande artikel skall vi granska två av de argument som Blix förde fram. Vi skall också ställa frågan vad de turkiska protesterna egentligen betyder.

Turkarna kan bli arga

För det första hävdade Blix att ett svenskt krav på Turkiet att landet skall erkänna folkmordet på armenierna, skulle “skapa problem för den försoningsprocess som nyligen påbörjats mellan Armenien och Turkiet”. När den moderate riksdagsmannen förklarade att “Det som krävs är inte voteringar som söndrar utan försoning och förlåtelse”, påminde han inte litet om Olof Palme när denne på 80-talet varnade för att högerns “djävulsbilder” av Sovjet hindrade framgångsrik dialog och korrekta relationer med kommunistdiktaturen. Det var uppenbart att Blix betraktade problemet ur turkisk synvinkel. Ingen tror ju att armenierna skulle ta illa vid sig av ett svenskt erkännande.

Politiseringsargumentet

Blix andra argument är mer intressant. Blix hävdade att ett riksdagsbeslut  riskerar att politisera frågan. Kort uttryckt: frågan om muslimer begick massmord på kristna skall hanteras av historiker, inte av politiker och parlamentariska församlingar. På denna punkt har Blix onekligen en poäng, men argumentet är ändå en smula krystat. Faktum är att de flesta politiska beslut baseras på någon form av historisk analys. Fråga en moderat varför Sverige skall vara med i EU och du får en summering av europeisk samtidshistoria till svar. Dessutom är det inte svårt att hitta områden där den borgerligt styrda staten aktivt försöker forma medborgarnas åsikter. Forum för levande historia är ett exempel. Debatten om Forums uppdrag visar att Blix inte är ensam om att ha använt politiseringsargumentet i syfte att stoppa obekväma åsikter.
Forum för levande historia blev en statlig myndighet 2003 med uppgift att upplysa svenska folket om nazismens brott. Myndigheten grundades av en riksdagsmajoritet av socialdemokrater, kommunister och miljöpartister. När moderaterna föreslog att myndigheten även borde informera allmänheten om kommunismens brott, fick man mothugg från den socialdemokratiska regeringen. Vice statsminister Bo Ringholm förklarade: “Jag tror dock inte att information om kommunismen bäst sker genom statligt organiserade och finansierade kampanjer”. Någon principiell skillnad mellan att informera om nazism och kommunism finns naturligtvis inte, men Ringholms parti hade böjt sig för kommunisterna som i partiöverläggningar hade förklarat att man inte var intresserad av en myndighet som ägnade sig åt att kartlägga kommunistiska massmord. Eftersom Ringholm inte ville erkänna att regeringen var beroende av kommunisternas välvilja, valde han istället att använda sig av politiseringsargumentet.
Kommunisterna var, åtminstone i början, positivt inställda till Forum. Så länge verksamheten hade udden riktad mot politiska fiender hade de inget att invända emot myndigheten. När kommunisterna sedermera insåg att det fanns en uppenbar risk att myndighetens uppdrag i framtiden skulle utvidgas till att även omfatta kommunismens brott, ändrade de uppfattning. Politiseringsargumentet användes på nytt:

Under samma tid reses också krav från borgerliga partier och debattörer på en liknande upplysningskampanj runt ”kommunismens brott mot mänskligheten”, mot bakgrund inte minst av Vänsterpartiets framgångar i valet 1998 då partiet får 17 procent av förstagångsväljarna och 17,5 procent i skolvalen. … Vänsterpartiet menar alltså att detta mycket viktiga uppdrag, att sprida och fördjupa kunskap om vår nutidshistoria, inte bör ske i myndighetsform. Sådan verksamhet bör överlåtas åt forskarsamhället, som besitter rätt resurser för detta ändamål. … Till det skall fogas den principiella uppfattningen att det inte är statens uppgift att bedriva historieforskning eller företräda en viss tolkning av en historia som står under debatt. Vänsterpartiets uppfattning är därför att myndigheten Forum för levande historia bör avvecklas den 1 januari 2005, och att arbetet för en breddad och dju­pare historisk kunskap skall föras vidare i andra former.

Den nya borgerliga regeringen hyste dock inga motsvarande betänkligheter. Efter regeringsskiftet utvidgades Forums uppdrag till att även omfatta kommunismens brott. Det som gör den borgerliga regeringens beslut intressant är givetvis att borgerliga politiker ofta ger uttryck åt åsikten att staten inte bör bedriva opinionsbildande verksamhet. Statsrådet Jan Björklund:

Det finns ett stort behov att även inkludera kunskap om brott som begicks i kommunismens namn. Det är mot denna bakgrund som regeringen i december 2006 gav Forum för levande historia i uppdrag att belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Som grund för uppdragets genomförande ska Forum för levande historia göra en kartläggning och sammanställning av befintlig forskning på området i Sverige och internationellt samt analysera behovet av kompletterande och fördjupad forskning och, om det behövs, initiera sådan forskning. Forum för levande historia ska arbeta utåtriktat, till exempel genom seminarier, utbildningsinsatser och utställningar runt om i landet. Jag anser att det är av största vikt att skolan ger barnen kunskaper om brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts i kommunismens namn. Regeringen avser att återkomma i denna fråga i samband med en översyn av grundskolans läroplan. Regeringen ser för närvarande över målen i skolan, hur måluppfyllelsen kan främjas och hur resultaten i olika ämnen bättre kan följas upp.

Folkpartisten Tobias Krantz förklarade att “Upplysningen kring kommunismens brott i den svenska skolan måste kraftigt förstärkas”. I ett svar på en skriftlig fråga preciserade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth regeringens ståndpunkt:

Regeringens uppdrag till Forum för levande historia är mycket tydligt. Myndigheten ska, utöver sitt grundläggande uppdrag om Förintelsen, även belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Forum för levande historia ska arbeta utåtriktat, till exempel genom seminarier, utbildningsinsatser och utställningar runt om i landet och uppdraget ska genomföras i samråd med bland annat lärosäten och andra berörda myndigheter och institutioner

Kulturministern motiverade det nya uppdraget med de bristfälliga kunskaperna bland svenska ungdomar om kommunismens brott:

Kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer. Jag instämmer med Elisabeth Svantesson att det är viktigt att belysa och informera – inte minst den uppväxande generationen – om kommunismens svarta historia.

Man undrar därför om Blix även vill skrota Forum för levande historia. Det något överraskande svaret på denna fråga är att han är positivt inställd till Forum, trots att det är en statlig myndighet med uppgift att aktivt forma medborgarnas åsikter. I en riksdagsmotion skriver Blix att han ser Forum som "en viktig del" i värnandet av minnet av förintelsen. Kanske menar Blix att det är en sak om ett politiskt beslut baseras på någon form av historisk-empirisk analys, en helt annan sak när ett politiskt beslut slår fast att en viss typ av historisk-empirisk analys är sann. Detta är förvisso en meningsfull distinktion, men finns det verkligen någon som tror att riksdagen resonerade i dylika termer när Forum instiftades? Anledningen till att Forum fick till uppgift att informera allmänheten om nazismens brott, var givetvis att riksdagsledamöterna ansåg att Hitlers anhang hade begått de beskrivna brotten. Låt oss göra ett litet tankeexperiment och anta att Forum av någon obskyr anledning plötsligt började förneka förintelsen av Europas judar. Finns det någon som på fullt allvar inbillar sig att Blix och hans kollegor hade hanterat situationen genom att stoiskt deklarera att det inte är statens uppgift att slå fast att Hitler och hans anhang planerade att mörda Europas judar? Knappast. De som var ansvariga för kursändringen hade naturligtvis fått sparken på stående fot. Distinktionen är förvisso meningsfull, men det är snudd på hårklyveri att hävda att det är dylika överväganden som motiverat politikerna. Blix har egentligen inget emot att staten skriver historia och han använder politiseringsargumentet i syfte att förmå riksdagen att inte kritisera Turkiet för massmord.

En tredje form av revisionism

Sverige är det land i EU som mest av alla ivrar för ett turkiskt medlemskap. Regeringens och utrikesutskottets agerande var motiverat av en oro över att ett svenskt fördömande av de muslimska massmorden skulle göra turkarna rasande och att de skulle reagera på ett sätt som skämde ut dem i Europa och försämrade landets möjlighet att bli EU-medlem. Turkiets respons på riksdagsbeslutet var också vad man förväntade sig av en ociviliserad stat. Turkiets regering kallade hem sin ambassadör och premiärminister Erdogan ställde in ett planerat Sverigebesök. Turkiets Sverigeambassadör Zergün Korutürk förklarade att riksdagsbeslutet var populistiskt och ologiskt. I en intervju i brittiska BBC hotade premiärminister Erdogan till och med att börja deportera armenier från Turkiet. Lek med tanken att en svensk politiker hade hotat med att alla zigenare skall deporteras därför att Tyskland eller något annat land kritiserat Sveriges integrationspolitik. En sådan politiker hade begått karriärmässigt självmord. Regeringen verkar dock inte vara alltför chockad av det turkiska raseriet. Carl Bildt, tidigare tuff kritiker av auktoritära regimer, svarade följande på frågan “Tycker du att det handlar om ett folkmord?”: “Jag vill inte ta ställning för vare sig den ena eller andra sidan i denna debatt”. Bildt beter sig som om frågan om de muslimska morden på armenier och andra icke-muslimska minoriteter är något som seriösa historiker fortfarande tvistar om.
Etter värre var dock statsminister Reinfeldts hantering av frågan. Statsministern nöjde sig inte med att vägra ta ställning i frågan, han kontaktade Turkiets premiärminister Erdogan och bad om ursäkt för riksdagsbeslutet. “Jag beklagade riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien”, förklarade statsministern. Reinfeldts agerande är märkligt av flera skäl. Sverige är en parlamentarisk demokrati och regeringens uppgift är att verkställa riksdagens beslut. När folkets representanter beklagar att en främmande makt har mördat hundratusentals, kanske över en miljon människor på grund av deras religiösa övertygelse, ber statsministern om ursäkt för riksdagens agerande. Märkligt är också Reinfeldts förklaring till varför han bad Turkiet om ursäkt. Statsministern säger att beslutet kan öppna för “politisering av historien”. Turkiet ger naturligtvis tusan i om Sveriges riksdag ägnar sig åt historieskrivning. Om det är något "europeiskt" land som håller sig med en politiserad historieskrivning, är det Turkiet. I Turkiet är det straffbelagt att hävda att morden har ägt rum. Reinfeldts förklaring är endast ett svepskäl och ett försök att dölja regeringens ryggradslöshet.
Debatten om riksdagsbeslutet har visat på två saker. För det första att Sverige har en regering utan moralisk ryggrad. För det andra att historierevisionismen har fått ett tredje ansikte. Nynazister förnekar massmorden på judar, stalinister hävdar att de som mördades under Sovjetväldet var brottslingar och att resten dog av umbäranden orsakade av kriget. Till dessa två former av revisionism kan vi nu lägga en tredje, islamisk revisionism.