Yearly Archives: 2016

I april 2005 skrev polisinspektör Bengt Lindström ett synnerligen eldfängt brev till det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö. I brevet anklagade Lindström Socialdemokraterna för att sätta kriminella invandrares väl och ve före gamla och sjuka svenskars behov. Åtminstone var det på det viset brevet uppfattades. Malmö kommun polisanmälde Lindström för hets mot folkgrupp. Trots att Lindström friades i tingsrätten valde Rikspolisstyrelsen att avskeda honom. Lindström svarade med att anmäla sin arbetsgivare till Arbetsdomstolen. Den 7 mars i år slog Arbetsdomstolen fast att Lindström hade avskedats på felaktiga grunder:

Fråga om det förelegat grund för avskedande alternativt saklig grund för uppsägning av en polis på grund av innehållet i två e-postmeddelanden som polisen skickat till företrädare för Malmö stad. Staten har gjort gällande att agerandet har varit ägnat att på ett mycket allvarligt sätt skada förtroendet för honom som polis och allmänhetens förtroende för polisen. Arbetsdomstolen, som konstaterar att polisen utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet, har inte funnit att omständigheterna varit sådana att det förelegat skäl för avskedandet eller saklig grund för uppsägning.

Till kommunens och statens stora besvikelse blev Lindström inte endast friad, han tilldelades dessutom ett skadestånd på 80 000 kronor.

“Den som inte är politiskt korrekt, skall inte tillåtas att försörja sig”

Ilmar Reepalu reagerade med bestörtning på Arbetsdomstolens dom. Socialdemokraten Reepalu hade, av allt att döma, hoppats på att Lindström skulle dömas för hets mot folkgrupp och kanske även avskedas. Det är ett hårt straff med tanke på att Lindström endast hade ventilerat sina åsikter. Egentligen är det märkligt att inte även Reepalus och kommunens agerande hamnat under luppen. Varför uppfattas inte en politiker som demokratiskt klandervärd när han eller hon går ut och offentligt kräver att människor med avvikande åsikter skall straffas? Reepalus agerande bekräftar en gammal misstanke: den socialdemokratiska synen på demokratin har under de senaste åren förvisso alltmer antagit formen av en karikatyr. Lenin lär ha yttrat “Den som inte arbetar skall heller inte äta”. Kanske är det dags för en socialdemokratisk version av yttrandet? Den skulle kunna se ut på följande sätt: “Den som inte är politiskt korrekt, skall heller inte tillåtas försörja sig”.
På en punkt är det dock rimligt att ge Lindströms vedersakare rätt. Det är inte svårt att förstå Reepalus irritation. Lindström söker konfrontation. Han ger inte intryck av att vilja samtala med Reepalu för att få till stånd en förändring. Istället översköljer han Reepalu med invektiv. Det är onekligen litet fegt eftersom han rimligtvis är medveten om att politikern Reepalu inte kan ge igen med samma mynt. Men det faktum att Lindström hade kunnat sköta ärendet med större finess, innebär inte att vi inte skall se positivt på Arbetsdomstolens domslut. Tvärtom: Arbetsdomstolens beslut måste hälsas med glädje. Det är en seger för demokratin.

Politisk förföljelse

Det som gör fallet Lindström intressant är att det passar in i ett mönster som har växt fram de senaste 10 åren. Medborgare och organisationer med åsikter som avviker från den politiska huvudfåran får allt svårare att göra sig hörda i samhället. Detta sägs inte i syfte att romantisera dessa individer, organisationer eller deras åsikter. Det utgör ett konstaterande av ett faktum. De nekas att hyra möteslokaler. Tidningarna vägrar att ta in deras annonser, brevbärare delar inte ut deras material och de trakasseras öppet av politiska motståndare alltmedan de etablerade politiska partierna låtsas som om det regnar.
En man som har råkat illa ut är Sverigedemokraten Richard Jomshof. Jomshof är lärare, dessutom en omvittnat skicklig sådan. Trots att Jomshof är omtyckt av kollegor, elever och föräldrar har han vid ett flertal tillfällen fått sparken för sina åsikters skull. Inte därför att han har predikat Sverigedemokratisk politik på arbetstid, Jomshof har alltid varit noga med att hålla sig till det som läroplanen föreskriver, utan därför att han är aktiv Sverigedemokrat på fritiden. Ett exempel:

Komvux i småländska Lessebo behövde en SO-lärare och rektorn för skolan blev jätteglad att en behörig, erfaren lärare som Jomshof ville ha jobbet. Kunde han komma på intervju nästa dag?
Det kunde han.
Nästa morgon ringde Lesseborektorn. “Vi har fått reda på vem du är och du behöver inte komma”, sade hon och lade på luren.
Någon timme senare ringde Jomshof rektorn för att få henne att ompröva sitt beslut. Rektorn var inte där, men skolans syokonsulent förklarade gärna läget för Jomshof. Han spelade in samtalet på band:
Syokonsulenten:
“Du behöver inte komma. Vi är inte intresserade längre, för vi var inne på Internet. Du vet nog vad det gäller.”
Jomshof:
“Mina åsikter har inte med mitt jobb att göra. Ingen har någonsin kritiserat mig för min undervisning.”
Syokonsulenten:
“Nej. Det tror vi inte heller men våra värdegrunder stämmer inte överens med dina åsikter. Även om du skulle sköta dig så känner vi att… vi vill inte det.”

Kommunen valde alltså att ställa in anställningsintervjun med hänvisning till Jomshofs politiska engagemang, inte därför att man misstänkte att hans undervisning skulle strida mot svensk lag. Att stat och kommun diskriminerar människor på grund av deras politiska engagemang är allvarligt. Det är allvarligt därför att det lägger lock på den politiska debatten. Människor blir rädda för att säga vad de tycker. Den politiska diskussionen blir alltmer likriktad. I den amerikanska politiska debatten sägs ofta “No democray without dissent”. I vårt land förväxlas konformism med politisk konsensus. Förfallet har gått så långt att det idag finns etablerade politiker som öppet och utan att blinka kräver yrkesförbud för meningsmotståndare. Människorättsorganisationen British Helsinki Human Rights Group har också kritiserat Sverige för hur Sverigedemokraterna behandlas. Socialdemokraten och riksdagsmannen Mikael Damberg anser att personer som Jomshof skall beläggas med yrkesförbud. För Damberg räcker det inte att Jomshof sköter sitt jobb, Jomshof måste ändra sina åsikter innan han kan få arbete. De socialdemokratiska skolpolitikerna Ann-Louise Rosell och Markus Alexandersson är av samma åsikt. Socialdemokratiska statsråd kan, av lätt insedda skäl, inte vara lika öppenhjärtiga, men Socialdemokraternas nya partiledare, Mona Sahlin, har åtminstone antytt att hon sympatiserar med Dambergs ståndpunkt.

Om kommunismens brott må vi icke berätta…

Hur annorlunda behandlas inte kommunister? I media går det knappt en dag utan att någon kommunist kallas in för att försvara den liberala demokratin mot den så kallade extremhögern. På vissa utbildningar inom högskolan är det lika vanligt att man citerar marxistiska teoretiker som katolska kardinaler åberopar sig på Bibeln.
Varför denna undfallenhet mot kommunismen? Är det verkligen möjligt att efter “Uppdrag gransknings” numera klassiska studie av Vänsterpartiet hävda att denna förfärliga organisation är något mer än en samlingsplats för diktaturkramare?
Socialdemokraterna verkar inbilla sig det.
När dåvarande biträdande utbildningsminister Lena Hallengren fick frågan om det inte var dags att sjösätta en kampanj om kommunismens brott i skolorna som ett komplement till de kampanjer mot rasism som redan bedrivs, svarade hon på följande sätt:

Jag har inte för avsikt att i den frågan nu ta ett nytt initiativ som ingen annan har tidigare har gjort.

Förra vice statsministern Bosse Ringholm är av samma åsikt:

Jag tror dock inte att information om kommunismen bäst sker genom statligt organiserade och finansierade kampanjer. Det sker bäst genom opinionsbildning av författare och journalister men även av oss politiskt aktiva.

Dåvarande kulturministern Per Nuder håller med:

Historien må hållas vid liv, men främsta syftet är ändå inte att döma och fördöma utan att väcka till insikt. Eller, som Yehuda Bauer påpekat, att vaccinera nya generationer mot extremismens blinda hat och ondska. Jag är inte säker på att detta bäst sker genom statligt organiserade och finansierade kampanjer. Jag tror att fria forskare, författare och journalister kan verka väl så effektivt i detta syfte, kanske effektivare. … Jag tror att man principiellt ska vara försiktig med att använda statliga resurser i opinionsbildande verksamhet.

Förra statsministern Göran Persson debatterar med moderaten Pourbaix-Lundin:

MARIETTA DE POURBAIX-LUNDIN (m): Fru talman! Regeringen med statsministern i spetsen har på ett kraftfullt sätt agerat för att vi svenskar i allmänhet och ungdomar i synnerhet inte skall glömma vad som hände under nazismens tid. Men kommunismen har ju också väldigt mycket blod på sina händer och har begått många mord. Förmodligen har fler mord begåtts i kommunismens namn än i nazismens. Min fråga till statsministern är: Vad avser statsministern att göra för att vi svenskar skall få bättre kunskaper om de folk- och massmord som har begåtts i kommunismens namn?
Statsminister GÖRAN PERSSON (s): Fru talman! Jag är inte främmande heller för en sådan diskussion. Det finns dock en stor skillnad. Jag upplever att kommunismen är död och att den i dag är en rörelse som inte fångar någon.

Statsrådet Lena Hjelm-Wallén stämmer in i kören:

Man ska vara försiktig att använda Regeringskansliet i ideologiska kampanjer. Det tycker jag att båda mina meddebattörer bör tänka på. Det ska ske i yttersta undantagsfall. Projektet Levande historia, där vi ville belysa Förintelsen, är just ett sådant undantag. Alla partier kunde ena sig om att det borde ske. I ett sådant sammanhang kan man använda Regeringskansliet. Men annars ska man vara väldigt försiktig att spänna Regeringskansliet framför ideologiska kampanjer när någon ism ska bekämpas. … Jag tror inte på att göra staten, framför allt Regeringskansliet, till någon sorts rikslikare för vad man ska tycka om olika ideologier. Jag tycker nog att mina meddebattörer ska vara lite försiktiga med det. Det är just den typen av rikslikare som diktaturer skaffar sig, där man anser att det finns någon som på andras vägnar har rätt att tala om hur det ska vara.

Sist men inte minst: förra justitieministern Laila Freivalds:

En av demokratins grundvalar är den fria åsiktsbildningen. Denna säkerställs genom bl.a. yttrandefrihet, mötes- och demonstrationsfrihet samt föreningsfrihet. Dessa friheter skyddas genom våra grundlagar, Europakonventionen och andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Som Sten Andersson känner till är det inte möjligt för staten att ingripa mot åsikter som sådana, hur förhatliga man än anser de vara.

Det har sagts att det nazistiska folkmordet på Europas judar var unikt i sin systematik och att detta faktum enkom rättfärdigar de ansträngningar som inte minst Göran Persson har gjort för att vaccinera framtida generationer mot nationalsocialismens fasor. Det är en korrekt obseravtion. All heder åt Göran Persson! Men därav följer nödvändigtvis inte att kommunismens förvillelser är något som vi bör ignorera. Ur numerär synvinkel överträffar kommunismen vida nazismen när det gäller brott mot mänskligheten. Nazisterna mördade cirka 25 miljoner människor. Statistiken över den kommunistiska kriminaliteten talar sitt tydliga språk: bara i Sovjetunionen mördades över 60 miljoner människor. Finns det verkligen någon som tror att skälet till att den socialdemokratiska regeringen var så ovillig att satsa på en kampanj om kommunismens brott berodde på att kommunismen endast har kostat cirka 100 miljoner människor livet? Knappast. Det är socialdemokraterna som har förändrats, inte kommunismen.
Ett annat vanligt förekommande argument säger att staten inte skall ägna sig åt åsiktsbildning. Enligt detta argument är det inte statens uppgift att upplysa medborgarna om kommunismens fördärvlighet. Det är ett bra argument, men det förs fram av fel personer. Statsanställda Laila Freivalds var uppenbarligen av en helt annan åsikt när hon försökte stänga Sverigedemokraternas hemsida. Utan den socialdemokratiska regeringens aktiva medverkan, hade extremfeminismen inte haft den position som den har idag. Statliga bolag har i decennier ägnat sig åt opinionsbildning. Hjelm-Wallén varnar för framväxten av statliga rikslikare. Undertecknad ställer sig frågan om statsrådet har legat i koma de senaste 20 åren.
Dessutom: om staten inte skall ägna sig åt opinionsbildning, varför satsas det då årligen miljontals kronor på kampen mot främlingsfientlighet? Hjelm-Wallén säger att projektet “Levande historia” är ett undantag från regeln, utan att förklara varför regeln skall ha några undantag eller just det undantaget. Förra statsministern Göran Persson säger att det beror på att det numera knappt finns några kommunister. Frågan är dock om Persson verkligen tror på det han säger. Kommunistiska Vänsterpartiet är idag representerat i nästan varje kommun. Dessutom sitter partiet i riksdagen. Enligt SCB:s senaste valbarometer är Vänsterpartiet mer än dubbelt så stort som Sverigedemokraterna.
Socialdemokraternas paradargument är historiskt. Vice statsminister Bosse Ringholm:

Socialdemokratin är den rörelse i Sverige som hårdast har bekämpat kommunismen. Det finns inget annat parti som så kraftigt har bekämpat kommunismen på arbetsplatser, i bostadsområden och i alla olika sammanhang.

Ringholm har naturligtvis rätt. Socialdemokratin har onekligen fört en energisk kamp mot svensk kommunism. Framför allt under krigsåren. Problemet är bara det att ingen ifrågasätter Ringholms historieskrivning. Debatten handlar inte om Per Albin Hansson, utan om Olof Palme och hans efterträdare. Det faktum att Per Albin Hansson gjorde rätt ger inte Palme, Persson och Sahlin ett evigt alibi.

Stora risker

Uttrycket "politisk förföljelse" ger ett dramatiskt intryck, men det torde inte råda någon tvekan om att människor utsätts för politisk diskriminering i Sverige. Hur omfattande denna särbehandling är vet vi inte. Richard Jomshof spelade in samtalet med syokonsulenten och kunde bevisa att den verkliga anledningen till att han nekades anställningsintervju var hans åsikter. Men hur många bandar telefonsamtal? Dessutom: om syokonsulenten inte hade varit så angelägen om att få ta avstånd från Jomshof, hade han aldrig med säkerhet kunnat veta vad det var som diskvalificerade honom.
Lindström riskerade inte endast att förlora sitt jobb, om åklagaren hade fått sin vilja igenom hade Lindström dessutom tvingats att skaka galler. Det tål att upprepas att det Lindström hade gjort sig skyldig till var att skälla ut en socialdemokratisk politiker och att i det sammanhanget uttala sig vanvördigt om bland annat kriminella invandrare.
Men Lindström och Jomshof var inte först om att råka illa ut på grund av sina åsikter. Om det är meningsfullt att tala om en "Mother of all Battles", så ägde den rum för ganska exakt 10 år sedan. Det är ämnet för nästa artikel.