Demokratins finklädda fiender
För två år sedan hävdade pingstpastor Åke Green i en predikan inför ett femtiotal församlingsmedlemmar att homosexualiteten är
en “djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. RFSL polisanmälde Green för hets mot folkgrupp och Kalmar tingsrätt dömde
Green till en månads fängelse. Green överklagade domen till hovrätten som frikände honom. Nu har också Högsta Domstolen sagt sitt. Enligt Högsta Domstolen innehåller Greens tal i och för sig avsnitt som måste anses lagstridiga, men Högsta Domstolen väljer ändå att frikänna honom eftersom en fällande dom med stor sannolikhet hade kolliderat med nionde artikeln i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Därmed är saken utagerad. Det är inte möjligt att överklaga Högsta Domstolens domar. Åke Green är en fri man.
Det är om efterspelet till Högsta Domstolens dom som vidhängande artikel skall handla om.
Greens kristallkula
Den engelska filosofen Bertrand Russell sade att anledningen till att kristna idag är så moraliskt frikostiga är att de inte har någon makt. Russell var övertygad om att den moderna kyrkan skulle börja förfölja oliktänkande i samma sekund som de erhöll de materiella redskapen härför. Russel tvekade inte en sekund: av grandiosa teorier följer överdimensionerade egon.
Green beskriver homosexualiteten som en “cancersvulst på samhället”. Greens metafor är biologisk och inte särskilt svår att förstå. Om ingenting görs åt de homosexuella, kommer cancern att fräta sönder samhällskroppen. Green anser att Sveriges homosexuella har försatt vårt land i en situation som är så till den milda grad allvarlig att stora delar av befolkningen löper risk att förintas:
Jag tror det kan ske i Sverige. Jag tror att det kan ske i vårt land, därför att man har antagit sådana lagar. Man har ingen som helst betänkligheter för vad Gud har sagt. Vårt land står inför en katastrof. Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få Mosulregn som fördränker tusentals människor i vårt land? Vad är det som säger att inte andra katastrofer kan nå fram till Skandinavien? Vi är så trygga och vi sitter där så ombonat och (tänker att) ‘det kan inte hända oss, men nere i Europa där händer det, och i andra världsdelar och Kina där händer det’. Gud kan vända på det, så att inbyggarna i vårt land kan få uppleva precis det här, de kan utspys ur landet på grund utav då alltså att man har lämnat Gud.
Green säger förvisso inte att han vill använda våld för att omvända homosexuella, men samtidigt hävdar han att hundratusentals människor riskerar att dö oförskyllt om inte staten ingriper. Enligt Russell är det detta som är problemet med kristendomen: Green
har kikat i sin kristallkula och skådat
historiens sanning. Frågan är alltså vad Green hade gjort om han hade haft den erforderliga makten. De som är övertygade om att Green och hans meningsfränder hade valt att sitta med händerna i kors och invänta katastrofen är nog lätträknade.
Det faktum att Green förmodligen inte är ärlig om sitt uppsåt och att hans beskrivning av samtiden och hans prediktion om framtiden är och förblir nonsens, innebär emellertid inte att han inte skall ha rätt att säga vad han vill. Det är det som hans munviga och finklädda kritiker inte har förstått eller vill förstå.
Demokratins finklädda fiender
Greens litania om homosexualiteten är alltså en patetisk historia, men flertalet av hans kritiker är dessvärre inte mindre ömkansvärda. Mian Lodalen, journalist och homosexuell, säger till Aftonbladet att “Nu är det fritt fram att hata”:
Men gentemot oss homosexuella får man säga vad som helst, och göra vad som helst. … Att man står med en prästkappa på sig borde inte ge större rätt att hetsa eller hata.
Lodalens inlägg är signifikativt. Lodalen vet naturligtvis om att Högsta Domstolens dom inte innebär att det numera är tillåtet att “göra vad som helst” mot homosexuella, men hon säger det ändå därför det ger henne möjlighet att kultivera sin offerstatus. Aftonbladet skriver “Nu är hetsen fri”, trots att tidningens ledarskribent rimligen borde veta att “hetsen” inte alls är fri. Längst går Birgitta Rydberg, troende kristen och ledamot av Folkpartiets partistyrelse. Rydberg menar att Green har trotsat det kristna kärleksbudskapet och att han därför har gjort sig förtjänt av skärselden. Rydbergs förkastelsedom är fascinerande: Greens brott är så allvarligt att han förtjänar att marteras och pinas i evigheters evigheter. Rydberg stoltserar med sin fina moral, men hennes språk är torterarens.
Bakom kritiken av Green och den moraliska högstämdhet som den är draperad i, döljer sig en önskan om att människor skall kunna fängslas för sina åsikter. Lika mycket som Green fasar för homosexualiteten, lyser hatet i kritikernas ögon: de som inte stämmer in i kören eller marscherar i takt, skall veta att de har en framtid bakom lås och galler.
Sverige inför avgrunden
Demokratin förutsätter mogna, vuxna medborgare. Debattklimatet i Sverige har alltmer börjat likna en sandlåda vid ett kommunalt dagis. Demokrati är numera endast bra under förutsättning att människor inte uttrycker divergerande åsikter. Då är det hat, trakasserier och förföljelse och skall straffas med böter och fängelse. Bakom de auktoritära tendenserna står inte endast vimsiga frikyrkopastorer, kommunistsocialister, nationalsocialister och en riksdag och regering som anser att det är viktigare att feodalisera landets brottsbalk än att vårda samhällets grundpelare. För 30 år tog medierna sitt ansvar som tredje statsmakt på allvar. Numera har de allierat sig med staten. Få om några journalister orkar dissekera det faktum att det idag finns politiker och sk. progressiva organisationer som utan att skämmas argumenterar för att människor skall låsas in på grund av sina åsikter.
Det finns inget bättre skydd mot auktoritära tendenser än vidsträckta liberala fri- och rättigheter. Dessvärre är detta en åsikt på reträtt i vårt land. Den frikännande domen mot Åke Green bör hälsas med glädje av alla som tror på det liberala samhället. Dessvärre var det inte frimodiga, svenska politiker eller rättrogna liberaler som tog strid för demokratin och Greens rätt att säga vad han vill. Högsta Domstolen ställde sig på Greens sida, men av fel orsaker. Staten frikände Green därför att den var orolig för att bli fälld i Europadomstolen, inte därför att den ville skydda yttrandefriheten.
Så illa är det alltså ställt: år 2005 vill men vågar inte den svenska staten fängsla en medborgare för dennes åsikters skull. Sverige har blivit alltmer likt en ynklig kommuniststat som ängsligt anpassar repressionen av medborgarna efter omvärldens förmodade reaktioner.