En antirasists vedermödor
Svenska män står inte högt i kurs. För en tid sedan konstaterade Sveriges största feministorganisation, ROKS, att män är djur. ROKS har nu fått en allierad i forskaren Tobias Hübinette. Enligt Hübinette är svenska män som gifter sig med asiatiska kvinnor pedofiler:
Vad som driver denna fetischisering av asiatiska kvinnor är nämligen inget annat än undanträngda pedofila böjelser som här kan komma till uttryck som en socialt accepterad blandrelation, dessutom hyllad som ett mångkulturellt ideal. Därmed blir svenska män som bär på “gula febern” och därmed skriver in sig i en lång västerländsk tradition av övergrepp utförda av europeiska kolonialherrar och amerikanska soldater till och med belönade för sin pedofila läggning.
Det är inte svårt att förstå varför Hübinettes uttalande har gjort byråkraterna vid Stockholms universitet nervösa. Uppsala universitet förbereder
för närvarande en undersökning av sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskning. Lundgren är knuten till ROKS och har sagt att det finns manligt styrda
satanistnätverk i Sverige som ägnar sig åt att kidnappa, tortera och mörda barn. Lundgren har aldrig lagt fram några bevis för sin tes
och Uppsala universitet är, av allt att döma, oroliga för att hennes påståenden skall ge universitetet dåligt rykte.
Hübinette har i efterhand ursäktat sig med att han kanske formulerade sig lite väl hårt:
Jag har skrivit det på något slags symboliskt plan. Alltså, jag skulle inte säga att de är det som en psykologisk diagnos.
Frågan är dock vad det innebär att någon är pedofil på ett “symboliskt plan”? Hübinette säger att svenska män inte är pedofiler ur en
klinisk synvinkel, men varför hävdar han då att de har “pedofila böjelser” och en “pedofil läggning”? Uttrycket “pedofil läggning”
låter onekligen som det var hämtat från någon bok i psykologisk teori som Hübinette har läst. Vad hade Hübinette sagt om en
etnisk svensk och forskare hade hävdat att koreaner som gifter sig med svenska blondiner har “pedofila böjelser” och
“pedofil läggning”? Hübinette har ju, trots allt, ett förflutet som militant antirasist. Hade han
accepterat förklaringen att koreaner bara är pedofiler på ett s.k. “symboliskt plan” eller hade han kanske rentav hävdat att
forskaren är främlingsfientlig? Hübinettes förklaring är helt enkel inte trovärdig.
I vårt andra citat förklarar Hübinette vad det är som driver honom:
I grunden är det en ilska över sakernas tillstånd som driver mig. Här passar jag aldrig in. Jag valde inte att hämtas hit. När jag kliver på bussen tror de flesta att det är någon kines som kommer här. Ingen frågar mig någonsin exempelvis var S:t Eriksplan ligger, trots att jag bor i Vasastan.
Hübinettes kritik är orimlig. Hübinette är adopterad från Korea och ser följaktligen inte ut som en svensk. Är det ägnat att förvåna oss att etniska svenskar inte väljer att fråga Hübinette var S:t Eriksplan ligger när han inte ser ut som en svensk? Det är inte ovanligt att svenska adoptivbarn som reser tillbaka till sitt forna hemland blir tilltalade på t.ex. koreanska, trots att de ofta bara kan prata svenska (och engelska). Koreanerna gör som svenskarna: de utgår ifrån personens utseende. En person som ser ut som en korean, blir tilltalad på koreanska. En svensk i Danmark blir tilltalad på danska. Svenska turister i Berlin blir tilltalade på tyska. Vad är det för konstigt med det? Varför skulle etniska svenskar vara annorlunda än koreaner och danskar? Hübinettes försök att tolka om en självklarhet till en rasistisk provokation är bara löjlig.
Kultur eller biologi?
Hübinette tillhör sedan ett decennium den antirasistiska vänstern i Sverige. Hübinette är dessutom ingen tjugofemöresaktivist,
han tillhör den militanta delen av den antirasistiska rörelsen. Hübinette har till och med suttit i fängelse för handlingar
som han har begått under den antirasistiska kampen.
Låt oss titta lite närmare på Hübinettes skäl till att motsätta sig äktenskap mellan vita män och asiatiska kvinnor. När Hübinette
går igenom sin bekantskapskrets konstaterar han att “90 procent av alla kvinnor har relationer med vita svenska män och att högst
tio procent av alla män har relationer med vita svenska kvinnor”:
Få skulle våga påstå att detta inte är ett problem för oss som etnisk grupp. I slutändan innebär nämligen detta att möjligheten att skapa en fortsatt koreansk närvaro i Sverige redan är omintetgjord. Vi kommer i stället att lämna efter oss en stor grupp blandbarn till koreanska kvinnor och svenska män och en stor grupp koreanska ungkarlar som går bort utan barn. All etnicitetsforskning visar dessutom att blandbarn närmast med automatik väljer att tillhöra majoritetskulturen. Om EUs nuvarande restriktiva invandrarpolitik inte ändras och adoptionen från Korea fortsätter att minska för att upphöra inom några år kommer med andra ord den koreanska minoriteten i Sverige att vara helt utplånad inom 50-75 år.
Frågan är varför Hübinette anser att detta är ett problem. Om asiatiska kvinnor gifter sig med vita män av fri vilja, är väl allt i
sin ordning? Eller… ?
Dessutom: bland antirasister är det inte ovanligt att man dömer ut personer som inte accepterar eller har svårt att
acceptera äktenskap mellan vita
och icke-vita som rasister. Läsaren kan ju föreställa sig vad som hade hänt om Janne Josefsson hade hittat en moderat
kommunpolitiker som motsätter sig äktenskap mellan vita kvinnor och afrikanska män.
En antirasist förmodas inte bry sig om människors etniska bakgrund eller rastillhörighet. Bakgrunden
till denna implikation är givetvis de tyska Nürnberglagarna. Nürnberglagarna antogs under det tyska nazistpartiets kongress 1935 och
förbjöd äktenskap mellan arier och judar. Hübinette säger förvisso inte att han vill förbjuda äktenskap mellan asiatiska kvinnor
och vita män, men han anser, av allt att döma, att världen vore en bättre plats att leva på om åtminstone asiatiska kvinnor höll
sig till asiatiska män.
När forskare mäter graden av integration i ett samhälle, brukar man säga att ett
välintegrerat samhälle utmärks av att människor som tillhör olika etniska grupper lever tillsammans.
Det var också Hübinettes uppfattning för nio år sedan när han skrev “Leve det mångkulturella, rasblandade
och klasslösa ekologiska samhället!”. Idag förefaller Hübinette ha ändrat uppfattning: om det mångkulturella samhället leder till
äktenskap mellan vita män och asiatiska kvinnor, är det inte längre värt att sträva efter. Den koreanska minoritetens
överlevnad har, helt enkelt, högre prioritet för honom.
På vilka grunder motsätter sig Hübinette äktenskap mellan vita män och asiatiska kvinnor?
En möjlig tolkning av Hübinettes oro är att den är grundad i hans omsorg om den koreanska kulturen i Sverige. I citatet ovan hävdar
Hübinette bland annat att s.k. “blandbarn” ofta väljer majoritetskulturen, vilket Hübinette ogillar.
Men Hübinette talar också om vikten att bevara den “koreanska minoriteten” i Sverige. Vad menar han med “koreansk minoritet”?
En kulturell tolkning av uttrycket skulle kunna se ut på följande sätt: med “koreansk minoritet” avses en grupp individer som lever
i enlighet med koreansk kultur. För den kulturella definitionen spelar det inte någon roll om en person har europeiska, afrikanska
eller asiatiska föräldrar. Det som är avgörande för klassifikationen av en individ som korean eller icke-korean är det normsystem
som denne ansluter sig till. Frågan är emellertid om Hübinette skulle acceptera som korean en etnisk svensk som fullt ut accepterade
den koreanska kulturen.
Det är tveksamt. Det är möjligt att Hübinette anser att det endast är kulturella värden som skiljer etniska svenskar från koreaner,
men det verkar inte troligt.
Det förefaller istället rimligare att anta att Hübinette inte sätter likhetstecken mellan ordet “korean”
och uttrycket “koreansk kultur”? Om popartisten Cat Stevens inte upphörde att vara vit när han konverterade till islam, varför
skulle det då vara fel att om Hübinette säga att han är svensk och korean? Det är alltså möjligt att ge uttrycket “koreansk minoritet”
en biologisk innebörd. Enligt denna definition är en “korean” en person som har koreanska föräldrar. Ett barn som t.ex. har koreansk
moder och vit fader är, enligt denna uppfattning, ett “blandbarn”. Det är fullt möjligt att tolka Hübinette på detta sätt. Hübinette
använder ordet “ras” vid flera tillfällen. En av hans uppsatser heter “Relationer över rasgränserna”. Han säger att det saknas
“tillförlitlig statistik för relationer över rasgränserna”. Han säger vidare att adopterade koreaner dominerar statistiken över
“äktenskap över rasgränserna”. I slutet av essän gör han sig till tolk för en uppfattning som hävdar att världshistorien är en
konflikt mellan raser. Dessutom verkar det inte som Hübinette uppfattar sig själv som vit, trots att han är uppväxt i Sverige och
känner till det svenska normsystemet. När han beklagar sig över att etniska svenskar inte frågar
honom var S:t Eriksplan ligger, säger han att det beror på hans utseende: han ser ut som en kines. Eftersom människors utseende
inte är något som bestäms av samhället, är det rimligt att anta Hübinettes irritation inte är baserad på den kulturella definitionen. Det som irriterar
Hübinette är att etniska svenskar utgår ifrån att personer som tillhör en annan ras inte kan orientera sig i Stockholm.
Alltså: även om man definiera uttrycket “koreansk minoritet” i kulturella termer, är det, av allt att döma, inte en sådan definition
som Hübinette verkar ha i åtanke. Hübinette vill säkra den koreanska eller asiatiska rasens existens i Sverige. Återigen: detta är
åsikter som förfäktas av en av Sveriges mest ökända antirasister.
Raskrig
Hübinette är en intelligent person och följaktligen medveten om att han diskuterar ett kontroversiellt ämne:
Ämnet är politiskt kontroversiellt och inte minst känsligt och jobbigt att tala om för alla inblandade, men förhoppningsvis kommer texten att kunna verka i upplysande syfte utan att behöva såra eller uppröra någon.
På den här punkten har Hübinette onekligen rätt. Sverigedemokrater, Nationaldemokrater, nynazister och andra nationalistiska
vänsterorganisationer är rörande eniga med Hübinette på denna punkt: visst är det ett elände att asiatiska kvinnor inte håller
sig till asiatiska män. När Nationalsocialistisk Front säger att de vill stoppa invandringen för att rädda den vita rasen, förefaller
de inte argumentera på ett principiellt annorlunda sätt än Hübinette. Den enda skillnaden är att Hübinette vill värna om asiater och
att han säger sig vara antirasist.
Hübinettes argument stannar dessutom inte vid ett motstånd mot äktenskap mellan asiatiska kvinnor och svenska män. För honom är ett
äktenskap mellan en asiatisk kvinna och en vit man en krigshandling:
Om man betraktar världspolitiken som en kamp mellan civilisationer, kulturer eller till och med raser, då blir detta en del i krigföringen. Den enda civilisation som är jämbördig med Väst är just Öst- och Sydostasien. En asiatisk kvinna, särskilt en asiatisk kvinna som är bosatt i Väst, har då en långt högre status som “byte” en till exempel en kvinna från Mellanöstern eller Latinamerika. Att åtminstone på hemmaplan dominera ett annat folks kvinnor så fullständigt som vita män gör med asiatiska kvinnor kan väl inte vara något annat än en seger? I krig är alla medel tillåtna.
Hübinette fortsätter:
I det postkoloniala tillståndet har vardagen för vita västerlänningar helt enkelt förvandlats till ett etniskt smörgåsbord där dessa kan välja och vraka bland sina tidigare koloniala undersåtar som presumtiva partners
Ett äktenskap mellan en asiatisk kvinna och en vit, svensk man är, för Hübinette, alltså en krigshandling. Man får gå till nynazistiska grupper för att hitta ett språk som motsvarar detta i grovhet. Hübinette kämpar också frenetiskt med sin text för att dölja sin besatthet:
Räkna alla blandpar under en promenad genom Stockholms innerstad en söndagseftermiddag och ni kommer inte att undgå att missa vad jag menar! Särskilt på Södermalm vimlar det av unga svarta män tillsammans med äldre medelålders vita kvinnor, och överallt ser man unga asiatiska kvinnor med äldre också ofta medelålders vita män. Helsvarta eller helasiatiska par är närmast obefintliga, åtminstone i åldrarna 15-35, och ser man sådana är det svårt att inte liksom andra förbipasserande gör helt enkelt stirra för att det just är så ovanligt.
Det är den sista meningen i textstycket som är intressantast:
Helsvarta eller helasiatiska par är närmast obefintliga, åtminstone i åldrarna 15-35, och ser man sådana är det svårt att inte liksom andra förbipasserande gör helt enkelt stirra för att det just är så ovanligt.
Hübinette säger att vi blir förvånade när vi ser helasiatiska par därför att icke-mixade förhållanden är så sällsynta.
Detta är givetvis nonsens och Hübinette kan omöjligen tro på det han säger. Det är möjligt att det “vimlar det av unga svarta
män tillsammans med äldre medelålders vita kvinnor” på Södermalm i Stockholm, men att förhållanden mellan t.ex. asiatiska kvinnor
och asiatiska män numera är så sällsynta att folk börjar stirra när de ser ett par, är med förlov sagt, en överdrift. Det är förmodligen
heller ingen slump att Hübinette uttrycker sig som han gör. Hübinette vet om att
motstånd mot mixade äktenskap är vanligt förekommande bland nationalistiska vänsterorganisationer som Nationalsocialistisk Front
och att han därför måste hitta på ett sätt att skydda sig mot anklagelser om rasism. Det är därför han påstår att vi blir lika
förvånade som honom, när den enkla sanningen är den vi inte blir ett dugg förvånade.
För nio år sedan skrev Hübinette följande i tidskriften Creol:
Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!
När Hübinette skrev detta var han militant antirasist och hoppades att hans landsmän skulle gå under i någon form av blodbad. Numera
verkar det inte vara någon större skillnad mellan hans egna åsikter och många av de svenskar som han så innerligt föraktade. Medan Sverigedemokraterna oroar sig över det man kallar “massinvandringen”,
är Hübinette bekymrad över att det invandrar så få asiater.
Man kan i och för sig fråga sig om
Hübinette fortfarande vill avliva alla etniska svenskar, men fler hyllningar till det “rasblandade” samhället lär det nog inte bli.
Antirasisten Hübinette har fått ett nytt huvudbry: det föds för många blandbarn, de lyssnar på västerländsk musik och de ser inte
ut som äkta koreaner.
Finns det också en erotisk komponent bakom Hübinettes
reaktion? Boris Benulic har framlagt hypotesen att främlingsfientligheten är sexuellt motiverad.
Jag är rätt säker på att någonstans i de där korkade lyncharnas och bombkastarnas hjärnor lever den medeltida fruktan kvar för att deras kvinnor ska smyga ut i natten och tassa över till den svarte mannen eller till flyktingförläggningen.
Även om detta naturligtvis bara är en del av sanningen (man kan t.ex. fråga sig vad alla kvinnliga nazister oroade sig över), är teorin intressant. Låt oss ännu en gång lyssna på Hübinette:
Dessutom går det inte att sticka under stol med att det handlar om utseende. Vita män är enorma i jämförelse med asiatiska män, och ju större dess bättre. Asiatiska kvinnor är trötta på det skönhetsideal som dominerar bland asiater med finlemmade och smidiga manskroppar, utan eftersöker i stället det i samhället rådande vita idealet med muskulösa, långa och kraftfulla män.
Är det en överloppsgärning att anta att Hübinettes besatthet åtminstone delvis är grundad i hans oro för att unga och vackra koreanskor
skall tassa över till de vita männen för att ha sex med dem? Knappast. När Hübinette ondgör sig över att koreanskor väljer vita män
istället för killar som ser ut som han själv gör, är han inte mindre patetisk än de nationalistiska vänsterorganisationer som
säger sig vilja värna svenska blondiner mot koreanska män.
Avslutning
På Stockholms universitet är man oroad över Hübinettes åsikter. Hans artiklar har plockats bort från institutionens hemsida och universitetets jurister har kallats in för att granska om texterna innebär hets mot folkgrupp. Detta är givetvis bara ett spel för galleriet. Alla vet om att etniska svenskar inte är en folkgrupp, åtminstone inte i lagens mening. Om Hübinette hade varit etnisk svensk och om hans s.k. teorier hade handlat om någon av de grupper som staten för närvarande skyddar, hade hans karriär varit över. Antag att en etnisk svensk och doktorand hade sagt det Hübinette säger:
- Att den nuvarande invandringspolitiken riskerar att reducera svenskarna till en biologisk minoritet.
- Att invandrare betraktar svenska kvinnor som “byten”.
- Att utländska mäns äktenskapspropåer bör betraktas som krigshandlingar i en konflikt som ytterst handlar om den vita rasens överlevnad.
Hur länge tror läsarena att vederbörande hade klarat sig? En vecka? Hübinette har sagt att han är beredd på det värsta:
Jag vet att min framtid på universitetet ser mörk ut. Men jag tillhör inte samhällets fina. Jag har inga problem med att bli en Svensson från Motala igen, om det är så det här kommer att sluta.
Oroa dig inte, Tobias. Du har hela det politiska etablissemanget på din sida. Alla de människor som du en gång önskade död och förintelse för att de representerade makt och västerländsk civilisation, står nu på din sida.