En stor del av världen var under en lång tid koloniserad. Det brittiska imperiet var så stort att man sade att solen aldrig går ned i det. Britterna var inte ensamma. Frankrike, Portugal, Tyskland, Belgien och Holland hade kolonier. Frågan är hur kolonialismen ska värderas.
Bruce Gilley hävdar i The Case for Colonialism (World Encounter Institute/New English Review Press, 2023) att kolonialismen var i huvudsak något positivt för de koloniserade länderna. I nästa artikel ska vi kika lite närmare på Gilleys argument. I denna artikel ska vi fokusera på det antikoloniala mot argumentet.

Källa: Unsplash.com.

Den marxistiska premissen

Karl Marx hade vetenskapliga ambitioner. Marxismen skulle ersätta den utopiska socialismen med vetenskaplig analys. Marx var övertygad om att kapitalismen var dömd att kollapsa på grund av interna motsättningar.
Men kapitalismen gick inte under. Tvärtom. Den växte sig allt starkare. Människor i den kapitalistiska världen hade mer frihet och ekonomiskt utrymme än människor i kommuniststater.
Panik utbröt. Das Kapital var ju kommunismens svar på Bibeln. Lenin hade en lösning på problemet. Marx’ teori var, menade han, sann, men den fokuserar på nationella ekonomier. Marxismen, förklarade Lenin, behöver kompletteras med en teori om imperialism. Det skulle lösa problemet, menade han.
Lenin sade att anledningen till att revolutionerna uteblivit i Europa var att kapitalisterna mutade arbetarklassen med välfärd och frihet. Frågan var dock hur kapitalisterna hade råd med det. Lenin förklarade: De exploaterade fattiga länder.
Kommunister började nu att stödja gerillarörelser världen över.

Nollsummespel

Den postkoloniala kritiken ser relationer mellan kolonialmakter och kolonier som ett nollsummespel. Det är dess marxistiska arv. Marx sade att anledningen till att kapitalisterna blir rikare, är att arbetarna blir fattigare. Postkoloniala kritiker applicerade argumentet på relationer mellan nationer. Varför blir kapitalistländer rikare? Därför att de exploaterar länder i tredje världen.

Verkligheten är ett nollsummespel.

Kolonialism har inte alltid haft ett dåligt rykte. Synen på kolonialism förändrades på 60-talet. Vänstern började kritisera kolonialmakterna, men kritiken var selektiv. Efter andra världskriget koloniserade Sovjetunionen halva Europa, men få kommunister höll brandtal mot socialistisk kolonialism. Sovjetunionen kunde inte vara imperialistiskt eftersom Lenin hade sagt att imperialism är konsekvens av kapitalism.
Vänstern var emot västerländsk kolonialism. Man var övertygad om att Lenin hade rätt och att socialism i väst därför krävde nationella befrielsekrig i tredje världen.

Frantz Fanon och Edward Said

Två av de mest kända kritikerna av västerländsk kolonialism var Frantz Fanon och Edward Said. Fanons bok, The Wretched of the Earth, och Saids Orientalism är två av den postkoloniala kritikens klassiker.
Fanon var född på franska Martinique. Hans tes var att kolonialismen har berövat de koloniserade folken på ekonomiskt välstånd och kulturell identitet. Fanon uppmanade öppet till revolutionärt våld. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre summerade Fanons filosofi i bokens förord:

For in the first days of the revolt you must kill: to shoot down a European is to kill two birds with one stone, to destroy an oppressor and the man he oppresses at the same time: there remain a dead man, and a free man; the survivor, for the first time, feels a national soil under his foot.

Said anklagar på samma sätt väst för kulturimperialism. Väst har bedömt icke-västliga kulturer med västerländska måttstockar, menar Said. Detta låter sig dock inte göras, menar han. Said, som var palestinier, hävdade att sann kulturell demokrati och jämlikhet kräver att vi värderar kulturer med deras egna måttstockar.

Fanon var marxist och kommunist. Saids antiimperialism är influerad av marxism, men också av poststrukturella filosofer som Michel Foucault.

Det är lätt att missförstå Fanon. Fanon försvarade inte inhemska kulturer mot västerländskt inflytande. Fanon kämpade för ett modernt, socialistiskt Afrika och som marxist-leninist ansåg han att det krävde nationella befrielsekrig. Försvaret av inhemska kulturer var ett medel, inte ett mål.

Said var inte principiell motståndare till kolonialism. Då hade han givetvis kritiserat världens äldsta koloniala projekt: Det ottomanska imperiet. Men som palestinier och muslim gjorde han inte det.
Han anklagade västerländska historiker för att essentialisera människor i orienten. Han såg emellertid inget problem med att göra exakt samma sak med vita européer och amerikaner.
Inte heller menade han, på fullt allvar, att kulturer inte kan bedömas med externa kriterier. Han använde detta argument för att försvara sin egen kultur, islamisk kultur. Västerlänningar som kritiserar sharia med utgångspunkt i liberala värderingar, gör sig skyldiga till kulturimperialism. Muslimer som kritiserar västdemokratierna med utgångspunkt i sharia, bedriver antiimperialistisk kamp.

Fanon och Said var alltså inte ideologiskt konsekventa. Målet var någon form av socialism, resten var medel.

Marx försvarade kolonialism

Både Fanon och Said var marxister, om än i olika grad. Ironiskt nog hade Marx själv inga invändningar mot kolonialism. Kolonialism var, för honom, ett nödvändigt steg på vägen mot kapitalism, det produktionssätt som skulle skapa en revolutionär arbetarklass, ett faktum som var en nödvändig förutsättning för socialism och kommunism. Här försvarar Marx brittisk kolonialism:

England, it is true, in causing a social revolution in Hindostan was actuated only by the vilest interests… but that is not the question. The question is: can mankind fulfill its destiny without a fundamental revolution in the social state of Asia? If not, whatever may have been the crimes of England, she was the unconscious tool of history in bringing about that revolution.

Slutord

Gilley menar att kolonialismen var ett mångfacetterat fenomen. Kolonialmakterna kunde vara brutala, men kolonialismens nettoeffekt var positiv. Kolonialismen satte länder i tredje världen i kontakt med mer avancerade kulturer och det gagnade dem. Manmohan Singh var indisk premiärminister 2004-2014. I ett tal vid Oxforduniversitet år 2005 sade han följande:

Our notions of the rule of law, of a Constitutional government, of a free press, of a professional civil service, of modern universities and research laboratories have all been fashioned in the crucible where an age-old civilization of India met the dominant Empire of the day. These are all elements which we still value and cherish. Our judiciary, our legal system, our bureaucracy and our police are all great institutions, derived from British-Indian administration and they have served our country exceedingly well.

Singh avslutade med att citera Rabindranath Tagore:

The West has today opened its door.
There are treasures for us to take.
We will take and we will also give,
From the open shores of India’s immense humanity.

Men för att acceptera detta måste vi sluta behandla kulturer som ovärderliga kulturobjekt. Vi måste också acceptera att kulturer inte är likvärdiga. En del kulturer är bättre än andra. I Conquests and Cultures skriver Thomas Sowell:

Cultures are not museum-pieces. They are the working machinery of everyday life. Unlike objects of aesthetic contemplation, working machinery is judged by how well it works, compared to the alternatives.

I en kommande artikel ska vi kika lite närmare på Bruce Gilleys argument.