Samtiden.com

Min fiendes fiender är mina vänner. Del I: Genusfeminismen och burkan

I juli 2003 höll pingstpastor Åke Green en predikan om Bibelns syn på homosexualitet inför ett 50-tal åhörare. Green sade att Bibeln fördömer homosexualitet, men betonade också att kristna inte ska klandra homosexuella: "Vi får aldrig förnedra någon som lever i synd." För det polisanmäldes Green av RFSL. Han dömdes sedermera till fängelse för hets mot folk, men frikändes av högre rättsinstans.

Burka

Kvinna införd "problematiskt plagg".
Källa: Steve Evans.

"Vatten och bröd"

Feministiskt initiativs Tiina Rosenberg förklarade att Green förtjänade fängelse för att ha sagt att Bibeln fördömer homosexualitet. Fotografen Elisabet Ohlson-Wallin, som stöder FI, var också hon bestört. Wallin förklarade att Greens retorik "är exakt den samme som nazisterna använde i sin hatpropaganda under andra världskriget."
Ohlson-Wallin blev rikskändis efter det att hon porträtterat Jesus som homosexuell i utställningen Ecce Homo. Många kristna var naturligtvis bestörta över utställningen, men det bekymrade inte Ohlson-Wallin. Istället producerade hon en ny utställning i vilken hon likställde frikyrkobesökare med nazister:

Jag har tröttnat på fundamentalisterna i olika kyrkor och skruvat upp volymen. Jämförelsen med nazism är relevant.

I realiteten var jämförelsen inte endast irrelevant, den var absurd. Green var inte nationalsocialist och pingströrelsen är ingen politisk organisation. Green och hans sympatisörer drev inga koncentrationsläger. Inte heller verkade de ha för avsikt att bygga upp en militär slagmaskin med vars hjälp de kunde invadera våra grannländer. Åtminstone var det inget som Ohlson-Wallin lyckades eller ens försökte att dokumentera. Green hade aldrig setts göra Hitlerhälsning. Inte heller gick han omkring i uniform. Pingströrelsen demonstrerade inte för förbud mot homosexualitet. Green hade ingen politisk makt och, till skillnad från Ohlson-Wallin, hade han inga kontakter med det kyrkliga och politiska etablissemanget i vårt land. Det var skälet till att Green hamnade i domstol, medan Ohlson-Wallin fick ställa ut Ecce Homo i riksdagshuset. Det var också skälet till att Green nästan hamnade i fängelse för att ha tolkat Bibeln, medan Ohlson-Wallin riskfritt kunde jämföra helt oskyldiga människor med krigsanstiftare och massmördare.

Frikyrkobesökare är nazister, burka är, på sin höjd, ett problematiskt plagg

Det är knappast en hemlighet att svensk genusfeminism samlar fler konspirationsteoretiker och paranoiker än någon annan politisk rörelse. Ord som "familj", "föräldrar" och "folktandvård" kan få genusfeminister att gnissla tänder av vrede.
Genusfeministers syn på burka är betydligt mer dämpad. Nyligen förklarade tre ledande FI-medlemmar att "Burka är ett problematiskt plagg". Detta sades av tre medlemmar i en organisation som vill försätta staten på krigsfot därför att svenska män och kvinnor använder orden "mamma" och "pappa".
Trafikskyltar är, om vi får tro våra genusfeminister, självklart sexistiska och snöplogningen i våra städer har lika solklart en patriarkalisk organisation. Burkafrågan däremot, den kräver lång eftertanke och filosofisk distinktion.
Utgångspunkten för de tre FI-aktivisternas ställningstagande var filmen "Burka songs 2.0". Regissören Hanna Högstedt ogillar det franska burkaförbudet och vill med filmen ställa "frågor om vilka som får tala och kritisera samhället". Dessutom vill hon "skapa ett rum för dialog om maktstrukturer och undersöka rasistiska och islamofobiska samhällsstrukturer".
FI:s Tanya Charif och Pia Emanuelsson menar att det är korkat att vara "för eller emot burka". Maria Jacobson säger sig inte vilja delta "i mediernas debatt om kvinnor som tror på islam och deras kläder". Skälet är, förklarar Jacobson, att hon inte har något tolkningsföreträde framför människor som bär "burkini, hijab, burka, niqab eller chador." "Det är helt enkelt inte min uppgift att värdera dem eller deras kläder", säger Jacobson. Istället anser Jacobson att "burkinin [är] ett praktiskt plagg med en feministisk funktion".
Agneta Haugaard Farkhak ogillar att politikerna bestämmer hur folk ska klä sig. Hon säger sedan att Koranens påbud om att kvinnor "ska dölja sina 'behag' och 'svepa sina kläder omkring sig' ... [alltid] har ... varit öppet för tolkningar."
FI:s partiledare Gudrun Schyman säger att de som skapade burkinin ville ge kvinnor mer "frihet". Hon menar att "diskussionen om just kvinnors kläder visar att den patriarkala strukturen runt om i hela världen". Istället ska kvinnor bestämma själva, menar Schyman. Sara Abdollahi irriterar sig över burkadebatten och påminner oss om att vi inte har sharia i Sverige. Kvinnor bestämmer själva.

Marsinvånare besöker Jorden för första gången

Redaktören förklarade härförleden att Feministiskt initiativ är Sveriges största fascistiska parti. Här upprepar vi den första delen av argumentet:

Mussolini var inspirerad av den franske filosofen George Sorel. Sorel menade att revolutionära rörelser behöver en myt. Det som gjorde Sorel originell var hans tes att denna myt inte måste vara sann. Det viktiga är att den mobiliserar människor till handling och den kan endast göra det om den beskriver en pågående eller förestående kris.
Man kan förstå varför många fascister hade en dystopisk syn på samtiden. Fascismen växte, trots allt, fram i efterdyningarna till första världskriget. Modern feminism har en helt annan utgångspunkt. Feministerna i FI lever i ett av världshistoriens rikaste och mest jämställda samhällen och ändå upplever de att de är utsatta för en massiv, patriarkal konspiration. ... Hela samhället ska omstruktureras. Inget får skonas. Det privata är politiskt. De mest bagatellartade företeelser, däribland trafikskyltar, parkeringsplatser omgivna av buskar och alldagliga ord som "mamma", "pappa" och "folktandvård" anses dölja de mest hårresande sammansvärjningar. Till och med trumpetspel uppfattas som så kontroversiellt att det måste utredas av en skattefinansierad genusvetare. I denna märkliga värld är bilar mordvapen och snöplogning av vägar exempel på mansvälde.
Denna dystopiska bild av det svenska samhället är FI:s myt. Det är med dess hjälp som partiaktivisterna tolkar sociala fenomen och mobiliserar varandra till politisk kamp.

Det finns en metod som ibland kallas "Marsinvånare besöker Jorden för första gången". Låt oss alltså leka med tanken på att det finns en marsmänniska som aldrig har besökt vår planet och som av det skälet inte har några kunskaper om oss.
Antag att vi hade tvingat vår stackars marsinvånare att studera genusteori. Skälet är att vi vill att han ska förstå varför ord som "mamma" och "pappa" gör genusfeminister så upprörda. Antag också att vi efter det att han hade fått sin examen hade konfronterat honom med två bilder. På den första bilden visas en kvinna iförd burka. Den andra bilden visar en så kallad "slut walk". För säkerhets skull hade vi informerat honom om att genusfeminister anser att slampvandringar är exempel på feministisk kamp.
Vi hade därefter frågat honom hur han tror att våra genusfeminister ser på burka. Hade vi förvånat oss om vår vän från Mars hade sagt:
Med tanke på vad era genusfeminister har sagt om trafikskyltar och snöplogning, gissar jag att de har yrkat på att armén ska sättas in mot burkabärarna.
Är det förmätet att anta att vår vän hade invänt att i dessa fall behövs ingen särskild teoretisk kompetens? Det räcker med att öppna ögonen. Ingen kvinna skulle frivilligt gå omkring i ett tält. Han hade ställt den retoriska frågan: hur många av era genusfeminister använder burkini? Hur många medlemmar i FI har en uppsättning burkas i garderoben? Därefter hade han tillagt: det behövs alltså ingen genusteori för att förstå detta, men om vi hade dristat oss till att applicera genusteori på dessa två plagg, hade slutsatsen endast kunnat bli en: dessa två horrörer är designade av patriarkatet i syfte att kontrollera kvinnors kroppar.
Någon annan slutsats är inte möjlig, eller hur? Man kan väl för tusan inte vara för slampvandring och likgiltig inför burka?
Vår marsinvånare hade nog blivit mer än lovligt förvånad när han fick veta att genusfeminister inte endast anser att slampvandring är feministisk kamp, de är också övertygade om att burkinin har en "feministisk funktion" och att det är korkat att vara emot burka. Förmodligen hade han drabbats av en stroke när vi informerade honom om att de också anser att burkakritik luktar islamofobi. Därefter hade han kvidit: "det här är ju ologiskt. Det hänger inte ihop."

Den bakomliggande logiken

Faktum är att det hänger ihop. Vår marsinvånare har endast missförstått det genusfeministiska argumentets premisser. Genusfeminister bryr sig inte om kvinnors väl och ve. Det är inte och har aldrig varit deras prioritet. På samma sätt som kommunisterna bekämpade det kapitalistiska samhälle som hade gett arbetarklassen fri- och rättigheter och ekonomiskt välstånd, är genusfeministernas fiende det liberal-kapitalistiska samhälle som de facto har befriat västs kvinnor. Av samma skäl som kommunisterna allierade sig med diktaturer, ser genusfeminister islam som en potentiell allierad i kampen mot västdemokratierna. På liknande sätt som kommunisterna var redo att sälja ut den svenska arbetarklassens fri- och rättigheter för politisk makt, är genusfeministerna beredda att förråda sina muslimska systrar om det gagnar det långsiktiga politiska målet att destabilisera de liberal-kapitalistiska demokratierna i väst.
Båda agerar i enlighet med principen "Min fiendes fiende är min vän".
Om vi håller detta i minnet förstår vi varför genusfeministerna blev så upprörda över pastor Green. Reaktionen på Greens predikan är fullständigt obegriplig om man inte förstår dess rötter i en extremt paranoid ideologi. Kristenheten är en fiende därför att den praktiseras i huvudsak av vita européer och utgör en integrerad del av den rasistiska, sexistiska och imperialistiska europeiska kultur som genusfeministerna vill krossa. Därför ska pastor Green skaka galler och burkakritik stämplas som islamofobisk. Därför kan genusfeminister gå i taket när de konfronteras med lättklädda, attraktiva kvinnor på reklamskyltar, men nöja sig med att konstatera att burka är ett "problematiskt" plagg.
Detta är i ett nötskal svensk genusfeminism. Något mer infantilt får man leta efter.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS