I mitten på 1980-talet gav den brittiske filosofen Roger Scruton ut Thinkers of the New Left. Boken bestod av artiklar som tidigare hade publicerats i The Salisbury Review, en tidskrift som Scruton redigerade under många år. Tidskriftens konservatism och Scrutons kritik av flera av vänsterns främsta intellektuella tvingade honom efterhand att lämna universitetsvärlden och försörja sig som författare. Efter Berlinmurens fall 1989 blev Scruton övertalad att ge ut en reviderad version av den ursprungliga texten. Resultatet blev Fools, Frauds and Firebrands (2015). I denna artikel ska vi kritiskt granska några av de argument som Scruton framför i anslutning till hans genomgång av Frankfurtskolan.

Roger Scruton. Källa: Wikimedia.

Frankfurtskolan

Den klassiska Frankfurtskolan förenar tysk, borgerlig filosofi med marxistisk teori. Det är Scrutons ståndpunkt. Kapitalismen sägs domineras av instrumentell eller borgerlig rationalitet.

Varför är detta ett problem?

Det instrumentella förnuftet behandlar världen som objekt att behärska. Till och med människan degraderas till ett objekt som säljs på en marknad. Frankfurtfilosoferna menade att det leder till alienation. Kapitalismen är inhuman därför att den inte ser mänskligheten som ett mål i sig. Scruton menar att Frankfurtskolan här åberopar sig på Kants kategoriska imperativ:

Act in such a way that you always treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, always at the same time as an end, never merely as a means.

Hur ska alienationen övervinnas? Om vi får tro Scruton var Frankfurtskolan övertygad om att den endast kan elimineras i ett socialistiskt samhälle. Endast under socialismen kan Kants imperativ uppfyllas och känslan av främlingskap övervinnas.

Hur skulle arbetarklassen vinnas över för socialistisk revolution? Den klassiska vänstern var övertygad om att kapitalismen skulle producera alltmer fattigdom och elände och att detta skulle bereda vägen för socialism. I realiteten spred kapitalismen inte endast det ekonomiska välståndet till allt fler människor, den utrustade människor med demokratiska fri- och rättigheter som medborgarna i öststaterna endast kunde drömma om.
Frankfurtskolan löste problemet genom att hävda att det materiella välståndet och de demokratiska fri- och rättigheterna under kapitalismen i realiteten var illusioner.
Frankfurtskolan gav vänstern en teori som visade att bakom välståndets och demokratins kuliss dolde sig totalitär kapitalism. Argumentet var emellertid så extremt att det stängde dörren till alla utopiska förhoppningar. Scruton hänvisar till Max Horkheimers och Theodor Adornos, minst sagt, bisarra bok från 1944, Upplysningens dialektik. Horkheimers och Adornos tes var inte att kapitalismen är totalitär och att socialismen är emancipatorisk, utan att upplysningen är totalitär. Kapitalism och socialism är två olika exempel på upplysning. Upplysningen baseras på instrumentellt förnuft och detta förnuft är transhistoriskt. Med andra ord: Förnuftet är totalitärt och kan inte avskaffas. Här är Horkheimer och Adorno:

Enlightenment is totalitarian. … For enlightenment, anything which does not conform to the standard of calculability and utility must be viewed with suspicion. … Any intellectual resistance it encounters merely increases its strength.

På detta sätt stängde författarna dörren till det emanciperade samhället.

Jürgen Habermas

Scruton diskuterar Habermas i samma kapitel som den klassiska Frankfurtskolan. Varför förblir oklart. I realiteten tillhörde Habermas aldrig Frankfurtskolan. Habermas arbetade som Theodor Adornos assistent 1956-59. På grund av teoretiska meningsskiljaktigheter lämnade han emellertid Institutet efter tre år. Habermas var öppet kritisk till den pessimism som präglade Horkheimers och Adornos syn på det moderna samhället och när Habermas lade fram avhandlingen Borgerlig offentlighet i syfte att kvalificera sig för en professorstjänst, blockerade Horkheimer godkännandet. Habermas blev djupt besviken. Han packade resväskan och lämnade Frankfurt för en tjänst på det närliggande universitetet i Marburg.

Kapitlet i Fools, Frauds and Firebrands som handlar om Frankfurtskolan och Habermas heter “Tedium in Germany: Downhill to Habermas”. Det är lite typiskt för Scrutons genomgång. Han klagar en hel del. Bland annat lägger han Horkheimer och Adorno till last att de inte var några språkkonstnärer och han menar att det är en ren pina att läsa Habermas. Här är några exempel:

To extract the meaning from Habermas is additionally difficult on account of the structure of his books, which are composed of loosely connected chapters with no argument sustained for more than a page or two.
A writer whose language is imprisoned by meaningless jargon.
Muddled and bureaucratic language. Habermas committee-speak

Frågan är emellertid om detta verkligen är en relevant kritik av Habermas’ argument. Det är sant att Habermas’ språk är byråkratiskt, men Scruton är professionell filosof och borde fokusera på andra saker än stilistisk kompetens. Scruton menar att Habermas har försökt blåsa nytt liv i Horkheimers och Adornos kapitalismkritiska projekt. Habermas är givetvis inte överens med Horkheimer och Adorno om allting, men han delar deras övertygelse att god samhällskritik är marxistisk. Scruton beskriver till exempel Habermas projekt att skapa en teori om kommunikativ handling som ett “revolutionärt program”. Scruton har rätt på en punkt: Habermas är kritisk till kapitalism. Men kapitalismkritik är i sig knappast ett bevis på revolutionärt sinnelag. Scruton är ju själv kapitalismkritiker och konservativ.

Resten av Scrutons argument är nonsens.

Habermas hävdar att problemet med det moderna samhället inte kan diagnosticeras med klassisk marxism. Klassisk marxism säger att kapitalismen exploaterar arbetarklassen. Habermas anser att Marx’ värdeteori är helt oanvändbar. I stället är det störd kommunikation som är problemet:

Our problem still consists in explaining how this capitalist economic system (whose growth rate isn’t bad at all) destroys conditions of life …

Varför är störd kommunikation ett problem? Vad menar han med störd kommunikation? Han hävdar inte att människor under kapitalismen har förlorat förmågan att kommunicera med varandra. Hans tes är att människor förhåller sig till varandra och den värld som de befolkar på ett felaktigt sätt.
Habermas’ argument baseras på tre typer av rationalitet:

• Instrumentell rationalitet.
• Strategisk rationalitet.
• Kommunikativ rationalitet.

Modern naturvetenskap är instrumentellt rationell. Den försöker förstå verkligheten för att bättre kunna kontrollera den. Virologer studerar virus i förhoppningen om att kunna utveckla effektiva läkemedel. Habermas är ingen vetenskapskritiker. Han har försvarat vetenskap och instrumentell rationalitet mot postmoderna relativister.

Strategisk rationalitet förekommer när människor konkurrerar med varandra på marknader och när makt utövas. Social ingenjörskonst är ett exempel på strategisk rationalitet.

Kommunikativ rationalitet är grundläggande för all rationalitet eftersom det är rotat i språk och kommunikation.

Scruton menar att Habermas ser instrumentell och strategisk rationalitet som integrerade med kapitalismen. I realiteten betraktar Habermas dessa tre rationaliteter som universella. De är oberoende av kapitalism och socialism. Instrumentell och strategisk rationalitet är heller inte ett problem i sig. Faktum är att för mycket kommunikativ rationalitet kan bli ett problem. Problemet så som Habermas ser det är att kapitalismen har rubbat balansen mellan de tre rationalitetstyperna. Under kapitalismen trängs den kommunikativa rationaliteten mer eller mindre ut av instrumentell och strategisk rationalitet. Det medför att den så kallade livsvärlden, den sfär av tillvaron där människor koordinerar sina handlingar med rationella argument, eroderar. I stället för att lösa sociala problem med diskussioner, börjar människor behandla varandra som objekt.

Varför är detta ett problem? Det är ett problem därför att i demokratier löser man problem med debatter, inte med våld. Men om debatter ska kunna ge upphov till verkliga lösningar, måste människor kunna kommunicera på ett konstruktivt sätt. Det är på denna punkt som Habermas ser kapitalismen som ett problem. Kapitalismen är destruktiv därför att den sprider instrumentell och strategisk rationalitet till områden vars defaultposition är kommunikativ rationalitet. Det är viktigt att här hålla i minnet att Habermas inte därmed ursäktar statssocialism. Statssocialism är, enligt hans uppfattning, ännu värre. Där existerar inte den borgerliga offentlighet som han försvarar.
Med andra ord: Habermas vill ha mer diskussion och mindre social ingenjörskonst.
Men Scrutons tes att Habermas’ teori utgör ett revolutionärt program är ett problem av fler skäl. Habermas förkastar stora delar av det klassiska marxistiska idéarvet. Vi har nämnt att han inte accepterar Marx’ värdeteori. Värdeteorin är inte vilken teori som helst, det är själva grundbulten i Marx’ kapitalismkritik. Utan värdeteori, ingen exploatering. Utan exploatering, ingen klasskamp. Utan klasskamp, ingen socialism. Med andra ord: Utan värdeteori, ingen revolution.

Var befinner sig då Habermas på det politiska spektrumet? Det är inte lätt att veta. Ofta verkar han inte själv veta vilken fot som han ska stå på. Här är två citat från intervjuer:

• Today I value being considered a Marxist.
• I think I am-after all, my Marxist friends are not entirely unjustified in accusing me of being a radical liberal.

Det intryck som man får när man läser Habermas är av en liberal eller socialdemokrat som gärna vill bli ihågkommen som marxist. Man ser det bland annat i Habermas förslag till lösning på kapitalismens problem:

What constitutes the idea of socialism, for me, is the possibility of overcoming the onesidedness of the capitalist process of rationalization (to use Weber’s terminology). Onesidedness, that is, in the sense of the rise to dominance of cognitive-instrumental aspects …
In socialism, too, one would have to live with an economic system which operates exactly like a partial system, a system which is separated out from the political context. But it would not direct this objective, covert, destructive force against communicatively structured conditions of life.

Vi ser här att Habermas faktiskt kallar det samhälle som han försvarar “socialistiskt”, men är det verkligen socialistiskt? Varför Habermas använder ordet “socialism” om det av honom beskrivna samhället är obegripligt.

• Han anser inte att kapitalismen exploaterar arbetarklassen.
• Han tror inte på klasskamp och revolution.
• Han har en antiutopisk agenda. Han menar att det är omöjligt att eliminera makt, något som omöjliggör ett kommunistiskt samhälle.
• Han vill inte ens avskaffa kapitalismen.
• Han pratar om socialism, men i praktiken försvarar han blandekonomin.

Habermas vill skapa en borgerlig offentlighet genomsyrad av kommunikativ rationalitet. Han anser att om denna offentlighet ska kunna utföra ett fullgott jobb, måste deltagarna i det offentliga samtalet befinna sig på ungefär samma sociala och ekonomiska nivå. Detta nödvändiggör omfördelning av resurser i samhället eller det som socialliberaler och socialdemokrater brukar kalla “välfärdsstat”. Scruton ser en revolutionär marxist, men vad vi i själva verket finner är en socialdemokrat.

.