I förra artikeln om Roger Scrutons teologi hävdade vi att Scruton påstår två saker:

• Världen har en kausal organisation.
• Individen är fri.

Hur kan individen vara fri i en lagbunden värld? Det är Scrutons problem. Scruton försökte lösa det genom att luta sig emot Kants filosofi. Enligt Kant är subjektet inte ett objekt i världen. Eftersom det inte är ett objekt i världen kan det inte förklaras i kausala termer. Därför är det fritt. Men som vi såg löser detta inte problemet.

• Om subjektet är transcendentalt, är det inte självmedvetet. Frihet förutsätter emellertid självmedvetande. Därför är subjektet inte heller fritt.
• Omvänt gäller att om subjektet inte är transcendentalt, är det styrt av naturens lagar och då är det inte fritt.

I denna avslutande artikel tittar vi lite närmare på ett annat av hans argument: den kognitiva dualismen.

Källa: Unsplash.

Vad är kognitiv dualism?

Scruton säger att hans argument är epistemologiskt. Världen är ett, men vi kan betrakta den ur olika perspektiv. Han säger alltså inte att individen är ett fritt subjekt i en lagbunden värld, han säger att vi skulle kunna se individen på det sättet. Frågan är emellertid varför vi ska göra det. Scrutons svar är att om vi inte gör detta antagande, blir den sociala verkligheten obegriplig. Vi ser här att detta argument egentligen är det första argumentet i nya kläder. Dessutom är det cirkulärt:

• Verkligheten är meningsfull därför att individen är ett subjekt.
• Hur vet vi att individen är ett subjekt? Därför att verkligheten är meningsfull.

Gud som första orsak

Den brittiske teologen Frederick Copleston sade i en debatt med sin landsman, filosofen Bertrand Russell, att Gudshypotesen är det enda sättet att undvika en oändlig regress. Vad menade han? Copleston sade att vi lär oss av vetenskapen att varje verkan har en orsak. Det betyder att för att förstå något måste vi känna till hela kedjan av orsaker och verkningar. Scruton ger oss ett exempel i Modern Philosophy.

“She fell because she was drunk”. The second instance too causes no anxiety: “She was drunk because she had consumed three bottles of wine”. And the third instance: “She had drunk the wine because she was unhappy”; and so on. But each step in the chain demands a further explanation, and if it is not forthcoming, everything that depends on that step is “ungrounded”. Is there, then, some ultimate point in the chain of causes, some final resting place, so to speak, where the cause of everything is found?

Copleston sade att teleologiska förklaringar löser detta problem. Gud är första orsak. Världen existerar därför att Gud skapade den. Hur ska Gud förklaras? Han behöver ingen förklaring. Han är, menade Copleston, sin egen förklaring i det att existens är en av hans många olika attribut. Han existerar, med andra ord, av nödvändighet.
Russell svarade att verkligheten inte behöver förklaras. Russell syftade här inte på det kända universum, utan på verkligheten som sådan. Verkligheten som sådan söker ingen förklaring av den enkla anledningen att den alltid har funnits. Vårt universum är bara en instans av denna verklighet.

Man skulle också kunna invända att vi inte behöver första orsaker för att förstå och förklara. Obehandlad rabies är en dödlig sjukdom, men numera kan vi behandla rabies framgångsrikt. Sjukdomen har en lång inkubationstid och man kan rädda smittade människor genom att vaccinera dem.
Låt oss alltså anta att person A blir biten av en rabiessmittad hund. Vad behöver vi veta innan vi kan rädda A? Om vi får tro Copleston står vi inför ett omöjligt problem. Antalet frågor som måste besvaras innan vi har nått botten, dvs. den första orsaken är i det närmaste oändligt. I realiteten behöver vi endast kunskap om viruset. Vi behöver inte besvara frågan “Varför finns det något i stället för ingenting?” för att behandla rabies. Vi behöver inte förstå hela verkligheten eller ens vad den i slutändan består av för att veta att läkemedel fungerar.

Tillbaka till Scruton. Vad menar Scruton med “värld”? Scruton använder uttrycket “världen som helhet”. En möjlighet är att han menar verkligheten som sådan, men om Russell har rätt behöver den inte förklaras. En möjlighet är att han syftar på kända universum. Det är cirka 13,8 miljarder år gammalt. Men om han gör det, är Gud inte upphovsmannen till all verklighet. Verklighet och universum ska, som vi har sett, inte förväxlas med varandra. För 14 miljarder år sedan fanns det inget universum, men det fanns en verklighet av något slag.

Källa till mening

Det transcendentala subjektet spelar en viktig roll i Scrutons filosofi.

• Gud borgar för världens meningsfullhet.
• Det transcendentala subjektet är förutsättningen för meningsfulla erfarenheter.

Vi ser här att Scruton håller sig med två meningskällor. Det ger upphov till problem. Om Gud gör världen begriplig, då behöver vi inte den transcendentala apperceptionen. Om den transcendentala apperceptionen gör världen begriplig, då behöver vi inte Gud för begriplighetens skull.
Varför resonerar Scruton på detta sätt? Han gör det därför att han vill använda den transcendentala apperceptionen för att försvara individens frihet och Gud för att förklara “världen som helhet”. Men som vi ser är relationen mellan dem inte oproblematisk.

Existerar Gud?

Gud har skapat världen och vidmakthåller den, men han är inte en del av den. Han befinner sig bortom tid, rum och kausalitet i en transcendental sfär. Vad det innebär är inte enkelt att förstå. Något som befinner sig bortom tiden existerar i ett evigt nu och kan inte interagera med vår temporala värld. Om Gud håller till utanför rummet, befinner han sig ingenstans. Det gör det meningslöst att om honom säga att han existerar. Om Gud dessutom existerar bortom all kausalitet, kan han inte ha skapat världen.

Tre frågor anmäler sig.

Den första frågan handlar om existens. Varför är Gud ett transcendentalt objekt? Varför tillhör han inte vår värld? Kant var liberal och upplysningsfilosof, men han var också en religiös man. Som upplysningsfilosof ville han försvara vetenskapen, som troende ville han försvara kristendomen. Han skilde därför mellan den empiriska världen som vetenskapen studerar och världen som sådan. Gud residerar i den sistnämnda sfären. På detta sätt uppnådde Kant sina två målsättningar. De moderna, empiriska vetenskaperna fick en värld att utforska och eftersom Gud inte tillhör den empiriska världen utgör de inget hot mot religionen.

Scruton följer Kant och lokaliserar Gud bortom den empiriska världen i en transcendental sfär. På detta sätt hoppas han kunna neutralisera all kritik från ateister som Richard Dawkins och Sam Harris.

Detta leder oss till fråga nummer två. Vad innebär det att Gud är transcendent? Påståendet “Gud är transcendent” förefaller vara kontradiktoriskt. Det säger två oförenliga ting:

• Vi kan inte ha kunskap om Gud eftersom Gud är transcendent.
• Vi har följande kunskap om Gud: Gud är transcendent.

Scruton menar att det är korrekt att Gud inte är en fysisk entitet. I den meningen har vi inte kunskap om honom. Men detta gäller också för matematiska objekt. Inte heller de existerar fysiskt. Men ingen drar därför slutsatsen att vi ska skrota all matematik. Vi ser här att Scruton inte direkt bemöter kritiken. I stället försöker han hantera den med en analogi. Ett exempel är här på sin plats. A uppmanar B att dricka mindre läsk med hänvisning till att läsk innehåller mycket socker. B svarar “Ska vi också sluta äta choklad?”.
Men det är inte det enda problemet med Scrutons motdrag. Hans analogi är missvisande. Vi tror inte att matematiska objekt existerar oberoende av oss. De är verktyg som vi använder när vi gör beräkningar. Gud antas däremot existera oberoende av den fysiska verkligheten. Därför är analogin bristfällig.

Detta leder oss till den tredje frågan. Kan vi ha en relation till en Gud som inte befinner sig i vår värld? Scruton säger att vi kan erfara Gud i konst och musik. Det är en sorts indirekt Gudsupplevelse. Frågan om Guds existens är inte intellektuell. Man resonerar sig inte fram till Guds existens, man känner hans närvaro. Men det löser inte grundproblemet. Om känslor är tillräckliga för att indikera Guds närvaro, indikerar då frånvaron av känslor hans icke-närvaro eller ens hans icke-existens? Scruton säger att musikaliska och konstnärliga upplevelser befinner sig på randen mellan vår värld och det transcendentala. De sitter på staketet och gör det möjligt för oss att se vad som befinner sig på den andra sidan. Han säger att musikaliska upplevelser ofta är omöjliga att beskriva. De gör det möjligt för oss att uppleva något som inte kan förklaras med empiriska eller logiska argument. När vi har en stark upplevelse av konst eller musik har vi kontakt med det transcendentala. Det är Scrutons åsikt.
Men Scruton kan endast dra denna slutsats därför att han tänjer på innebörden av “transcendental”. Det transcendentala är nu inte en realitet bortom vår värld. Vi kan påverka det och det kan påverka oss. Vi kan be till Gud och Gud hör våra böner. Om Gud är sant transcendental, är detta inte möjligt. Konst och musik kan inte förmedla mellan Gud och oss därför att Gud är transcendental medan konst och musik är en del av vår värld. I takt med att Scruton närmar sig problemets kärna blir han också allt svårare att förstå. Det beror inte på att hans argument blir bättre. Det beror på att hans språk blir alltmer litterärt och poetiskt uttrycker han sig. Här är ett exempel:

Sacred objects, words, animals, ceremonies, places, all seem to stand at the horizon of our world, looking out to that which is not of this world, because it belongs in the sphere of the divine, and looking also into our world, so as to meet us face-to-face. Through sacred things we can influence and be influenced by the transcendental.

Inget av detta är begripligt.

Kritik av den nya ateismen

Den franske sociologen Emile Durkheim menade att religioner inte primärt är doktriner. De består i huvudsak av uppförandekoder. Som sådana bidrar de till social ordning och det är, menade Durkheim, religioners primära funktion.

Scruton är enig med Durkheim på denna punkt: Religioner talar om för människor vad de får och inte för göra och det skapar social ordning, men han menar att Durkheims teori inte uttömmer ämnet. Människor blir inte religiösa i syfte att bidra till social ordning. Människor blir religiösa därför att de har andliga behov. Social ordning är en bieffekt av människors andliga strävanden. Dessa strävanden är det primära, menar Scruton. Social ordning är en sekundär bieffekt.
Problemet med Durkheims teori är, om vi får tro Scruton, att den betraktar religioner från utsidan. Durkheim vill förklara religioner i religionsexterna termer. Scruton menar att om vi ska förstå religiositet måste vi inta ett förstapersonsperspektiv. Vi måste förstå den enskilda individens motiv om vi ska förstå hans eller hennes religiösa engagemang.

Scruton använder detta argument när han kritiserar det som ibland kallas “Den nya ateismen”. Hur bra är detta argument? Låt oss testa det.

Vi formulerar först ett påstående som är baserat på ett förstapersonsperspektiv: Ingen vill dö. Att tro på Gud och evigt liv gör det möjligt för oss att hantera denna rädsla. Sett på det sättet är religiös tro en biologisk anpassning eftersom den stödjer människor under svåra tider. Vi har här ett argument om adaptiva fördelar. Vad svarar Scruton? Han säger att religioner mycket väl kan ha adaptiva fördelar, men att de är sekundära i relation till det religiösa engagemanget. Människor blir inte religiösa därför att religiositet har adaptiva fördelar, adaptiva fördelar är bieffekter av det religiösa engagemanget.

Man kan dock ställa Scrutons argument på dess huvud. Scruton har rätt när han säger att människor inte väljer religion på grund av religioners adaptiva fördelar, men han har fel om han tror att de väljer religioner som saknar adaptiva fördelar.
Scruton har alltså rätt på en punkt: Människor gör ett existentiellt val.
Men har fel när han säger att det innebär att det existentiella valet är det primära. Det smörgåsbord som människor väljer från innehåller endast trossystem med adaptiva fördelar. Därför är adaptiva fördelar den främsta orsaken till religiöst engagemang.