Den amerikanske filosofen Robert Nozick är mest känd för Anarchy, State, Utopia (1974), en bok i vilken han försvarade en minimal stat mot anarkism och socialism. Boken blev enormt omskriven och belönades med The National Book Award 1975. Nozick har i efterhand beskrivit boken som en olyckshändelse. Han följde heller aldrig upp Anarchy, State, Utopia, han deltog aldrig i diskussioner om boken och besvarade aldrig den kritik som riktades emot den.
I denna artikel tittar vi lite närmare på “Why Do Intellectuals Oppose Capitalism?”. Essän publicerades år 1997 i en bok med titeln Socratic Puzzles.

Källa: Pixabay.

Vad är en intellektuell?

Nozick skiljer mellan intellektuella i snäv och vid mening:

• Den första gruppen består av de som primärt formulerar idéer med hjälp av ord.
• Den andra gruppen innehåller de som arbetar med matematiskt formulerad information.

Nozick är intresserad av den första gruppen. Matematiker, ingenjörer, läkare har ofta föga att säga om kapitalismen. Kapitalismkritikerna håller i regel till i utbildningssystemet, media och statliga byråkratier.

Inte all kapitalismkritik är vänster

Kritik av kapitalismen kommer i regel från vänster, men det finns också en kapitalismkritik från höger. TS Eliot, nobelpristagare i litteratur 1948, betraktade kapitalismen som ett hot mot religion, moral och nödvändig social stratifiering. I dikten The Waste Land (1922) beskrev han det moderna samhället som ett fragmenterat, atomiserat ödeland:

By destroying traditional social habits of the people, by dissolving their natural collective consciousness into individual constituents, by licensing the opinions of the most foolish, by substituting instruction for education, by encouraging cleverness rather than wisdom, the upstart rather than the qualified, by fostering a notion of getting on to which the alternative is a hopeless apathy, Liberalism can prepare the way for that which is its own negation: the artificial, mechanized or brutalized control which is a desperate remedy for its chaos.

William Butler Yeats hävdade att kapitalismen, genom att institutionalisera individualism och massdemokrati, dömer sig till kulturellt och genetiskt förfall.
Yeats vän, Ezra Pound, var lika oförsonlig. Pound menade att kapitalismen är orsaken till krig, kulturell dekadens och sociala problem i allmänhet.
Den brittiske filosofen Roger Scruton beskrev sig själv som skeptisk kapitalist. Men han ville inte avskaffa kapitalismen. Det finns inget alternativ, menade han. I stället måste vi som individer disciplinera oss. Vi behöver inte konsumera allt det skräp som saluförs.

Lejonparten är emellertid vänster

Det mesta av den intellektuella kapitalismkritiken kommer emellertid från vänster. Vad beror det på? Vi kan här inte undgå att nämna Karl Marx. Marx’ inflytande kan knappast överskattas.
Marx kom till England som politisk dissident. Han hade utvisats Tyskland, Frankrike och Belgien. Det var i kapitalismens Mecka som han fann en fristad. Där levde han på ekonomiskt stöd från sin vapendragare, kapitalisten Friedrich Engels. Marx spenderade tre decennier på att konspirera mot det samhälle som hade bistått honom i nöd.
Nozick menar att vår tids intellektuella uppvisar snarlika symtom. Intellektuella i väst har yttrandefrihet. De kan skriva böcker och har i regel inga svårigheter att få dem publicerade. Ofta har de god ekonomi och hög social status. En del av dem har extremt höga inkomster. Likväl hatar de kapitalismen.
Varför?

Intellektuella ogillar marknader

En grupp afrikanska intellektuella som besökte Nordkorea klagade under ett samtal med statschefen Kim Il Sung över hur svårt det är att försörja sig som författare under kapitalismen. Det var inte svårt att förstå andemeningen i deras kritik. Varför kan inte författarskap vara som andra yrken? Om man skriver något, borde man väl få betalt?
Denna historia återberättas inte av Nozick, men den beskriver ganska väl hans argument. Anledningen till att intellektuella hatar kapitalismen är att den får dem att känna sig undervärderade. Det som irriterar dem är att i en marknadsekonomi belönas man inte nödvändigtvis för sin verbala intelligens, man måste producera för en marknad. Man måste skapa något som efterfrågas. Nozick:

… a capitalist society does not satisfy the principle of distribution “to each according to his merit or value.” … the market distributes to those who satisfy the perceived market-expressed demands of others …

Men det leder vidare till ett nytt problem, menar Nozick. Varför övervärderar intellektuella sig själva?

Utbildningssystemet är boven i dramat

Utbildningssystemet premierar ofta de egenskaper som utmärker intellektuella. Lärarna prisar verbalt begåvade barn och belönar dem med höga betyg. Nozick menar att det är i skolan som intellektuellas självbild formas.
Frågan är dock vad detta har med kapitalismkritik att göra. Nozick har ett svar. Utbildningssystemet tillhör den offentliga sektorn. Det är, med andra ord, centralplanerat. Detta väcker till liv en illusion bland intellektuella, att endast i ett centralplanerat system kan de få den uppskattning som de anser att de förtjänar.

The intellectual wants the whole society to be a school writ large, to be like the environment where he did so well and was so well appreciated.

Nozick menar naturligtvis inte att intellektuella vill att samhället ska vara en skola, de vill att samhället ska göra som skolor gör, dvs. belöna verbalt begåvade människor.

Slutord

Vad finns det att säga om Nozicks förklaring? Det är uppenbart att det är ett tankeexperiment. Nozick uppmanar läsare till försiktiga tolkningar. Han betonar att hans argument inte är deterministiskt. Han säger inte att alla verbalt begåvade elever blir kapitalismkritiska. Han vill diskutera varför de som är det blev det. Nozicks tes är att skolan utrustar verbalt begåvade elever med orealistiska förväntningar på framtiden.

Det finns flera problem med denna tes.

Ett problem är att det är svårt att utvärdera den eftersom Nozick inte kvantifierar den. Hur stor andel av verbalt begåvade barn blir kapitalismkritiska? Det får vi inte veta.
Han säger att matematiker och naturvetare ofta är indifferenta eller positiva till kapitalism. Är också det en produkt av utbildningssystemet?
Nozick fokuserar på verbalt begåvade kapitalismkritiker, men förmodligen är majoriteten av de som kritiserar kapitalismen inte alls särskilt verbalt begåvade. Beror också det på deras skolgång?
Naturligtvis vill intellektuella sälja böcker, men vill de verkligen leva i ett samhälle i vilket bokkonsumtionen är centralplanerad? Nozick verkar mena det.

Nozicks argument är fyndigt, men det är knappast sanningen om vänsterns kapitalismkritik. Kapitalismkritiken har en religiös bas. Människans defaultposition är religion, inte sekularism. Sekularism kräver goda argument, religion kräver tro. Det som utmärker vänstern är dess förkärlek för utopier. Det religionerna utlovade i nästa liv, hävdar vänstern är möjligt här och nu. Vänstern har sekulariserat världsreligionernas utopiska löften och gjort dem till föremål för politisk kamp. Vi ska därför inte förvåna oss över att verbalt begåvade personer spelar en viktig roll i detta teologiska drama. Det är de som formulerar utopier och bemöter kritik. Det är längtan efter en annan värld som driver dem, inte höga betyg och beröm från lärare.