Thomas Sowell, professor i ekonomi, är en av USA:s mest uppburna och kontroversiella intellektuella. Sowell är inte
endast en synnerligen produktiv författare, han är dessutom svart, starkt konservativ och mycket stridbar.
I Conquests and Cultures (Basic Books, 1998) diskuterar Sowell samspelet mellan krigföring, kolonialism och kulturell utveckling och
dessa faktorers betydelse för socioekonomisk utveckling.
Konventionell visdom
Enligt den konventionella visdomen är det västerlandets fel att stora delar av mänskligheten idag lever i djupaste
fattigdom: om det inte hade varit för den västerländska imperialismen, hade Afrika och andra eftersatta områden
befunnit sig på samma utvecklingsnivå som moderna, västliga industrisamhällen.
I USA pågår för närvarande en juridisk process mellan organisationer som företräder svarta och den amerikanska staten.
Den fråga som skall avgöras är om svarta amerikaner har rätt till ekonomisk kompensation på grund av slaveriet. I denna
infekterade rättsprocess spelar den s.k. imperialismhypotesen en central roll.
Detta är naturligtvis en mycket komplicerad fråga, inte minst ur ett moraliskt perspektiv. De som ställer krav på
ekonomisk ersättning är inga slavar och de som eventuellt skulle bli tvingade att stå för gottgörelsen, har aldrig ägt
några slavar. Men det finns också ett kausalt problem. Förhåller det sig verkligen på det sätt som hypotesen anger, dvs.
att krigföring och kolonialism alltid har inverkat negativt på möjligheterna till social och ekonomisk utveckling?
Om Sowell har rätt, är verkligheten något mer komplicerad.
Imperialism som orsak till utveckling
Enligt Churchill var det romarna som gav britterna London. Under en femtedel av sin historia var England en provins i
romarriket. De romerska härskarna var inte alltid fördragsamma, men de skapade en för tiden avancerad civilisation av
ett primitivt stamsamhälle. De byggde städer, anlade en fungerande infrastruktur, uppmuntrade handel och konstnärlig
verksamhet.
Sowell menar att man bör betrakta den europeiska kolonialismen genom samma lins. Inte heller européerna var alltid
överseende, men det koloniala styrelsesättet i t.ex. Afrika gjorde det möjligt för framtida generationer av afrikaner
att leva i avancerade samhällen.
Västs skuld?
Den kanske intressantaste delen av Sowells bok handlar om slaveriet. När slaveriet diskuteras, brukar meningsutbytet mynna
ut i en deklaration om västerlandets skuld. Vad beror det på?
De flesta slavar hamnade inte i USA och väst, utan i olika länder i mellanöstern och Nordafrika. Brasilien importerade
sex gånger fler slavar än USA och mortaliteten bland slavar i Karibien och Sydamerika var högre än i USA.
Trots Jim Crow-systemets brutalitet översteg den förväntade livslängden hos en amerikansk slav den hos vanliga arbetare
i USA och Europa.
Men var inte slavhandeln ett europeiskt eller amerikanskt påfund? Sowell menar att frågan måste besvaras nekande. När européerna kom till
Afrika på 1400-talet, var slavhandeln redan i full gång. Slavhandeln i Afrika dominerades av nordafrikanska muslimer och
afrikaner. Mäktiga stammar underkuvade mindre betydande stammar och förslavade dem. Européerna köpte många gånger
slavarna direkt från afrikanska stamöverhuvuden. Afrikanerna var aldrig principiella motståndare till slaveriet. De var
naturligtvis emot systemet då de själva drabbades, men för det när de kunde utnyttja det för egna syften.
Ett annat problem med den konventionella visdomen är synen på den amerikanska slavhandelns omfattning. Om man får tro
företrädarna för den s.k. imperialismteorin, var var och varannan vit amerikan slavägare. Men inte heller denna del av
imperialismteorin är med verkligheten överensstämmande. De flesta vita i Södern ägde inga slavar och sällan nämns det i
debatten att en tredjedel av alla fria svarta i New Orleans hade egna slavar.
Inte heller är det sant att västmakterna motarbetade de som ville förbjuda slavhandeln. Enligt Sowell var det endast i kraft av
den brittiska imperialismens övermakt som slavhandeln kunde stoppas. Den brittiska regeringen friköpte inte endast
slavar för 20 miljoner pund i dåtidens penningvärde, man patrullerade regelbundet världshaven på jakt efter slavskepp.
Motståndet bland muslimer och afrikaner mot den brittiska politiken var kompakt. Upprörda stamöverhuvuden, som gjort sig
förmögenheter på slavhandeln, reste från Gambia, Kongo och andra afrikanska stater till London och Paris för att
protestera.
En annan ingrediens i den konventionella synen på slaveriet tar fasta på det faktum att så många afrikaner förslavades.
Vad berodde det på? Enligt imperialismteorin berodde det på att européerna betraktade afrikanerna som tillhöriga en
underlägsen ras. Uttryckt på ett annat sätt: européerna var inte endast kolonialister, de var även rasister. Inte heller
denna hypotes håller för en närmare granskning. Att Afrika blev slavhandelns centrum berodde på att geografiska faktorer
försvårade bildandet av nationalstater med arméer kapabla att försvara sina medborgare.
Den tredje komponenten i den s.k. imperialismteorin hävdar att kolonialmakterna drog ekonomisk vinning av slavhandeln.
Denna hypotes spelare en huvudroll i det juridiska drama som för närvarande utspelar sig i USA. Men inte heller denna
del av imperialismteorin är korrekt. Brasilien var sist i den västerländska hemisfären att avskaffa slaveriet, men är
fortfarande ett relativt fattigt land. Den omfattande slavhandeln i den amerikanska södern har heller inte påverkat
delstatsekonomierna i positiv riktning. Tvärtom är det i södra USA som man finner många av landets fattigdomsfickor.