Mapping the Margins. Del I

Submitted by Fähstorkh on Wed, 06/02/2021 - 12:56

Vi har i två tidigare artiklar presenterat två kommunister som har influerat den moderna vänstern: Antonio Gramsci och George Lukács. Gramsci lärde vänstern att fokusera på kultur, Lukács introducerade vänstern till Marx' Parismanuskript. Vår tids wokevänster är fortfarande marxistisk, men den är också kritisk till den marxistiska ortodoxin. Bland annat har den en annorlunda syn på politisk kamp. Klasskamp anses fortfarande vara nödvändigt, men i stället för att betrakta klasskampen som den viktigaste och kanske enda nödvändiga kampen ser wokevänstern den som en kamp bland många kamper. En anledning till denna emfasförskjutning är att vår tids vänster är intersektionell.
Termen "intersektionalitet" myntades år 1991 av en ung, svart feminist i en artikel i Stanford Law Review. Få akademiska artiklar har haft ett så enormt inflytande som Kimberlé Crenshaws Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color. Till och med Sveriges regering bekänner sig numera till den intersektionella ideologin.
Denna artikel ska fokusera på den intersektionella teorin, så som Crenshaw definierar den. I en kommande artikel ska vi kika lite närmare på några av Crenshaws empiriska argument.

KC

Kimberlé Crenshaw. Källa: Wikimedia.

Vad Crenshaw vill göra

Crenshaw är jurist, men syftet med Mapping the Margins är inte att diskutera juridiska subtiliteter. I en fotnot nämner hon att den kritiska rasteorin är en av hennes främsta inspirationskällor. Faktum är att på denna punkt är hon omotiverat ödmjuk. Crenshaw är i realiteten en av den kritiska rasteorins upphovspersoner. Hon har inte bara tagit intryck av teorin, hon har bidragit till dess formulering. Crenshaw vill ha in den kritiska rasteorin på juristutbildningarna på amerikanska universitet. Hon menar att Amerika måste fokusera mer på ras om målet om social rättvisa ska uppnås. Frågan är alltså: Vad är kritisk rasteori?

Kritisk rasteori

I Critical Race Theory, en bok som vi ska återkomma till i en framtida artikel, skriver Richard Delgado och Jean Stefancic följande:

Unlike traditional civil rights discourse, which stresses incrementalism and step-by-step progress, critical race theory questions the very foundations of the liberal order, including equality theory, legal reasoning, Enlightenment rationalism, and neutral principles of constitutional law.

Martin Luther King uppmanade det amerikanska folket att fokusera på karaktär i stället för på hudfärg. Crenshaw, Delgado och Stefancic vill ha ett samhälle som genomsyras av social rättvisa. Detta kräver, menar de, att vi gör upp med Kings ideal om det färgblinda samhället och i stället betonar ras.

Delgado och Stefancic anser att Amerika är strukturellt rasistiskt och sexistiskt. De avvisar alla former av reformpolitik eftersom de anser att inkrementella förändringar inte hotar status quo. Endast en social revolution kan skapa ett socialt rättvist samhälle. Crenshaw har samma uppfattning. Crenshaw har beskrivit Amerika med följande ord:

White supremacy in America isn't radical, it's our societal baseline.

Rasism i Amerika är, om vi får tro Crenshaw, inte ett ytterlighetsfenomen. Det är inte något som pågår i samhällets marginaler. Tvärtom: det är det amerikanska samhällets defaultposition. Hur ändrar man på något sådant? Crenshaw svar är att om det inte är individerna som är problemet, måste "systemet" förändras och det kräver en social revolution. Crenshaw betraktar alltså inte våld mot kvinnor och diskriminering av svarta i strikt juridiska termer. Problemet är inte individer eller relationer mellan individer. Problemet är strukturellt. Det är samhället eller "systemet" som är problemet.
Vi ser här att Crenshaws förklaringsmodell har tydliga marxistiska drag. Rättssystemet antas ha en ideologisk funktion. Dess funktion är att individualisera och personifiera ett våld som i realiteten är "systemartat". Därigenom vidmakthåller rättssystemet ett patriarkalt och rasistiskt samhälle.

Den kritiska rasteorin skiljer mellan "equality" och "equity". I ett rättvist samhälle råder jämlikhet i den första betydelsen. I ett socialt rättvist samhälle råder jämlikhet i den andra betydelsen.
Rättvisa i den första betydelsen innebär att alla människor ska ha samma möjligheter. Det hade varit orättvist att inte erbjuda alla barn att gå i skola, men det är inte orättvist att vissa barn är bättre studenter än andra.
Kritisk rasteori förespråkar social rättvisa. Ett socialt rättvist samhälle är ett samhälle i vilket alla människor lyckas lika väl. Den kritiska rasteorin är därför motståndare till meritokratiska system. Betyg antas inte spegla barns intellektuella eller fysiska prestationsförmåga, de sägs i stället vara designade för att gynna vita barn och skälet är igen att samhället är strukturellt rasistiskt.

Den kritiska rasteorin är skeptisk till den traditionella synen på juridiska argument. Rättssystemet är, om vi får tro Crenshaw, Delgado och Stefancic, inte ras- och könsneutralt utan en integrerad del av ett i grunden patriarkalt och rasistiskt samhälle.

Den kritiska rasteorin förkastar alla former av upplysningsrationalism. När den kritiske rasteoretikern debatterar kritisk rasteori är målet inte att övertyga motståndaren om att den kritiska rasteorin är sann, utan att vinna en maktkamp. Alla argument antas befinna sig på samma kognitiva plan. Vilket argument som för tillfället dominerar beror på makt.

Den intersektionella analysens axiom

Crenshaw menar, som vi har sett, att det amerikanska samhället är rasistiskt och sexistiskt. Det är en maktpyramid. Vita män återfinns på pyramidens topp och på dess botten finner vi svarta. Det är så Amerika ser ut, menar Crenshaw. Detta är inget som hon leder i bevis. Detta är ett axiom i den intersektionella analysen.
Våld mot och diskriminering av svarta och kvinnor är "systemartat". Det är inbyggt i samhällsstrukturen och kan inte reformeras bort. Det hjälper alltså inte att anställa fler poliser, skärpa lagar eller bygga fler fängelser. Om vi vill åstadkomma positiva förändringar, måste vi revolutionera samhället. Fängelsesystemet måste avskaffas, straffen mildras och anslagen till polisen skäras ned radikalt.

Klass och identitet

Crenshaw är inte en konservativ samhällskritiker, inte heller är hon dussinliberal. Hon är revolutionär. Frågan är därför hur hon ser på marxismen. Marxismen är ju inte endast en revolutionär teori, det är den mest kända revolutionära teorin.

Det är knappast en hemlighet att traditionella marxister och intersektionalister ofta är i luven på varandra. Marxister menar att intersektionalismen leder in den politiska kampen på avvägar. För traditionella marxister är det klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass som ska prioriteras. All kamp ska underordnas klasskampen. Utan klasskamp, inget socialistiskt samhälle.

Crenshaw förnekar inte att Amerika är ett klassamhälle, inte heller menar hon att klasskampen har spelat ut sin historiska roll. Problemet med marxistisk samhällskritik är, om vi får tro Crenshaw, dess ensidiga fokus på ekonomi. Crenshaw menar att politisk kamp är ett mer komplext fenomen än marxister vill erkänna. Ekonomiska argument mobiliserar heller inte många människor. De flesta människor tror inte på socialism och kommunism. Det är ingen slump att världens alla kommunistiska regimer har kommit till makten genom statskupper.
En framgångsrik revolutionär kamp måste vara flerdimensionell. Den kan inte endast handla om sociala klasser. Den måste beakta långt fler faktorer än klasser och klasskamp. Den måste appellera till långt fler grupper i samhället än arbetarklassen. Crenshaw är övertygad om att den intersektionella teorin är lösningen på massmobiliseringens problem.

Om nödvändigheten av kriser

Marx insåg att om socialismen ska segra, måste människor mobiliseras till politisk kamp mot det kapitalistiska systemet. Dessutom: mobiliseringen måste vara en massmobilisering. Den måste involvera grupper av människor. Enskilda individer förmår ingenting. Frågan är emellertid hur människor ska motiveras att ansluta sig till revolutionära rörelser. Svaret på denna fråga är: Kriser mobiliserar människor. Socialism förutsätter ett krismedvetande. Marx' verk handlar också om att utveckla och fördjupa ett sådant medvetande.

Inte alla kriser fungerar emellertid mobiliserande. Antag att världens astronomer hade identifierat en enorm intergalaktisk projektil som är på väg mot Jorden. Antag också att de hade sagt att kollisionen kommer att förinta allt liv på vår planet. Detta hade inte mobiliserat någon. De flesta människor hade nog reagerat med uppgivenhet.
Om en kris ska mobilisera människor politiskt, måste teorin skilja mellan vänner och fiender. Marx var medveten om detta. Kapitalismen är förvisso hotet, men det kapitalistiska systemet sägs inte hota alla människor.
Marx började således med att beskriva det kapitalistiska samhället som exploaterande. Efter det delade han in gruppen av människor i två undergrupper, exploatörer och exploaterade, kapitalister och arbetare. Därefter hävdade han att aktörernas position i det kapitalistiska systemet medför att de har olika objektiva intressen. Kapitalisterna sägs vilja bevara systemet, medan arbetarna sägs vilja störta det i en våldsam revolution. Eftersom aktörernas intressen är bestämda av objektiva faktorer, existerar det inget utrymme för kompromisser och dialog. Det kapitalistiska samhället är ett nollsummespel.

På detta sätt ville Marx politisera vanliga arbetares erfarenheter. Crenshaw vill politisera svartas och kvinnors erfarenheter och hon går till väga på ungefär samma sätt som Marx.

Crenshaw hävdar först att det amerikanska samhället är strukturellt rasistiskt och sexistiskt. Därefter delar hon in människor i två grupper: förtryckta och förtryckare. Gruppen förtryckta delas sedan in i olika undergrupper.
Marx' analys är i huvudsak fokuserad på arbetarklassen. Arbetarklassen är den viktigaste gruppen i marxismen av det enkla skälet att det är den som ska störta kapitalismen.
Crenshaw kan tänka sig ett oändligt antal undergrupper. Förutom arbetare finns det ett otal minoriteter, alla med olika behov. Dessutom finns kvinnor och homosexuella. Gamla och unga människor kan också sägas utgöra grupper, liksom magra och feta människor. Endast fantasin sätter gränser för hur många undergrupper som det finns.

Crenshaw menar att grupptillhörighet bestäms av individens identitet. För en ytlig betraktare kan det se ut som att Marx är ointresserad av identitet. Vad har klasskamp med identitet att göra? En närmare analys visar dock att det inte är riktigt så enkelt. Även marxismen innehåller ett identitetspolitiskt element.

Marx förstod att många arbetare inte anser att deras identitet som arbetare är bestämd av deras relation till ekonomiska förhållanden. De flesta människor accepterar inte den marxistiska klassanalysen. Skälet är att den implicerar att arbetare är socialister. Varför måste arbetare vara för socialism och kommunism? Identitet är något i grunden subjektivt. Marx eftersträvade en antikapitalistisk revolution. Därför insisterade han på att arbetarens identitet måste vara bestämd av hans relation till produktionsmedlen, dvs. att identitet är något objektivt. Om du har ett visst yrke, har du också vissa åsikter.

Hur hanterade kommunister och socialister det faktum att de flesta arbetare är motståndare till kommunism och socialism? De gjorde det genom att göra en distinktion mellan autentiska och icke-autentiska arbetare. En autentisk arbetare är en arbetare som identifierar sig som arbetarklass. Det är en individ som har korrekta politiska värderingar. En autentisk arbetare vill expropriera borgarklassen.
En arbetare som saknar dessa åsikter lever kvar i den borgerliga ideologin. En sådan arbetare är medlem i arbetarklassen utan att förstå det.
Att bli medveten om sin objektiva identitet, att ta steget från klass i-sig till klass för-sig är att bli en autentisk arbetare. Den revolutionära agitationens uppgift är att påskynda denna process.

Crenshaw resonerar på ett snarlikt sätt. Hon är medveten om att det faktum att svarta är svarta och kvinnor är kvinnor inte utrustar dessa människor på något magiskt sätt med radikala värderingar. Man kan vara svart och hysa konservativa eller liberala politiska åsikter. Man kan vara kvinna och helt ointresserad av politik.

Crenshaw skiljer därför, i likhet med Marx, mellan autentiska och icke-autentiska svarta och kvinnor. Det är först när svarta och kvinnor accepterar att deras identitet bestäms av deras position i den samhälleliga maktstrukturen som de kan ta steget från grupp i-sig till grupp för-sig och forma antirasistiska och feministiska kollektiv. Den antirasistiska och feministiska agitationens uppgift är att göra så många svarta och kvinnor som möjligt uppmärksamma på detta faktum.

Det räcker alltså inte med att vara svart för att vara svart. Svarthet är, i den intersektionella teorin, en metafysisk essens som existerar oberoende av svarta. Det är något som svarta kan vinna eller förlora. När Kanye West, som är svart, tog på sig en MAGA-keps och sade att han stöder Donald Trump, hävdade Ta-Nehisi Coates, som också är svart, att West inte är svart. Det Coates menade var att West inte är autentiskt svart. West hade inte förstått att svarthet implicerar radikala politiska värderingar. Individens position i den samhälleliga maktstrukturen antas determinera vilka åsikter en individ bör ha. Om du är svart man, måste du ha vissa åsikter. I annat fall är du inte autentiskt svart.

Intersektionalitet

Den intersektionella teorin ger intryck av att vara både sofistikerad och teoretiskt avancerad. I realiteten är det en relativt trivial teori.

Antag att någon berättar en rolig historia och att du skrattar. Varför skrattade du? Historien var komisk. Det är en anledning, men förmodligen inte den enda. Du kanske också skrattade åt den person som berättade historien. Pang i bygget var en populär engelsk komediserie, men vad var det egentligen som vi skrattade åt? Vi skrattade naturligtvis åt den komiska handlingen, men vi skrattade säkert lika mycket åt Basil, Manuel, Polly, Sybil och de andra karaktärerna. Kort uttryckt: humor är någonting flerdimensionellt.

Crenshaw använder sig av ett snarlikt argument. Marx laborerade med två grupper: arbetare och kapitalister. Crenshaw anser att denna modell är för torftig. Identitet är för henne ett komplext fenomen. En svart kvinna är inte endast förtryckt som svart, hon är också förtryckt som kvinna. Svarta män är förtryckta därför att de är svarta, men de är inte förtryckta på grund av sitt kön. Vita kvinnor är förtryckta på grund av sitt kön, men inte som ras. Svarta, lesbiska kvinnor är mer förtryckta än svarta kvinnor. Vita lesbiska kvinnor är mer förtryckta än vita heterosexuella kvinnor. En svart man som är homosexuell och överviktig är mer förtryckt än en vit man som är homosexuell och överviktig. En svart man som är överviktig är mer förtryckt än en svart man som inte är överviktig osv.
Detta är i ett nötskal intersektionell analys.
Crenshaw vill använda denna teori för politiska syften. Hon menar att antirasister och feminister har felaktigt behandlat frågor om ras och kön som separata problem. Antirasister har ignorerat feministiska frågor och feminister har ställt sig utanför den antirasistiska kampen.
Crenshaw menar att detta inte leder någon vart. Det är sant att antirasism och feminism är olika kamper, men det är också sant, menar hon, att de har samma fiende. Fienden är vita, heterosexuella män. Vita, heterosexuella män är inte diskriminerade. De är varken förtryckta som män eller som ras. Crenshaw vill mobilisera kvinnor och minoriteter till enad kamp mot systemet". Syftet med den intersektionella teorin är att lägga grunden för en antirasistisk och antipatriarkal enhetsfront.

Ståndpunktsepistemologi

Den intersektionella rörelsen är tänkt att bestå av ett otal organisationer. I stället för att kämpa var för sig ska socialister, feminister, anarkister, antirasister och andra rörelser samordna sin kamp. Det innebär att någon form av formell organisatorisk struktur blir nödvändig.

Med andra ord: vem bestämmer var det intersektionella skåpet ska stå?

Det är lätt att få intrycket av den feministiska och antirasistiska agitationen att den intersektionella rörelsen är en enda gigantisk familj som är organiserad i enlighet med direktdemokratiska principer. Det är inte sant. Den intersektionella rörelsen är förvisso inte kommunistisk, men i likhet med kommunistiska organisationer har den en strikt hierarkisk struktur. För att förstå vad detta innebär ska vi kort säga något om det som ibland kallas "ståndpunktsepistemologi".

Epistemologin eller kunskapsteorin analyserar relationen mellan ett kunskapssubjekt och det objekt som subjektet söker kunskap om. Kunskapsteorin ställer frågor som "Hur skiljer vi kunskap från icke-kunskap?".
Ståndpunktsepistemologin har ett svar på denna fråga är: ju mer förtryckt du är, desto sannare är dina åsikter.
Varifrån kommer denna idé? Den kommer från den ungerske kommunisten George Lukács. Lukács var övertygad om att arbetarklassen, på grund av sin sociala position, hade kunskap om hela samhället, medan borgarklassen, på grund av sin sociala position, endast hade kunskap om en begränsad del av samhället. Skälet är, förklarade Lukács, att medan borgerligheten betraktar världen genom ett privilegieperspektiv, betraktar arbetarklassen världen genom ett underklassperspektiv. Detta sistnämnda perspektiv är totaliserande. Det ser hela den sociala verkligheten och hur dess olika delar hänger ihop. Det är, kort uttryckt, marxistiskt.

Vi finner en snarlik uppfattning inom intersektionalismen. Svarta och vita kan inte spela samma roll i antirasistisk och feministisk kamp. Vita antirasister och feminister kan, på grund av sin rastillhörighet, aldrig förstå hur det är att vara svart man eller svart kvinna. Eftersom individens ståndpunkter bestäms av dennes position i "systemet", har svarta, objektivt sett, större insikt om samhället än vita. Vita har, på grund av sin hudfärg, alltid ena foten i privilegiesamhället. Därför ska svarta leda den antirasistiska och antipatriarkala enhetsfront som Crenshaw vill skapa.

Hudfärg som arvsynd

Crenshaw vill göra upp med arvet från Martin Luther King. Kings målsättning var att tömma raskategorin på social signifikans. Hans Amerika var ett land i vilket människorna behandlade varandra som individer, inte som medlemmar av grupper. Crenshaw vill ersätta denna universalism med en raspartikularism. Svarta ska inte se sig som amerikaner eller individer, de ska se sig som svarta.

Här anmäler sig en fråga: Är inte Crenshaws projekt kontraproduktivt? Finns det inte en uppenbar risk att Amerikas vita också de börjar organisera sig utmed raslinjer? Om det skulle inträffa, faller Crenshaws projekt platt till marken. Dess tysta premiss är att vita fortsätter att betrakta sig som individer trots att resten av befolkningen organiserar sig ut med ras- och grupplinjer.

Frågan är alltså om Crenshaw har förbisett denna möjlighet.
Nej, det har hon inte. Det är en risk som hon är villig att ta. Nästa fråga är därför: Varför är hon villig att ta denna risk? Svaret på den frågan är att hon anser att det är en liten risk. Varför tror hon det? Vad är det som gör henne så säker på att vita inte kommer att organisera sig som ras? Svaret på den frågan är att Crenshaw tror sig veta hur vita kan kontrolleras.

Hur ska vita kontrolleras?

Vita ska övertygas om att acceptera den intersektionella analysen och dess offerhierarki. Det är skälet till att vänstern kämpar om kontrollen över Amerikas utbildningsystem. Det är i grundskolan och på universiteten som landets unga ska inskolas i intersektionalismens världsbild.

Vad är det då som vita barn och ungdomar ska lära sig? Svaret är att de ska lära sig att de är oförbätterliga rasister.

Det är en av den intersektionella teorins intressanta paradoxer. Om vita förkastar den intersektionella offerhierarkin, är de rasister. Skälet är att de befinner sig på den intersektionella makthierarkins topp. Om de accepterar samma hierarki, är de rasister. Skälet är att de befinner sig på den intersektionella offerhierarkins botten. Vithet är den nya arvsynden. Vit rasism är omöjlig att utrota, den kan endast hanteras.

Svarta behöver inte bevisa att de inte är rasister. Minoriteter över lag behöver inte bevisa att de inte är rasister. De befinner sig ovanför vita i offerhierarkin.

Hur är det då tänkt att vita ska hantera sina förment rasistiska böjelser?

Svartas och minoriteters uppgift i det intersektionella dramat är att anklaga vita för ständigt nya och alltmer subtila former av rasism. Vitas uppgift är att acceptera kritiken och ifrågasätta sig själva. Varje handling, varje tanke ska problematiseras. Vita är rasister om de använder fel ord. Ibland är de rasister om de använder rätt ord. De är rasister utan att veta om det. De är alltid rasister.
Tror Crenshaw verkligen på detta? Kanske, förmodligen inte. Intersektionalismen är en raffinerad maktteknologi som verkar genom att skuldbelägga människor. Som sådan är det en djupt rasistisk teori.

Nästa artikel

I en kommande artikel ska vi kika lite närmare på Crenshaws empiriska argument, men innan vi gör det ska vi ge ett exempel på vad intersektionalism och kritisk rasteori innebär i praktiken.