Samtiden.com

Du är här

The Palestinian Delusion. Del I

Den amerikanske historikern Robert Spencer har specialiserat sig på islam, terrorism och mellanösterns historia. Han har skrivit ett tjugotal böcker i ämnet. Samtiden har uppmärksammat The Politically Incorrect Guide to Islam (2005), The Complete Infidel’s Guide to the Koran (2009) och The History of Jihad (2018). I denna och en påföljande artikel ska vi titta lite närmare på Spencers senaste bok: The Palestinian Delusion (Bombardier, 2019).

Palestinian Delusion

Mellanösternkonfliktens premiss

Vad är Palestina? Ett vanligt svar på denna fråga är: Palestina är det palestinska folkets hemland. Nästa fråga är följaktligen: vilka är palestinierna? Ett lika vanligt förekommande svar på den frågan är: palestinierna är de människor som har levt i Palestina sedan urminnes tider. Den sista frågan är därför: vad är dessa människor? Svaret är: de är araber.
Därmed uppkommer följande problem: Om Palestina är arabernas land, varifrån kommer då judarna och varför finns det en judisk stat i Palestina? Svaret på den första frågan är: den judiska närvaron i Palestina kan uttömmande förklaras med immigration från framför allt Europa. Svaret på den andra frågan är: den israeliska staten är produkten av ett sionistiskt, politiskt projekt.
Det är denna uppfattning som förklarar varför Mellanösternkonflikten fortfarande är olöst - 70 år efter utropandet av Israel.

En falsk premiss

Spencer menar att det är en falsk premiss. Palestina är inte det palestinska folkets hemland. Palestina var ursprungligen en del av det östromerska imperiet. Det var romarna som gav området dess namn. Ordet har en geografisk referens. "Palestina" refererar inte till ett folkslag, utan till en plats.
Varför döpte Romarna området till "Palestina"? De gjorde det i syfte att förödmjuka områdets judar. Judarna hade gjort uppror mot det romerska styret. Romarna slog ned upproret, inledde en massiv deportation av judar och döpte om Judéen efter judarnas bibliska fiender.
Den amerikanske författaren Mark Twain besökte Palestina i mitten på 1800-talet. Han var en av många resenärer i området som skulle beskriva området som mer eller mindre folktomt. Man var tvungen att använda mikroskop för att hitta araber. Palestina var således inte arabiskt. Det fanns araber i området, men de var sällsynta. De araber som levde där hade sällan fasta boplatser. De drev omkring i små grupper och försörjde sig på att plundra den bofasta befolkningen.
Det är alltså inte judarnas närvaro i området som söker en förklaring, utan arabernas. Varifrån kommer de?
Staten Israel utropades 1948. Före det tillhörde Palestina det ottomanska imperiet, men det ottomanska imperiet var inte arabiskt. Det var turkiskt.
Vi måste skilja mellan muslimer och araber. Inte alla muslimer är araber, inte alla araber är muslimer. De första araberna kom till Palestina som soldater efter det att området hade erövrats från det bysantinska imperiet. När de islamiska arméerna hade upprättat kontroll över området började vanliga araber att flytta dit och bosätta sig där. Efter de arabiska arméerna kom turkiska arméer. Turkarna var muslimer, men inte araber. Algeriska muslimer flyttade till Palestina efter det att deras land hade hamnat under franskt, kolonialt styre i mitten på 1800-talet. De ville inte leva i ett samhälle som styrs av icke-muslimer. Många muslimer, araber och icke-araber, kom till Palestina därför att de hoppades på ett bättre liv.

Den första komplikationen

Idén att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina väcktes av brittiska kristna på 1800-talet. Palestina var vid denna tidpunkt ingen nationalstat med folk, flagga och nationalhymn. Området var en av många provinser i det jättelika ottomanska imperiet. Britterna rådgjorde med sultanen, men fick blankt nej. Turkarna ville inte ha fler judar än nödvändigt i Palestina. Faktum är att de blev så upprörda över det brittiska förslaget att de förbjöd judisk immigration till Palestina.
Den andra källan var Theodor Herzls bok The Jewish State i vilket sionismens politiska program spikades. Herzl uppmanade judar att emigrera till Palestina. Han var övertygad om att det brittiska stödet var onödigt. Om tillräckligt många judar flyttade till Israel, skulle en judisk stat tillkomma på naturlig väg.
Varken Herzl eller britterna såg den arabiska populationen som ett problem. Judarna var skickliga entreprenörer och britterna och Herzl var övertygade om att det ekonomiska välstånd som de judiska immigranterna skulle skapa skulle pacificera eventuella konflikter. Det brittiska planerna skulle dock kompliceras av geopolitiska skäl. I det första världskriget stod turkar och britter stod emot varandra. Judarna tog parti för britterna eftersom den brittiska regeringen hade uttalat sitt stöd för ett judiskt nationalhem i Palestina. Detta förargade turkarna och när kriget bröt ut, började turkarna att deportera judar från Palestina. Turkarna var dock inte det enda brittiska problemet. Araberna hatade förvisso turkarna, men de hade en sak gemensamt: de hatade båda judar. Frågan var vilken sida som araberna skulle solidarisera sig med under kriget. De turkiska muslimerna eller brittiska otrogna? Den brittiska regeringen behövde arabernas stöd i kriget mot turkarna och beslutade sig för att spela ett dubbelspel. Britterna övergav inte sin plan om ett judiskt folkhem i Palestina, men man började att uppmuntra arabisk nationalism.
Mot slutet av det första världskriget stod det klart att det ottomanska imperiet skulle kollapsa. År 1917 föreslog Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour att ett judiskt nationalhem skulle skapas i den ottomanska provinsen. Det brittiska förslaget var med försiktigt formulerat. Balfourdeklarationen säger inte att en judisk stat ska skapas av Palestina, något som judiska sionister ville göra, utan att den ska uppföras i Palestina. På det sättet undvek britterna att, mer än nödvändigt, stöta sig med araberna. Om den judiska staten ska skapas i istället för av Palestina, kan den inte omfatta hela området.
Några år senare överförde det ottomanska imperiet Palestina till Nationernas förbund och år 1922 fick britterna i uppdrag att administrera området. Mandatet från Nationernas förbund uteslöt emellertid området till öster om Jordanfloden. Sionisterna protesterade högljutt och sade att mandatet begränsade den tilltänka judiska statens storlek med över 70 procent. Till slut valde de emellertid att bita i det sura äpplet och accepterade det. En liten judisk stat är, trots allt, bättre än ingen stat alls.

Den andra komplikationen

Det dröjde inte länge projektet drabbades av nya geopolitiska problem. I Italien hade Mussolini tagit makten. I Tyskland hade Hitler gjort en politisk kometkarriär. Italien hade fått en diktator och det var endast en tidsfråga innan Tyskland skulle gå samma väg.
Mussolini brukade säga att islam har en sann vän i fascismen. Hitler sade inget jämförbart, men hans antisemitism attraherade många araber. I maj 1937 demonstrerade araber i Palestina med plakat med bilder på Hitler och Mussolini. Det oroade britterna. Den europeiska kontinenten kunde när som helst störtas i krig och britterna var oroliga för att araberna skulle göra gemensam sak med italienarna och tyskarna. För att blidka dem införde man restriktioner på judisk invandring till Palestina. Man började också söka efter lösningar på Palestinaproblemet som skulle tilltala araberna. Den ena planen var att skapa två stater: en judisk, en arabisk. Den andra planen var att skapa en stat i vilken judar och araber levde tillsammans. Planerna förverkligades emellertid aldrig på grund av det andra världskrigets utbrott.

Attackerna inleds

År 1881 fanns det 450 000 araber i Palestina, efter andra världskrigets slut hade gruppen växt till 1,3 miljoner. Ett skäl var att judarna var duktiga entreprenörer och det växande ekonomiska välståndet attraherade araber. Britterna och de judiska sionisterna var övertygade om att när araberna insåg att projektet gynnade även dem skulle de ge det sitt stöd.
Denna förutsägelse skulle dessvärre slå fel. Istället reagerade de med vrede. I början på 1920-talet började grupper av araber att attackera judar. Den brittiska regeringen stod helt handfallen inför utvecklingen. Vad skulle man göra? En möjlighet var att återställa ordningen med polisiära medel. Istället valde britterna att rationalisera det arabiska våldet. Man sade att araberna förmodligen attackerade judar därför att de kände sig svikna av världen. Denna observation innehöll ett korn av sanning. Under första världskriget hade britterna uppmuntrat arabisk nationalism i Mellanöstern. Många araber hade tolkat det brittiska agerandet som en indikation på att britterna var positivt inställda till en arabisk stat i Palestina. När den brittiska regeringen annonserade sina planer på ett judiskt folkhem utan att nämna en arabisk motsvarighet, kände sig många araber svikna. Men det var inte hela sanningen.

Islamisk antisemitism

Spencer menar att konflikten mellan judar och araber inte enbart handlar om territorium. Om det hade varit orsaken till problemen, hade frågan kunnat lösas med förhandlingar. När man förhandlar, kompromissar man. Man ger motparten något för att få sin vilja igenom. Inte ens när Israel erbjöd palestinierna 97 procent av det som de krävde accepterade de budet.
Varför? Spencer menar att det beror på att konflikten har religiösa rötter. Den handlar givetvis inte endast om religion, men utan religiöst inslag hade konflikten, med stor sannolikhet, varit löst sedan lång tid tillbaka.
Mellanösternkonflikten är grundad i Koranen och den islamiska traditionen. De islamiska urkunderna är solitt antisemitiska. Muslimer uppmanas att inte ha judar som vänner. Judar liknas vid råttor och sägs vara ättlingar till apor och grisar. Muhammad sägs ha förgiftats av en judisk kvinna. Judarna anklagas för att ha mördat Jesus, en islamisk profet. Den islamiska traditionen går ett steg längre och uppmanar till massmord:

The Day of Judgement will not come about until Muslims fight the Jews, when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Muslims, O Abdullah, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (the Boxthorn tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.

Det är en eskatologisk och teologisk konflikt. Judarna anklagas för att ha korrumperat islam genom att hävda att judendomen är en egen religion trots att islam säger att Bibelns alla profeter, inklusive Jesus, var muslimer som predikade islam. Därför är judarna islams fiende nummer ett och med en sådan fiende finns det inget utrymme för kompromisser.
Ett kanske ännu större hinder för en fredlig lösning är en hadith som säger: "Driv ut dem från de platser som de drev dig ut". Det är denna hadith som ligger till grund för islamiska krav på Spanien. Islamiska arméer ockuperade Spanien under 800 år och det anses ge muslimer en gudomlig rätt till Spanien.
Palestinierna hävdar att de drevs ut ur området när Israel skapades 1948. Därför har de rätt att driva ut judarna från området. Destruktionen av Israel är i detta perspektiv en religiös plikt. Muslimer kan inte leva tillsammans med kristna eller judar därför att i islam får de senare inte ha makt över muslimer.
Spencer menar att palestinska ledare ofta talar med kluven tunga. Till internationella media säger de att konflikten handlar om det palestinska folkets rätt till ett eget land. Till sina anhängare säger de att konflikten är religiös till sin natur. Mellan 1948 och 1967 kontrollerade Jordanien Västbanken, Egypten styrde över Gaza och Sinai, Syrien ockuperade Golanhöjderna, men ingen krävde en palestinsk stat. Varför? Idag kräver arabstaterna en palestinsk stat på Gazaremsan och i Västbanken, men när samma länder hade möjlighet att skapa denna stat på exakt dessa ställen, gjorde man inte det. Ingen krävde heller att det skulle göras. Kraven på en palestinsk stat ställdes först efter sexdagarskriget då Israel erövrade dessa områden. Detta är endast begripligt om vi antar att konflikten inte handlar om palestinierna och deras nationella rättigheter.

1948. Israel utropas

FN-resolution 181 från 1947 säger att en judisk och en arabisk stat ska skapas i Palestina. Den 14 maj 1948 utropades Israel. Araberna bestämde sig för att ta saken i egna händer. Judarna skulle drivas ut från den plats där de hade drivit ut muslimerna. Dagen efter utropandet invaderade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien, Libanon och frivilliga från flera muslimska länder, däribland Pakistan, Israel.
Spencer menar att anledningen till att alla förhandlingar har strandat är att araberna vägra att kompromissa. Anledningen till att de vägrar att kompromissa är att Koranen förbjuder kompromisser. Eftersom judarna drev ut muslimerna, måste muslimerna driva ut judarna. Det är ett religiöst krig, menar Spencer. Arabiska ledare och militärer har upprepade gånger sagt att kriget mot Israel inte handlar om mark. Al-Azharuniversitetet i Kairo, som är den högsta religiösa auktoriteten inom sunniislam, har kungjort att befrielsen av Palestina är en religiös plikt för alla muslimer.
Spencer menar att det är en bisarr situation, inte minst för Israel. Det är nämligen inte sant att judarna deporterade araber. Araberna lämnade Palestina efter att ha blivit uppmanade att göra det av arabiska ledare. Arabiska politiker och militärer hade bestämt sig för att lösa Palestinafrågan med våld och de ville inte riskera att arabiska civilister skulle hamna i skottlinjen. Araberna lämnade Palestina därför att de var övertygade om att de skulle kunna komma tillbaka efter kriget. Då skulle de judar som fanns kvar deporteras och deras egendomar konfiskeras och fördelas bland araberna.
När krutröken hade skingrats stod det klart att den arabiska militära planeringen inte hade varit särskilt realistisk. Arabstaterna var för militärt svaga för att kunna besegra Israel på slagfältet. Kriget hade emellertid inte endast skapat vinnare och förlorare. Det hade också skapat ett flyktingproblem. Var skulle alla de araber som hade lämnat Israel med förhoppningen om att kunna återvända när kriget var över ta vägen? Det är om detta som nästa artikel ska handla om.