Samtiden.com

Du är här

Maps of Meaning. The Architecture of Belief. Del II

PDF version

I förra artikeln om Jordan Petersons bok Maps of Meaning. The Architecture of Belief diskuterade vi problemet med ideologier och den konventionella vetenskapsuppfattningen. Problemet med ideologier är att de presenterar en partiell sanning som en global sanning. Problemet med den konventionella vetenskapssynen är dess oförmåga att hantera mening. Peterson vill inte göra sig av med vetenskapen därför att den inte förstår sig på mening. Inte heller vill han eliminera meningen för att rädda vetenskapen.
Frågan är: kan vi ha både och?

Maps of Meaning

Paradismyten

Vetenskapen är intresserad av verklighetens struktur, myter fokuserar på den upplevda, subjektiva verkligheten. De representerar verkligheten som en plats för handling.
Paradismyten i Bibeln är ett exempel. Den ska inte tolkas bokstavligt. Den säger inte att det har funnits två personer, Adam och Eva, att de åt av en förbjuden frukt från kunskapens träd och som straff fördrevs från ett paradis. Paradismyten beskriver ingen empirisk händelse. Den är metafor för människans tragiska livsvillkor.
För det första beskriver den hur Adam och Eva blir självmedvetna. De blir medvetna om skillnaden mellan gott och ont och förstår att de är kapabla att skada andra människor och att själva bli utsatta för mänsklig ondska.
För det andra: Gud förvisar dem från paradiset till världen utanför. Det innebär att Adam och Eva blir förgängliga varelser. Från och med detta ögonblick måste de träla för att överleva.
Vilken är den moraliska läxan? Svaret är att människans liv är tragiskt. Hon är en historisk varelse och medveten om att hon lever i ett kosmos som inte designades med människans bästa för ögonen.
Frågan är hur vi ska hantera denna grundläggande insikt. Är det möjligt att leva ett meningsfullt liv och samtidigt vara införstådd med att livet inte endast är orättvist, att det också är ändligt och att resan mot det oundvikliga slutet kommer att vara kantad av sjukdom och olycka?

Enuma elish

När vi betraktar verkligheten, ser vi olika objekt. Den upplevda verkligheten är högeligen differentierad.
Frågan är hur verkligheten ser ut om vi abstraherar bort alla skillnader. Den tyske filosofen Hegel svarade att vi då konfronteras med det rena varat. Kort uttryckt: olika ting har olika egenskaper, men alla ting har en egenskap gemensam: de är.
Den mesopotamiska skapelseberättelsen Enuma elish startar i en värld som ännu inte är differentierad i objekt med olika egenskaper. Det enda som existerar är två gudar som lever i symbios med varandra: Tiamat och Apsu.
Tiamat, ofta avbildad som en drake, symboliserar det okända. Det okända representerar kreativitet och destruktivitet. I den meningen representerar Tiamat också hopp och hot. Apsu symboliserar kultur och social ordning, men också tyranni och stagnation eftersom för mycket social ordning leder till tyranni och stagnation.
I Enuma elish finns ingen annan verkligheten än dessa två gudar och de är så tätt sammanflätade med varandra att det inte går att skilja dem åt.
Tiamat och Apsu får barn som också de blir gudar. Barnen uppför sig dock så illa att en irriterad Apsu beslutar sig för att döda dem. Planen går om intet när ett av barnen lägger sig i bakhåll för fadern och dödar honom. När Tiamat nås av budskapet om makens död, blir hon rasande.
Mordet på Apsu är en avgörande händelse i Enuma elish. Tiamat representerar kaos, Apsu symboliserar ordning. När Apsu dödas finns det inget som kan hålla kaoset i schack. Tiamat skapar enorma monster och skickar ut dessa att förgöra barnen. Inget verkar kunna stoppa henne. Kaoset breder ut sig.
Barnens sista hopp är Marduk. Marduk är ett av Tiamats barnbarn och han accepterar utmaningen, drar ut i strid och dödar Tiamat och hennes monster. Av hennes kroppsdelar skapar han världen och av hennes mest ondsinta monster skapar han människan.

Marduk vs. Tiamat

Marduk konfronterar kaosdraken. Källa: Wikimedia.

Kaos och ordning

Inte heller Enuma elish ska tolkas bokstavligt. Det är när vi gör det som den framstår som absurd. Peterson anlägger istället ett psykologiskt perspektiv på myten.
Vad är det Enuma elish säger?
Den sociala ordningen hotas ständigt av kaos. Detta är ett av Petersons mest inhamrade budskap: kaos är en permanent beståndsdel av våra liv. Den familjära världen, den verklighet som vi alla lever i och kan navigera är omgiven av kaos.
Vad menar Peterson med "kaos"?
Peterson använder vetenskapshistorikern Thomas Kuhns anomalibegrepp när han preciserar kaosbegreppet. Kaos är avvikelser från det vardagliga som gör att våra meningskartor inte fungerar som avsett. Anomalier är ett slags dekontextualiserade stimuli som vi har svårt att tolka med våra ordinära meningskartor. Fenomenologiskt sett upplevs kaos som bristande differentiering. I mytologiska termer är anomalier ett tecken på att kaosdraken befinner sig i vår närhet.
Den bibliska paradismyten är därför intressant av två skäl.
I den bibliska paradismyten representeras Tiamat av en orm. Det som gör myten intressant är inte att Eva blir övertalad av ormen att äta av den förbjudna frukten, utan att ormen befinner sig i paradiset. När Peterson säger att vi hotas av kaos från alla håll och kanter, menar han att ormarna finns överallt. De finns utanför samhället i form av naturkatastrofer och epidemier. De finns i samhället när det börjar vittra sönder på grund av för mycket oordning eller för mycket ordning. De finns i individen. Människor är i likhet med gudarna i Enuma elish bivalenta varelser: de är kapabla till både gott och ont.
Vad innebär detta mer konkret?
Som individer har vi en bestämd uppfattning om oss själva och den verklighet som vi befinner oss i, vad vi vill åstadkomma och hur vi ska nå våra mål. En anomali kan vara en händelse som får oss att inse att vi inte är den som vi tror att vi är eller att det har blivit svårare att navigera den sociala ordningen därför att den har förändrats, att det finns ett eller flera problem med våra målsättningar eller att vi inte kommer att kunna förverkliga dem med de valda medlen.
När något sådant händer, försätts vi i ett känslomässigt instabilt tillstånd. Det är viktigt att hålla detta i minnet: vår reaktion visavi en anomali är inte strikt intellektuell. Den har också en emotionell dimension. Vi upplever anomalier som destabiliserande.

Två exempel

När statsminister Göran Persson flyttade till Malmö, fick han frågan varför han inte bosatte sig i Rosengård. Persson svarade: "Det blev inte på så sätt".
Journalistens fråga var naturligtvis retoriskt menad. I realiteten var ingen överraskad över statsministerns beslut att bosätta sig i centrala Malmö, mittemot det nyuppförda stadsbiblioteket. Persson valde ett område präglat av familjaritet, dvs. en plats där hans meningskarta fungerade. Han ville, med Petersons terminologi, undvika kaos.
Socialister och kommunister var under 1900-talet övertygade om att de hade sett historiens slut. Marxismen kunde inte överskridas. Det faktum att de socialistiska samhällena i realiteten inte fungerade, att anomalierna ständigt växte i antal, tolkades därför som bevis för att det existerade dolda, kontrarevolutionära konspirationer. I realiteten kollapsade socialiststaterna på grund av en alltför rigid och verklighetsfrånvänd ideologi.

Hjälten

Eftersom anomalier är ett permanent kännetecken hos socialt liv, kan vi endast vidmakthålla den sociala ordningen genom att konfrontera dem. I Enuma elish är det Marduk som drabbar samman med kaosdraken. Han är hjälten i det mytologiska dramat och skapar en ordnad värld ur det kaos som representeras av Tiamat.
Petersons hjälte är en vanlig människa som frivilligt avhänt sig den trygghet som identitetspolitik erbjuder, accepterat sitt individuella ansvar och som konfronterar anomalierna i syfte att skapa en ny balans mellan ordning och kaos.
För Peterson är detta också svaret på frågan om livets mening. Frasen "livets mening" syftar inte på ett tillstånd, utan en rörelse. Livet blir meningsfullt när vi har något att sträva efter. Omvänt gäller att det upphör att vara meningsfullt när vi har uppnått vårt mål.
Det sistnämnda är dock inget problem. Eftersom den sociala ordningen hela tiden hotas av instabilitet eller rigiditet, finns det alltid något att göra.

Det postmoderna dilemmat

Postmodern filosofi baseras på tesen om moraliska och empiriska sanningars relativitet. Denna tes blir naturligtvis problematisk om meningsfullhet definieras i termer av strävan.
För att kunna handla, måste vi kunna prioritera och när vi prioriterar använder vi en eller annan värdeskala. Enligt postmodernismen kan vi inte göra detta och skälet är att värden endast uttrycker makt. I realiteten är alla värden lika mycket eller lika lite värda.
Problemet är att om alla värden är lika mycket eller lika lite värda, förlorar vi möjligheten att rangordna våra handlingar. Eftersom alla rangordningar är godtyckliga, kan vi lika gärna låta bli att handla överhuvudtaget. Detta leder till nihilism och meningslöshet.
Postmodernismen är således en filosofi som människor inte kan leva efter. Inte ens hårdhudade postmodernister som Foucault klarar av det. Det är skälet till att postmodernister ofta är marxister, men pratar om det med små bokstäver. Det är nämligen marxismen som förser postmodernismen med den nödvändiga värdeskalan. Om det finns ett postmodernt dilemma, ser det således ut på följande sätt: postmodernismen förutsätter det som den förnekar.

Summa summarum

Förvetenskapliga kulturer existerade i tusentals år, medan socialismen, som var ett experiment i rationell politik, kollapsade efter några decennier. Hur förklarar vi detta?
Petersons svar är formulerat i darwinistiska termer: det faktum att förvetenskapliga kulturer kunde existera i tusentals år, vittnar om dessa idéers adaptiva kvaliteter. Det faktum att socialismen kollapsade, vittnar omvänt om att den socialistiska teorin var en ideologi oförmögen att anpassa sig till en skiftande verklighet.
Myter och religioner är inte vetenskaper. I den vetenskapliga världsbilden är individen determinerad av samspelet mellan kultur och natur. I myter och religioner är individen en självständig, transformativ kraft. Medan vetenskapen eliminerar subjektet, bejakar myten och religionen det. Det är också i kraft av detta bejakande som religioner och myter hjälper människan att finna mening i livet. Subjektet finner mening genom att konfrontera kaoset i samhället, utanför samhället och i sig själv.
Inte heller är myter och religioner ideologier. Ideologier beskriver verkligheten i binära termer. Myter och religioner hjälper människan att balansera på den knivsegg som utgörs av ordning och kaos.
Vi måste inte välja mellan vetenskap, religion och myt. De utesluter inte varandra. De är verktyg med olika funktioner. Vi behöver både vetenskap, religion och moral. Vi behöver vetenskapen för att bemästra den materiella verkligheten och religioner och myter för att uppleva livet som meningsfullt.
Vi lever i en i grunden materiell värld, men är anpassade till en verklighet genomsyrad av mening.