Samtiden.com

Du är här

Har den moderna könsmaktsordningen en grundbult?

PDF version

I en artikel betitlad Den moderna könsmaktsordningens grundbult försöker Bo Rothstein klura ut vad som är den moderna könsmaktsordningens fundament, hur vi kan ändra på den och skapa ett jämlikare samhälle.

Bo Rothstein

Professor Rothstein. Källa: Wikimedia.

Tiotusenkronorsfrågan

Om vi får tro moderna genusfeminister är det liberal-demokratiska samhället ett patriarkalt helvete. Imperialismen förtrycker tredje världen, kapitalismen förtrycker arbetarklassen, män förtrycker kvinnor och heterosexuella förtrycker sexuella minoriteter. Listan kan göra mycket längre, men vi stannar där.
En sak som gör den genusfeministiska anklagelseakten intressant är att den förnekar att det beskrivna förtrycket är atypiskt. Dess tes är modellerad på det marxistiska antagandet att under kapitalismen kan kapitalisten inte annat göra än att exploatera arbetaren. Med andra ord: repressionen är strukturell. Rothstein är inte genusfeminist, men i likhet med många feminister förefaller han mena att kvinnor inte endast förtrycks, utan att förtrycket har en allmän karaktär.
Därmed är vi framme vi det som Rothstein kallar "tiotusenkronorsfrågan": varför revolterar kvinnor inte mot förtrycket?

Rothstein snävar in problemet

Rothstein börjar med att snäva in problemet till att handla om arbetsfördelningen i hemmet. Han noterar att det inte föreligger några formella hinder för jämlikhet i vårt land. Dessutom: om man frågar svenska män och kvinnor hur de ser på jämlikhet, visar det sig att de allra flesta män och kvinnor ställer sig bakom jämställdhetsprincipen. Det innebär att ojämlikhet i parförhållanden måste bero på informella hinder. Rothstein hävdar att det är när människor bildar familj som parrelationer helt plötsligt blir traditionella och ojämlika.
Hur ska man förklara detta?
En förklaring säger att det beror på att kvinnor har internaliserat traditionella idéer om moderskapet. Annorlunda uttryckt: när kvinnor blir mammor, tror de att de måste bete sig på ett bestämt sätt. Rothstein avvisar denna teori. Om teorin är korrekt, måste de åsyftade normerna vara enormt starka med tanke på att Sverige har bedrivit en aktiv jämställdhetspolitik i decennier. Ett annat skäl är att teorin inte förklarar hur det går till när kvinnor internaliserar dessa normer. Uttryckt på ett annat sätt: varför internaliserar kvinnor normer som får dem att handla i strid med sina egna intressen?
Rothstein kallar förklaringar av ovan beskriven typ "strukturförklaringar". De används ofta för att förklara hur samhällen reproducerar sig. Denna typ av förklaringar har utsatts för häftig kritik alltsedan 80-talet. Kärnan i kritiken är att sociala strukturer inte existerar oberoende av människor. De måste reproduceras och endast mänskligt handlande kan göra detta. Frågan är alltså varför människor reproducerar sociala strukturer som missgynnar dem. Strukturteorier har inget svar på sådana frågor. De säger endast att allt som sker, sker i syfte att reproducera en eller annan struktur. Problemet är dock inte endast att strukturförklaringar är inkompatibla med social förändring, de förefaller också säga att människor, i detta fall: kvinnor, inte kan tänka själva.
Den amerikanske ekonomen Gary Becker har sagt att den traditionella arbetsfördelningen inom familjen kan förklaras med att den gagnar familjen som enhet. Mannen har ofta högre lön än kvinnan vilket innebär att familjen tjänar på att kvinnan tar hand om barnen. Problemet med denna teori är, om vi får tro Rothstein, att den förutsätter en gemensam nyttofunktion. Ett alternativ är det som av jämställdhetsintresserade ekonomer kallas "icke-kooperativ spelteori". Där förutsätts ingen gemensam nyttofunktion. Istället antas det att mannen och kvinnan har olika intressen. Problemet med "icke-kooperativ spelteori" är dock att den inte kan förklara varför just mannen vinner de flesta spel.

Rothsteins teori

Rothsteins egen förklaring är inspirerad av ekonomiska förklaringsmodeller. Hans utgångspunkt är att män och kvinnor är olika när de ingår i en relation. Genomsnittmannen är nästan tre år äldre än kvinnan. Detta räcker, menar Rothstein, för att reproducera könsmaktsordningen. Mannen är bättre förankrad på arbetsmarknaden. Han kanske har avslutat sin utbildning, medan kvinnan har påbörjat sin. Det innebär att när man och kvinna förhandlar om hur lönearbete och hushållsarbete ska fördelas, har mannen ett övertag. Om mannen har hunnit ut på arbetsmarknaden, kan paret tycka att det är rimligt att han stannar där och att kvinnan tar hand om barn och hushåll.
Problemet är, menar Rothstein, att olikheterna växer över tid. Mannens förankring på arbetsmarknaden stärks, medan kvinnans försvagas. Hushållet blir alltmer beroende av hans inkomst. Mannens förhandlingsposition förstärks på detta sätt successivt och kvinnan knuffas steg för steg tillbaka in i en traditionell könsroll.
Rothstein menar att detta skulle kunna vara en preliminär lösning på problemet om hur det går till när könsmaktsordningen reproduceras. Problemet är inte att människor är irrationella, utan att de inte kan förutse de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar. De kan rimligen inte veta att små skillnader ska växa och bli stora ojämlikheter.

Vad bör göras?

Rothstein skriver att det personliga är politiskt. Han vill att våra myndigheter ska upplysa kvinnor "om vilka risker kvinnor tar om de väljer att bilda par med äldre och högre utbildade män." En annan möjlighet som Rothstein diskuterar är att dela upp föräldraledigheten. Rothstein avslutar:

Det är min personliga bedömning att om vi menar allvar med jämställdheten, om den nutida könsmaktsordningens reproduktion skall kunna brytas, måste en reform åt detta hållet sjösättas.

Den verkliga tiotusenkronorsfrågan

Vad finns då att säga om Rothsteins teori? Redaktören tycker att den är aningen skruvad. Inte i den meningen att Rothstein nödvändigtvis har fel i sakfrågan. Det finns säkert ett korn av sanning i hans påstående att olikheter kan ackumuleras över tid.
Frågan är varför det är ett problem. Rothsteins svar är att "färre kvinnor än män kommer att kunna satsa heltid på yrkeslivet". Rothstein glömmer här bort att upplysa läsaren att detta naturligtvis endast är ett problem om kvinnor vill "kunna satsa heltid på yrkeslivet".
Rothsteins slutsats baseras på hans definition av "jämlikhet". Han definierar "jämlikhet" i termer av möjlighet att "kunna satsa heltid på yrkeslivet". Eftersom kvinnor inte kan göra det när de blir mammor, är parförhållanderelationer inte jämlika. I Rothsteins resonemang blir olikheter ojämlikheter, ojämlikheter förklaras av maktobalanser och dessa förklarar varför kvinnor inte gör uppror och varför staten måste ingripa mot könsmaktsordningen. Det är Rothsteins svar på tiotusenkronorsfrågan.
Den verkliga tiotusenkronorsfrågan är dock en annan. Vill kvinnor arbeta heltid när de får barn? Naturligtvis finns det kvinnor som vill göra det och många gör också det, men frågan är om alla vill det. Det blir ju inget kvinnouppror om många kvinnor föredrar att stanna hemma med barnen.
När kvinnor får frågan om de vill leva i en jämlik relation, svarar de jakande. När de blir tillfrågade om de vill dela med sig av föräldraledigheten med sina män, börjar de himla med ögonen. När Sifo ställde frågan, svarade över häften av kvinnorna att de inte ville dela lika. I en nyligen genomförd undersökning visade det sig att kvinnor utnyttjar föräldraledigheten mer än mannen även när de har en högre inkomst.
Hur hanterar Rothstein dylika fakta? Svaret är att han försöker förklara bort dem. Han polemiserar mot feminister som använder strukturförklaringar med hänvisning till att sådana förklaringar förutsätter att kvinnor är oförmögna att tänka själva, men hans egen förklaringsmodell bryter inte mot detta mönster. Även Rothstein anser att det är nödvändigt att använda staten för att upplysa kvinnor om könsmaktsordningens faror.
En alternativ och mer trovärdig förklaring till det som Rothstein kallar "könsmaktsordning" skulle kunna vara att män och kvinnor är olika. Faktum är att det räcker med att kika i en bok som behandlar personlighetspsykologi för att förstå att Rothsteins premiss är långtifrån självklar. Män och kvinnor är olika och olikheterna har konsekvenser. Kvinnor är t.ex. mer relationskompatibla (redaktörens något klumpiga översättning av det engelska ordet "agreeable") och konfliktundvikande än män, vilket förmodligen kan förklaras med att de är av naturen optimerade för att ta hand om barn. Detta skulle kunna förklara varför kvinnor gärna gifter sig uppåt och varför de gärna stannar hemma för att ta hand om barn.
Rothstein har förvisso rätt när han säger att små olikheter kan växa och bli stora olikheter, men hans slutsats, att dessa olikheter också är ojämlikheter, är inte självklar. Kanske är det en medveten trade-off från många kvinnors sida? I valet och kvalet mellan barn och arbete, väljer de barnen.