Samtiden.com

Du är här

Totalitarian Language: Orwell's Newspeak and Its Nazi and Communist Antecedents. Del II

PDF version

I förra artikeln kikade vi lite närmare på hur George Orwell beskrev det totalitära systemet i Oceanien. I denna artikel ska vi granska nazistisk propaganda och ställa frågan hur väl den matchar Orwells teori.

Totalitarian Language

En teori om totalitära system

I 1984 driver George Orwell tesen att ett despotiskt system endast kan bli perfekt om det förmår kontrollera människors tänkande. Eftersom kommunism och nationalsocialism var despotiska system, borde de således försöka kontrollera människor genom att manipulera deras språk. Stämmer detta?
Om vi behandlar Orwells beskrivning av systemet i Oceanien som en generell teori om totalitära stater, finner vi följande komponenter.

  • En långt driven antirationalism. Antirationalismen blir tydligt bland annat i förnekandet av en objektiv verklighet. Partibyråkraterna i Oceanien förväntas tro att två plus två är lika med fem, att krig är fred och att slaveri är frihet.
  • Partiet försöker kontrollera människors tänkande och beteende genom att skapa ett helt nytt språk.
  • Partiets språk glorifierar staten på individens bekostnad.
  • Dess världsbild är manikeisk, militaristisk och saknar nyanser.
  • Språket innehåller eufemismer vars syfte är att dölja missförhållanden.
  • Ord som står i motsatsställning till Partispråket definieras om eller elimineras från det.

Den nationalsocialistiska premissen: livet är kamp

För att förstå nationalsocialismen, måste man förstå dess grundpremiss. Hitler var övertygad om att livet är kamp. Politik kan av det skälet inte handla om förnuft och logik. Politiska frågor löses inte med debatter i vilka det bästa argumentet vinner, utan med gatuslagsmål och politisk terror. Det var skälet till att Hitler betraktade demokratin som stridande mot naturen.
Låt oss nu granska nationalsocialismen och använda Orwells teori som måttstock.

Antirationalism

Frågan om nationalsocialismen var en irrationell politisk rörelse är ett komplicerat spörsmål. När Hitler förklarade vad han förväntade sig av tysk ungdom, sade han att tyska ungdomar ska vara snabba som vinthundar, sega som läder och hårda som kruppstål. Intellektuell flexibilitet och kritisk förmåga fanns inte med på Führerns önskelista. Nazisterna anordnade bokbål, kritiserade "judisk intellektualism" och uppmanade sina landsmän att söka en ny enkelhet i livet.

Bokbål i Berlin

Bokbål i Berlin. Källa: Wikimedia.

Människor uppmanades att misstro förnuftet och istället lita på sina instinkter. En nazistisk slogan sade att "Den som tänker, har börjat att tvivla".
Den ideala nazisten ifrågasatte inte order. Han eller hon lydde befallningar blint. SS-personal tränades i att motstå "frestelsen att tänka".
Nazisterna förmanade det tyska folket att ge upp sin individualitet för att istället uppgå i den på blod baserade folkgemenskapen. Hitlers ställföreträdare, Rudolf Hess, summerade denna uppfattning när han sade "Hitler är Tyskland, Tyskland är Hitler".
De som hävdar att nationalsocialismen var en irrationell politisk rörelse kan alltså stödja sin tes på många observationer.
Vi ser här också en tydlig parallell till Orwells beskrivning av det socialistiska systemet i Oceanien: målsättningen är ett socialt system som baseras på en låg medvetandegrad. Problemet är att nazisterna inte endast predikade antirationalism, de uppmanade också det tyska folket att ta deras rasbiologiska spekulationer på allvar. Men varför skulle människor göra det, givet att nazisterna menade allvar med sin kritik av rationalism, förnuft och logik?
En möjlighet är att Hitler egentligen inte trodde på den rasbiologiska teorin. Hitler lär ha sagt i en privat konversation att han betraktade rasbiologin som ett propagandaverktyg. Här finner vi en skillnad mellan Oceanien och Hitlertyskland. Rasbiologin var en teori som riktade sig till allmänheten, medan Newspeak i Orwells roman endast talas av partibyråkrater. Om Young har rätt, var Hitler egentligen nihilist. Han var en maktpolitiker. Det som gynnade naziststaten var för honom rätt, allt annat var fel. Han använde antisemitism och rasism som medel att stärka sin position.
Även på denna punkt finner vi paralleller mellan Hitlertyskland och det socialistiska Oceanien. Hitler var inte övertygad rasbiolog. Han använde rasismen för ena Tyskland ideologiskt under det nationalsocialistiska standaret. Inte heller trodde det styrande skiktet i Oceanien på att två plus två är lika med fem eller att Newspeak är ett bättre språk än standardengelska. De var helt införstådda med att två plus två är lika med fyra och att Newspeak är ett sämre språk än standardengelska därför att det sänker medvetandegraden hos de som talar det. På samma sätt som Hitlers rasbiologiska propaganda var politiskt motiverat, syftade Newspeak till att bevara det socialistiska partiets makt.

Använde nazisterna språket för att kontrollera människors tänkande och beteende?

I 1984 har det styrande socialistiska partiet för avsikt att skapa ett nytt språk i vilket det inte ska vara möjligt att uttrycka heretiska idéer. Nazisterna hade ingen jämförbar ambition. Det innebar dock inte att de ansåg att det tyska språket var politiskt irrelevant.
Tyskland hade till och med ett propagandaministerium och dess ledare, Joseph Goebbels, betraktade språket som ett politiskt instrument. År 1941 hade Propagandaministeriet 17 departement med ansvar för olika delar av det tyska kulturlivet. Nazisterna ansträngde sig för att dominera det offentliga samtalet. När de hade erövrat makten, började de strypa alternativa informationskanaler. Rivaliserande partier och intresseorganisationer förbjöds. Yrken nazifierades. Utbildningssystemet fick en ideologisk funktion. Press, radio och biograffilm underordnades politiska direktiv. Allt synkroniserades av Propagandaministeriet under Goebbels.
Nazisternas agerande vittnar om att de ansåg att språk åtminstone delvis determinerar medvetande och att den som kontrollerar språket, åtminstone delvis kontrollerar människors tänkande och handlingar.
Det är alltså inte möjligt att tala om ett nationalsocialistiskt Newspeak. Det nazistiska språket bestod av enkla fraser som upprepades in absurdum och som var konstruerade för att appellera till människors känslor.
I realiteten saknade det nationalsocialistiska språket, i den mån det är meningsfullt att tala om ett nationalsocialistiskt språk, teoretisk substans. Kontrasten med marxismen är på denna punkt enorm. Det nationalsocialistiska språkets värde var estetiskt-emotionellt, inte kognitivt. Det var ren yta och dess funktion var att appellera till åhörarnas emotioner.
Emfasen på blodsgemenskap var ett exempel. Tyskarna sades förenas av en mystisk rasgemenskap som transcenderade alla sociala klasser. Propagandaministeriets förhoppning var att propagandan skulle frambringa ett naturligt kamrat- och brödraskap. Det nazistiska språket skulle stärka känslan av gemenskap och historiskt syfte. Man får intrycket att nazisterna var övertygade om att om de bara upprepade sina fraser tillräckligt många gånger, skulle verkligheten förändras.
I likhet med regimen i Orwells Oceanien lanserade nazisterna nationalsocialismen som en sekulär religion i vilken ledaren tillskrevs gudomliga egenskaper. Hitler var det tyska folkets Messias och sades verkställa Guds order när han bekämpade judendomen. Goebbels kallade partiet för "politisk kyrka" och dess medlemmar "pastorer". Partimötena liknades vid gudstjänster. Nazismen hade till och med sina martyrer.
I realiteten föraktade Hitler kristendomen och förklarade att han skulle göra upp med den när kriget var över. De religiösa inslagen var politiskt-taktiskt motiverade.

Glorifierade det nazistiska språket staten?

Det nazistiska språket förhärligade staten. På denna punkt finns det ytterligare en parallell mellan Orwells Oceanien och Hitlertyskland.
Goebbels förklarade att politiker är ett slags konstnärer som av en oformlig massa skapar ett folk och en nation. Hitler sade samma sak när han talade till tyska ungdomar: om den nationalsocialistiska idén ska kunna slå rot och ena det tyska folket, måste partiet vinna ungdomens gunst. Först då kan en ny nationalsocialistisk människa skapas.
Den nationalsocialistiska staten bestod inte av individer, utan av en folkgemenskap som hade skapats medelst politisk propaganda och terror. Nazisterna betraktade det tyska folket som ett råmaterial utifrån vilket den nya, nationalsocialistiska människan skulle skapas. Resultatet blev en avhumanisering av människan. Människan hade i den nationalsocialistiska retoriken inget egenvärde, hon var en resurs för staten.
Följaktligen förlorade människan många karakteristiskt mänskliga drag i propagandan. Tyska soldater sades vara utrustade med järnvilja och övermänsklig styrka. Judar klassificerades som fluglarver, vägglöss och kackerlackor. De var inte människor utan insekter och skulle bekämpas som ohyra.
Hitler förklarade själv efter fiaskot i Stalingrad att individen är betydelselös:

What is life? Life is the Nation. The individual must die anyway. Beyond the life of the individual is the life of the Nation.

Syftet med avhumaniseringsretoriken var att få det tyska folket att acceptera våldet och våldet kunde rättfärdigas om det kunde motiveras med att det tjänade ett högre syfte, t.ex. folkgemenskapens eller nationens överlevnad.

Var den nazistiska världsbilden manikeisk?

En annan parallell mellan Hitlertyskland och det styrande socialistiska partiet i Oceanen är dess svart-vita världsbild. Både regimerna odlade ett manikeiskt synsätt. Även på denna punkt förefaller motiven ha varit strikt maktpolitiska. Orwell skriver att Oceanien vill lika lite besegra Eurasien och Östasien som de sistnämnda vill betvinga Oceanien. Krigen har ett politiskt syfte: de ska bevara den befintliga maktstrukturen genom att hålla kvar människor i fattigdom och genom att skapa en paranoid stämning.
Hitler var medveten om att världen är full av nyanser, men han var också övertygad om att politisk propaganda är effektivare om dess språk är bipolärt. Följaktligen hade det tyska folket en fiende: judendomen. Demokrati, bolsjevism, liberalism och parlamentarism sades vara judiska påfund. Sålunda fanns det inget utrymme för en tredje ståndpunkt. Man var antingen för eller emot den nazistiska staten.
På grund av sin konfrontativa karaktär passade det nazistiska språket illa för konversationer. Det var överfullt av skällsord. Hitler beskrev kommunisterna som "röda hyenor" och avfärdade kritiker av krigsförberedelserna som "gråtande pacifister".
Nazisterna älskade militära uttryck. Det tyska folket sades marschera i truppformeringar in i framtiden. Partimedlemmar skulle ha järnvilja och vägra att kapitulera. Allt handlade om kamp. Nazistpartiet kämpade mot arbetslöshet och förde en skoningslös kamp för högre födelsetal. Man talade till och med om fredsoffensiver.
I den manikeiska världsbilden fick negativa ord ofta en positiv innebörd. Ord som "hård" och "brutal" uppvärderades. Ordet "fanatisk" är ett exempel. I den nazistiska retoriken var "fanatism" en superlativ. Goda nazister var fanatiker. De sades kännetecknas av fanatisk vilja, fanatisk lojalitet och fanatisk tro på den slutgiltiga segern.
Ytterligare en följd av det manikeiska synsättet var en grotesk skönmålning av det nazistiska styret. Nazisterna älskade superlativer. Allt var fantastiskt i Hitlers Tyskland. Alla militära slag i vilka tyska soldater deltog beskrevs som världshistoriska. Partiets idealism förklarades sakna gränser. Hitlers tal sades vara monumentala och det tyska folket beskrevs som totalt lojal med Führern och när det inte ansågs vara tillräckligt, användes superlativet "supertotal".

Använde nazisterna eufemismer?

Nazisterna använde, i likhet med det styrande partiet i Oceanien, eufemismer flitigt. Gestapo arresterade aldrig tyskar på godtyckliga grunder, istället placerade man dem i skyddande vårdnad. Den nazistiska staten konfiskerade aldrig människors egendomar, den säkrade dem.
När nazisterna rev en kyrka, beskrevs det som stadsförnyelse. Löner som inte utbetalades var frivilliga donationer till staten. Organiserade pogromer var spontana folkliga aktioner. Ovanför entrén till Auschwitz kunde man läsa: Arbete gör dig fri.

Auschwitz

Entrén till Auschwitz. Källa: Wikipedia.

Tvångsarbete kallades "utbildning i den nationalsocialistiska folkgemenskapens tjänst". "Rosträdgården" var namnet på området framför gaskammaren i Majdanek. Morden kallades "extraordinära pacificeringar". Judar transporterades inte till dödsläger, de evakuerades. Stulen konst sade ha exporterats.

Kampen om språket

Det faktum att det inte existerade ett nationalsocialistiskt Newspeak innebar inte, som vi har sett, att nazisterna inte försökte använda språket för politiska syften. Skapandet av Propagandaministeriet vittnar om att nazisterna betraktade språket som en arena för kamp.
Nazisterna försökte dock inte endast dominera det offentliga samtalet genom emotionellt laddad propaganda, genom att använda eufemismer och genom att förbjuda alternativa opinionsyttringar. De försökte också att påverka människor direkt genom att ändra på ords innebörd och genom att eliminera misshagliga ord från det tyska språket.
Det är uppenbart att ledande nazister hade en deterministisk syn på relationen språk-verklighet.
Det är viktigt att inte överdriva betydelsen av detta faktum. Det är sant att nazisterna tog ord som hade en vedertagen betydelse och definierade om dem till oigenkännlighet. Det är också sant att de försökte eliminera ord som de ogillade. Likväl hade nazisterna inga ambitioner att skapa ett helt nytt språk.
Låt oss kika på några exempel.
Efter det att Hitler hade tagit makten förklarade hans pressekreterare att demokratin äntligen hade nått Tyskland. Frågan var dock hur nazisterna definierade "demokrati". Den traditionella definitionen av demokrati är "folkstyre", men i den nazistiska omdefinitionen syftar ordet på det Hitler kallade "germansk demokrati", ett system i vilket ledaren har absolut auktoritet. Ordet "frihet" gick ett liknande öde till mötes. Standarddefinitionen av "frihet" betonar frånvaron av restriktioner på individen. Nazisterna definierade begreppet i termer av frånvaron av restriktioner på staten.
"Solidaritet" syftade på alla klassers enhet i en nation grundad på rasgemenskap. Begreppet "folk" definierades om till "tyskt folk". Orden "mänsklig" och "mänsklighet" beskrev inte länge mänskligheten, utan specifika mänskliga raser. Arier ansågs tillhöra mänskligheten, medan judar sades vara undermänniskor. Ordet "folk" syftade inte längre på folkslag, utan var en synonym för "ras".
Det fanns också en ambition att eliminera förhatliga ord från språket. Ordet "pressfrihet" försvann från tyska ordböcker. Planer fanns på att eliminera fler ord, däribland "nation" eftersom det ansågs ha liberala konnotationer. Dessa aktioner var dock begränsade och hade en begränsad effekt.
En annan och mer använd metod var så kallade språkregleringar utfärdade av Propagandaministeriet. Regleringarna riktade sig mot massmedia och stadfäste vilka uttryck som var förbjudna att använda. Det var förbjudet att använda ordet "defensiv" när den tyska armén kom på tal. "Stalingrad" försvann från tyska tidningar när Hitler insåg att den sjätte armén stod på kapitulationens rand. Ordet "fred" var bannlyst. "Katastrof" fick inte användas när media rapporterade om allierade bombattacker. Frasen "De allierade" ersattes med "Tysklands fiender". Kommunisterna fick inte kallas "röda", utan skulle benämnas med ordet "bolsjeviker".

Summa summarum

Som vi har sett saknas det inte paralleller mellan nationalsocialistisk propaganda och Newspeak. Den kanske viktigaste skillnaden är att nazisterna inte hade samma långtgående ambitioner som Partiet i Oceanien. Om det berodde på att naziregimen blev relativt kortlivad, kan man naturligtvis spekulera om. Nazisterna var inte ointresserade av förhållandet språk-verklighet, men verkade inte heller tro att partiets dominerande ställning endast kunde upprätthållas om tyskan ersattes med ett helt nytt språk. Hitler föreföll lita mer på konkret fysisk terror och traditionell politisk propaganda än språkliga manipulationer av den typ som beskrivs i 1984.
Det nazistiska väldet varade i drygt tio år, det sovjetiska kommunistpartiet och broderpartierna i Östeuropa, hade makten i över sju decennier. I nästa artikel ska vi kika lite närmare på kommunistisk propaganda. Frågan är om kommunistpartierna försökte cementera sin makt genom att manipulera språket på det sätt som beskrivs i Orwells roman.