Samtiden.com

Socialdemokratin och friheten

Socialdemokratin har ofta stått på rätt sida om barrikaderna. Partiets envisa kamp mot svensk kommunism är minnesvärd. Under en tid då Sveriges kommunister, för övrigt Lars Ohlys föregångare, öppet förespråkade landsförräderi och diktatur tog socialdemokraterna fosterlandet och demokratin i försvar. Det är och förblir ett ärorikt kapitel i det socialdemokratiska partiets historia. Ingen kan ta ifrån socialdemokratin detta.
Samtidigt är det också svårt att komma ifrån att socialdemokratin ofta har varit kluven i demokrati- och frihetsfrågan. Det är om detta som föreliggande artikel handlar om.

Kommunismen

Olof Palme attackerade gång på gång borgerliga politiker som krävde frihet och rättvisa åt de hårt prövade östeuropeiska folken och hävdade att de ägnade sig åt "hets mot Sovjet". På partikongressen 1984 slog Palme fast att "Vi sysslar inte med anti-sovjetism". Palme kallade moderaterna för "säkerhetsrisker" och hävdade att han inte uppfattade moderaternas ordförande Gösta Bohman som mer pålitlig än kommunistledaren Lars Werner. Det är som att välja mellan pest och kolera, förklarade Palme. I likhet med många kommunister var Palme övertygad om att den liberala kritiken av kommunismen var baserad på lögner. Kommunistdiktaturernas fall i slutet av 80-talet visade att Palme hade fel i sakfrågan. Med tanke på vad vi idag vet om det sovjetiska systemet, måste till och med den borgerliga kritiken av diktaturen i öster betraktas som mild.
En annan av Palmes fixeringar kom till uttryck i hans krav på att kritik av socialistiska länder måste balanseras med en kritik av väst. Till grund för denna märkliga uppfattning låg en föreställning i enlighet med vilken kapitalismen egentligen inte var överlägsen kommunismen. Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, preciserade tesen i strikt materialistiska termer på 80-talet när han hävdade att utvecklingen i kommuniststaterna "bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd".
För Palme var kravet på balanserad kritik grundat i hans övertygelse om att kommunism och kapitalism var moraliskt likställda. Palme var övertygad om att det svenska välfärdssamhället inte kunde klassificeras som kommunistiskt eller kapitalistiskt. Denna analys var givetvis felaktig. Sverige tillhörde och tillhör fortfarande det kapitalistiska blocket.
Men det var inte endast Palmes ekonomiska jämförelse som var felaktig. Kanske ännu allvarligare var att Palme inte ställde frågan om det finns politiska skillnader mellan öst och väst. Om Palme hade gjort en sådan analys, hade han tvingats vidgå att även på denna punkt hamnar Sverige i samma grupp som USA och andra västdemokratier.
Dessutom: Per Ahlmark har i boken "Det öppna såret" pekat på att Palmes kritik av västliga länder inte alls var särskilt balanserad. Det brukar sägas att Palme beundrade USA och föraktade den kommunistiska diktaturen i öst, men i realiteten var hans kritik av västdemokratierna långt mer utförlig än hans kritik av kommunistdiktaturerna.
Men Palme uttryckte sig inte endast på ett sätt som, givet omständigheterna, kunde uppfattas som positivt av kommunistiska och socialistiska tyranner. Han agerade också på ett sätt som bidrog till att underminera den europeiska demokratins förmåga att värja sig emot kommunismen.
Den så kallade Palmekommissionens rapport "Gemensam säkerhet" från 1982 visade på ett tydligt sätt hur dåtidens socialdemokrater såg på världen. Enligt rapporten utgick hotet mot freden från världens två stormakter: Sovjet och USA. Problemet var alltså inte att diktaturen Sovjetunionen konspirerade mot demokratierna i väst och att demokratin USA stod som en garant för fred och frihet i Europa. USA var, åtminstone för svenska socialdemokrater och kommunistiska fredsdemonstranter, ett lika stort problem som Sovjet. Palme ville ha en kärnvapenfri korridor i Europa. Korridoren skulle sträcka sig 15 mil från järnridån åt båda hållen. Sovjetunionen hade nästan bara beröm till övers för Palme. Helst hade ryssarna velat utsträcka korridoren till 25 mil. Den hade då täckt hela Västtyskland och därmed gjort det omöjligt för NATO att försvara landet i händelse av ett ryskt överraskningsangrepp.
I boken "Sovjet och Norden" från 1985 skrev Sveriges Sovjetambassadör Örjan Berner följande:

I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpts så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.

Socialdemokraterna var naturligtvis medvetna om att många debattörer och analytiker inte delade partiets uppfattning och när kommunistväldet slutligen föll samman i slutet av 80-talet utbröt en febril aktivitet i partiet för att få det att se ut som om det var Palmes och partiets idéer som slutligen hade segrat. Ingenting kunde ha varit mer felaktigt.
Palme var inte intresserad av demokratiska revolutioner i det kommunistiska Östeuropa. Han motsatte sig öppet agitation i frihetlig riktning därför att han var övertygad om att endast politisk diskretion kunde rädda freden. För Palme var den så kallade kampen för freden viktigare än kampen för demokrati. Palme förstod inte att hotet mot freden bara kunde avvärjas på ett sätt - genom att kommunismen krossades mentalt och materiellt. Det är alltså ingen tillfällighet att ord som "totalitarism" och "demokrati" inte förekommer i "Gemensam säkerhet". Rapporten var, trots allt, resultatet av ett samarbete mellan Sveriges statsminister och Kreml. Palmekommissionen förslag avvisades också av västmakterna som totalt orealistiskt. Kommunismen föll därför att Ronald Reagans USA rustade sönder Sovjetunionen.
Föreställningen om Palme som diktatorernas halsstarriga fiende är således inte helt sann. Under mötet med Östtysklands diktator Erich Honecker 1984, valde Palme att inte ta upp Berlinmuren och det politiska förtrycket i landet till samtal med sin kollega. Istället betonade den svenska statsministern behovet av mer förståelse och förtroende mellan den östeuropeiska diktaturen och västdemokratierna. Aftonbladet berättade att Palme hade hyllats som en fredshjälte av sina kommunistiska värdar och väl hemkommen passade statsministern på att kritisera USA:s president Ronald Reagan.
Det vara bara Franco som tilldelades epitetet "satans mördare", trots att Franco, på intet vis, var en av samtidens värsta diktatorer. Palme kallade förvisso den tjeckiska Husak-regimen "diktaturens kreatur", men inte heller på denna punkt var Palmes ordval särskilt kontroversiellt. Amerikanska politiker läste lusen av Europas kommunister på daglig basis. Mest känt är kanske president Reagans karakteristik av Sovjetunionen som ett "ondskans imperium":

So, in your discussions of the nuclear freeze proposals, I urge you to beware the temptation of pride - the temptation of blithely declaring yourselves above it all and label both sides equally at fault, to ignore the facts of history and the aggressive impulses of an evil empire, to simply call the arms race a giant misunderstanding and thereby remove yourself from the struggle between right and wrong and good and evil.

I sakfrågan hade Reagan naturligtvis rätt: Sovjet var ett ondskans imperium. Palme menade att kommunismens kritiker målade upp djävulsbilder, men det var Palme och hans anhängare som skönmålade.
Anledningen till Palmes hårda ord om den tjeckiska regimen var heller inte att den hade utmärkt sig i grymhet. På 80-talet fanns det gott om kommuniststater som överträffade Husak-regimen i hänsynslöshet. Palme attackerade Husak-regimen därför att han inte riskerade någonting. Sedan den kommunistiska statskuppen 1948 och den sovjetiska invasionen 1968 hade den tjeckiska kommunismen ett notoriskt dåligt rykte, till och med bland västeuropeiska vänsterintellektuella. Ahlmark konstaterar torrt: "de diktaturer som Sverige angrep hade få vänner".
Palme betedde sig helt annorlunda när han samma år träffade Kubas diktator Fidel Castro. Svensk vänster hade alltid varit svag för skäggiga, karibiska diktatorer och Palme var inget undantag. Trots att Castro hade samma totalitära ambitioner som Husak, "studsade komplimangerna mellan Castro och Palme". Palmes rådgivare, Pierre Schori, beskrev den kubanska diktatorn som "en av de största i samtidshistorien". Castro och Palme var så till den milda grad eniga att de i ett gemensamt uttalande beskrev Pol Pots maktövertagande i Kambodja som "en stor seger för folket", trots att det, vid den här tidpunkten, var allmänt känt att de Röda Khmererna höll på att genomföra ett ideologiskt motiverat folkmord.
Varför var socialdemokraterna så passiva? Varför var de så insmickrande? Palmes utrikesminister, Lennart Bodström, formulerade den dåvarande socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska doktrin med följande ord:

Sverige bör inte kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion. Vi har att uppfatta staterna sådana som de är. Det måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden. Någon allmän värdering av andra stater bör Sverige inte göra.

Detta var naturligtvis nonsens. Socialdemokraterna hade aldrig brytt sig om sådana petitesser. Inom den socialistiska rörelsen, till vilken partiet hörde, var det tvärtom vanligt med systemkritik. För de som tvivlade räckte det med att studera det socialdemokratiska partiprogrammet. Det socialdemokratiska partiprogrammet är baserat på marxismen och vad är marxismen om inte en analys av ett samhälles ekonomiska och politiska konstruktion? Om Sverige inte hade rätt att kritisera andra länders "politiska konstruktion", varför var då socialdemokrater så rabiata motståndare till apartheidsystemet? Bodströms uttalande hade givetvis inget med systemkritik att göra. Istället var det var ett mindre lyckat försök från socialdemokratins sida att förklara varför partiet inte kritiserade kommunistdiktaturer.
Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, var inte mindre ideologiskt blockerad än sin föregångare. År 1989 hävdade Carlssons utrikesminister, Sten Andersson, att Estland inte är ockuperat av Sovjetunionen. I en strikt juridisk mening hade Andersson naturligtvis rätt. Ockupationen upphörde i samma ögonblick som Baltstaterna införlivades med Sovjetimperiet, men med det argumentet skulle man kanske även kunna rättfärdiga nazismen. Det Andersson borde ha sagt var att den sovjetiska närvaron i området bekymrade honom och att Sveriges regering betraktar Baltstaterna som annekterade. Det gjorde han emellertid inte och han fick stöd från statsminister Carlsson för sin inställsamhet. När Carlsson ombads beskriva hur det gick till när baltstaterna blev en del av Sovjet, levererade han en synnerligen förvirrande förklaring:

Det var sovjetiska medborgare som kom in där och som ... och de blev en del av Sovjetunionen.

Så uttryckte sig alltså en socialdemokratisk statsminister i slutet av 1900-talet.

Israel och Irak

Vi kan tydligen försvara Kuwaits olja, men inte Iraks folk.
     Bernard Kouchner

Synen på den israeliska staten och dess omgivning har inte alltid varit en källa till splittring inom socialdemokratin. Dåvarande statsministern Tage Erlander var Israelvän och beskrev sexdagarskriget som "de mörka dagarna i vårt liv". Per Ahlmark menar att denna hållning förändrades när Palme blev statsminister. Trots att Israel var Mellanösterns enda demokrati blev det efter Palmes tillträde vanligare att socialdemokrater attackerade landet och uttryckte sig i positiva ordalag om de arabiska terroristorganisationer som kämpade för den israeliska statens utplåning.
När Israel attackerades av Egypten och Syrien i oktober 1973, hade Palmes utrikesminister Krister Wickman påfallande litet att säga. De få uttalanden som Wickman gjorde tolkades av många som en kritik av Israel. Trots att aggressionen var uppbackad av nio arabstater, däribland Irak, Kuwait och Saudiarabien, vägrade Wickman att i otvetydiga ordalag ta den judiska staten i försvar.
Olof Palme var inte mycket bättre. Under en TCO-kongress 1982 jämförde Palme Israel med Hitlertyskland. Trots att Palme rimligen borde ha känt till att Israel inte mördar araber i koncentrationsläger som är utrustade med gaskamrar, tvekade han inte jämställa sionism och nazism. Palmes formuleringar var inte nya. Det var inte ovanligt att den judiska staten likställdes med Hitlertyskland i sovjetisk och arabisk press. Det som var nytt var att en svensk statsminister hade gjort denna vokabulär till sin egen. Det var, för övrigt, inte första gången som Palme likställde en kämpande demokrati med nazism. Tio år tidigare hade han sidoordnat den amerikanska kampen mot kommunismen i Sydostasien med aktiviteterna i det nazistiska utrotningslägret Treblinka.
Om Palme hade svårt att dölja sin avsky för Israel, hade han desto lättare för att uttrycka sympati visavi arabiska diktatorer. Libyens premiärminister Abdessalam Jalloud blev sålunda "Min vän Jalloud". Han hävdade om mullorna i Iran att de "bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet".
Partiets aversioner mot den israeliska demokratin parat med dess oförmåga att motstå tjuskraften hos extremistiska rörelser med nationalistiska ambitioner, kulminerade med dess omfamnande av PLO och dess ledare Yassir Arafat. Arafat hade aldrig gjort någon hemlighet av sina politiska planer. Han stödde öppet kommunistdiktaturerna i Östeuropa och skulle senare ställa sig bakom Iraks invasion av Kuwait. Trots att PLO hade den israeliska statens utplåning på sitt program, vägrade Palme att ta avstånd från organisationen och när Arafat besökte Sverige 1983 fick den gamla terroristledaren ett mottagande som normalt endast bevärdigas statschefer.
Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, genomförde ingen omorientering av svensk utrikespolitik. Viljan att bevara arvet efter Palme kom kanske tydligast till uttryck under den första Irakkonflikten. Ahlmark skriver:

Carlsson talade om "parterna" som om de vore likvärdiga och vägrade envist att uttrycka stöd för de allierade under markkriget i februari 1991.

Carlsson liknade Saddam Hussein vid "en liten kille" som får "på truten" av en "stor stork stark kille" och kallade behandlingen av den irakiska diktatorn oacceptabel. För Carlsson var diktatorn Saddam Hussein jämförbar med ett offer för mobbing. Naturligtvis var det USA som var den stora skurken. Det moraliska förfallet inom socialdemokratin gick så långt att man ibland fick uppfattningen att svenska socialdemokrater ville att USA skulle förlora kriget och att Saddam skulle återvända till makten. Det hade varit den ultimata, socialistiska triumfen över det föraktliga USA.
Bottenmärket nåddes när statsminister Carlsson, i ett underdånigt brev till Iraks diktator Saddam Hussein, skrev att "den grundläggande konflikten i regionen är den palestinska frågan", som om Irak hade invaderat Kuwait i syfte att hjälpa Arafat. Carlsson nämnde inte den irakiska invasionen av Kuwait i brevet. Liksom sin företrädare föredrog han att gå omkring i ullstrumpor i umgänget med tyranner.

Islamismen

Göran Persson förefaller vara annorlunda. Han har bland annat sagt om Palme att denne "var för svag för socialistiska diktatorer". Perssons uttalande retade många socialdemokrater, men i sakfrågan hade han otvivelaktigt rätt. Man får också intrycket att Persson har en mer realistisk syn på Mellanösternkonflikten än Palme och Carlsson. Han verkar även vara mer västorienterad än sina föregångare och är förmodligen den partiledare sedan Tage Erlander som är mest positivt inställd till Israel.
Men även om Göran Perssons ledarskap har medfört en modernisering av det socialdemokratiska partiet är partiet idag knappast mindre ambivalent i sin syn på diktaturen än de regeringar som leddes av Palme.

Låt oss titta lite närmare på några exempel.

Danmark är en mönsterdemokrati. I The 2005 Transparency International Corruption Perceptions Index hamnade Danmark på fjärde plats, medan Sverige fick nöja sig med sjätte platsen. Med tanke på hur ofta och gärna som socialdemokrater skryter om partiets insatser för demokrati och frihet, hade man kanske förväntat sig att partiet skulle bispringa danskarna under den så kallade Muhammedkontroversen. Flertalet av de länder som gick i spetsen för kraven på bojkott och censur var trots allt diktaturer. Saudiarabien hamnade på plats 75 i indexet, medan Yemen lyckades ta sig in på en föga smickrande 106:e plats.
Socialdemokraterna hade möjlighet att stå upp för demokrati och frihet, men valde att inte göra det. Istället kritiserade och häcklade man danskarna. När den moraliska och politiska krisen var som djupast inom partiet tvingades dåvarande utrikesministern Laila Freivalds avgå efter det att det hade uppdagats att hon hade medverkat vid stängningen av en islamkritisk webbsida.
Ett annat exempel är partiets syn på Hamas. "Hamas" är en förkortning för Harakat Al-Muqawama Al-Islamija eller kortare uttryckt: den islamiska motståndsrörelsen. Organisationen grundades 1987 och dess målsättning är det fysiska förintandet av staten Israel och alla judar i området. Enligt Hamas är det varje muslims plikt att engagera sig i det heliga kriget mot Israel. Hamas' mål är en islamisk stat i hela det forna brittiska mandatet och organisationen förkastar alla former av kompromisser:

There is no solution for the Palestinian question except through Jihad. Initiatives, proposals and international conferences are all a waste of time and vain endeavors. The Palestinian people know better than to consent to having their future, rights and fate toyed with.

Hamas hävdar att världen i allmänhet och den muslimska världen i synnerhet är offer för en judisk konspiration. Bland annat anser Hamas att judarna initierade det första och andra världskriget. Beviset härför har organisationen hämtat från "Sions Vises Protokoll", en skrift som är omåttligt populär bland västerländska nazister. Den sjunde paragrafen i Hamas' organisationsdeklaration lyder såsom följer:

The Day of Judgement will not come about until Moslems fight the Jews (killing the Jews), when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Moslems, O Abdulla, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (evidently a certain kind of tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.

På en av organisationens webbsidor sägs det att "Frid och säkerhet och avspänning på jorden äger inte rum förutom efter att judarna utrotats och jorden rensats från deras smuts".
Hamas är otvivelaktigt en av världens mest blodtörstiga sammanslutningar. Följaktligen bör man inte förvåna sig över att både EU och USA har terroriststämplat organisationen. När Hamas segrade i det palestinska valet hotade både EU och USA med att dra in stödet till den palestinska myndigheten. EU stöder palestinierna med drygt 5 miljarder kronor per år och även om Hamas föraktar väst och västerlänningar är organisationen medveten om att den inte klarar sig utan bidrag från västs skattebetalare.
För att om möjligt råda bot på detta problem beslutade Hamas nyligen att genomföra en charmoffensiv i Europa. Planen grusades emellertid när den franska regeringen vägrade att utfärda visum åt tre av organisationens representanter. Gruppen var bland annat inbjuden att delta i ett möte organiserat av Palestinska föreningen, Irakkommittén mot krig och Arabiska huset i Malmö. Palestinska föreningen erhåller bidrag från socialdemokratiskt styrda Malmö på drygt 460 000 kronor. Även detta är naturligtvis skattemedel.
Utan visum blev det i ett slag omöjligt för Hamas att genomföra sin rundresa. Vänsterpartiet och Miljöpartiet begärde därför att regeringen skulle bevilja Hamasrepresentanterna ett undantag från EU:s regler. Medlemsstater har den möjligheten. Statsminister Göran Persson valde dock att avslå Vänsterpartiets och Miljöpartiets begäran.
Det hindrade dock inte en annan statlig myndighet, det svenska Generalkonsulatet i Jerusalem, från att bevilja visum till Hamas' så kallade flyktingminister Atef Adwan. Generalkonsulatets beslut är uppseendeväckande. Sverige har ingen skyldighet att bevilja visum till terrorister eller terroristsympatisörer. Konsulatets beslut kastar även en mörk skugga över regeringen. Konsulatet lyder under utrikesdepartementet och ytterst under statsminister Göran Persson. Ingen förnuftig person inbillar sig att Konsulatet fattade beslutet i strid med regeringens och EU:s regler. Beslutet var naturligtvis förankrat på högsta politiska nivå i Sverige. Utrikesminister Jan Eliasson har också sagt att Hamas bör uppmuntras om organisationen "rör sig i riktning mot dialog och en fredlig lösning". Var beslutet att ge Adwan visum en sådan "uppmuntran"? Det är svårt att inte få intrycket att regeringen spelar ett dubbelspel.
Två saker torde vara säkra. För det första: det kan inte vara en demokratisk regerings uppgift att ge terroristorganisationer möjlighet att organisera PR-turnéer. Inte ens för att uppmuntra dem. För det andra: det svenska beslutet ger en bild av en socialistisk ministär som säger en sak, men gör en annan. De som hoppades att Göran Persson hade gjort upp med arvet från Palme har anledning att känna sig besvikna. Regeringens undfallenhet ger medborgarna anledning att fråga sig på vems sida Sverige står i Mellanösternkonflikten.
Statsförvaltningen var dock inte ensam om att ta hänsyn till Hamas. I Sverige träffade Hamasrepresentanten riksdagsledamöter från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En av initiativtagarna var socialdemokraten Mariam Osman Sherifay. Sherifay är inte vilken dussinsocialist som helst. Hon sitter i socialdemokraternas partistyrelse.
Nog är det fascinerande att det finns socialdemokrater som anser att Sverige bör föra en dialog med en organisation som öppet hävdar att miljontals människor bör mördas.
Men krisen i socialdemokratin berör inte endast statsmakten och partitoppen. Broderskapsrörelsen, som organiserar kristna socialdemokrater, har under en längre period samarbetat med muslimska extremister. För drygt ett år sedan genomförde Broderskapsrörelsen, det Socialdemokratiska studentförbundet och Sveriges muslimska råd en konferens i syfte att bidra till "ömsesidig förståelse". En av de medverkande var Azzam al-Tamimi. al-Tamimi stöder öppet Hamas och självmordsattacker mot civila israeler:

För oss muslimer är martyrskapet inte slutet, utan början på de underbaraste av ting. I efterlivet är man för evigt välsignad, medan ens efterlevande kan fortsätta att inspireras av ens gärningar.

al-Tamimi har försvarat kvinnomisshandel med hänvisning till att arabiska kvinnor vill att män skall behandla dem illa och beskrivit islamismens kritiker som "förrädare fulla av avundsjuka och illvilja".
Broderskapsrörelsen samarbetar också med Sveriges muslimska förbund. Sveriges muslimska förbund kräver att sharia skall införas i Sverige. Förbundet vill ha särskilda äktenskapslagar för muslimer och kräver att pojkar och flickor skall hållas åtskilda i idrottsanläggningar och kommunala badhus. Man vill även att islam skall bli ett eget ämne i skolan och att undervisningen skall skötas av imamer. Sedan år 2000 har organisationen erhållit 10 miljoner kronor i skattemedel i stöd.
I "Uppdrag granskning" avslöjades det nyligen att Broderskapsrörelsen till och med försökt stoppa kritik av den muslimska fundamentalismen.
En annan organisation som uppbär stöd från socialdemokraterna är Islamiska kulturföreningen i Malmö. Det traditionella midsommarfirandet i stadsdelen Rosengård har upphört efter påtryckningar från föreningen. Islamiska kulturföreningen anser nämligen att midsommarfirandet strider mot islam. Trots att föreningen förespråkar en strikt tolkning av islam, får den via socialdemokratiska ABF nästan 60 000 kronor i bidrag. Det handlar om skattemedel som ABF slussar vidare. Kanske beror det på att Islamiska föreningens vice ordförande är socialdemokratisk kommunpolitiker.
Islamiska föreningen samarbetar med TUFF. Även TUFF förespråkar en radikal tolkning av islam. Organisationen är en lokalavdelning till Sveriges unga muslimer. Enligt Aftonbladet erhåller Sveriges unga muslimer 1,8 miljoner i statsbidrag från den socialdemokratiska regeringen. Ingen vet hur mycket av dessa skattemedel som kommer TUFF till godo.

Avslutning

Varför beter sig socialdemokraterna på detta sätt? Varför ändrade inte regeringen Generalkonsulatets beslut att ge Adwan visum? Varför tog man inte avstånd från Hamasrepresentanten? Vad beror det på att det inom partiet finns folk som anser att regeringen bör ingå i en dialog med en organisation som har folkmord på sitt program? Varför gödslar socialdemokratiska politiker extremistorganisationer med skattemedel? Varför samarbetar socialdemokrater med organisationer som har sharia som målsättning? Varför protesterar inte partiets feminister?
Förklaringen är givetvis det moraliska förfallet inom socialdemokratin. Vår tids socialdemokrater bryr sig endast om en sak: makt. Anledningen till att socialdemokraterna fjäskar för muslimska extremister är att de är övertygade om att det gynnar dem. Denna förhoppning är inte grundlös. Under valrörelsen 2002 uppmanade Sveriges muslimska förbund landets muslimer att rösta på socialdemokraterna. Efter valet gratulerade förbundets ordförande Mahmoud Aldebe brevledes statsminister Göran Persson till valsegern:

Vi och många av våra företrädare för muslimerna runt om i landet har arbetat hårt för (s)-segern och ökat muslimernas deltagande i valet, särskilt i Stockholm. ... Vi muslimer önskar dig framgång och lycka till denna 4 år framåt.

En bidragande orsak är att partiet numera har accepterat den kulturrelativistiska ideologin och sålunda anser att också religiös extremism utgör ett bidrag till den kulturella mångfalden.
Hamas' representant Atef Adwan var naturligtvis nöjd och belåten med det socialdemokratiska hyckleriet. Han glömde heller inte att tacka den svenska regeringen som låtit honom resa in. Det är inte svårt att förstå hans upprymdhet. I en värld som fördömer terrordåd och motarbetar vidskepelse har Hamas äntligen funnit en vän.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS