Samtiden.com

Aidsepidemin och kulturrelativismen

Deckarförfattaren Henning Mankell är besviken på västvärlden. Mankell anser att väst inte har ställt upp tillräckligt för bland annat hiv- och aidsdrabbade afrikaner:

Vi ska nagla fast de politiska ledarna som sviker folken. ... vilka är det som ska hållas ansvariga för den katastrof som hiv/aids utgör? Och att epidemin tillåts fortsätta växa? ... Det är hög tid att vi utkräver ansvar av de ledare som strör vackra löften omkring sig, men åstadkommer desto mindre.
Redan 1984 fanns tillräcklig kunskap för att stoppa aids-epidemin. 1987 antog WHO och FN:s generalförsamling en global strategi som hade kunnat förhindra den katastrofala utvecklingen i Afrika, Indien och Östeuropa. Om världens ledare hade levt upp till sina åtaganden. Nu blev det inte så. Istället har sjuttio miljoner människor drabbats och inget land är förskonat.

Hur resonerar Mankell när han når fram till slutsatsen att det primärt är väst som är ansvarigt för hiv- och aidsepidemin? Mankells resonemang ser ut på följande sätt: om människor dör av lungcancer till följd av rökning och antalet dödsfall hade kunnat reduceras genom mer engagemang från icke-rökare, är det rimligt att hålla de senast omnämnda som ansvariga för dödsfallen.

Detta resonemang är problematiskt ur både en kausal och etisk aspekt.

Låt oss börja med det kausala problemet: rökare dör inte på grund av att människor i deras omgivning inte agerar på ett ändamålsenligt sätt. Det är tobaken som dödar. Rökare dör därför att de röker. Mankell resonerar som pyromanen när denne hävdar sin oskuld med hänvisning till att det var syret i luften som fick byggnaden att börja brinna, inte hans förment oskyldiga lek med bensin och en cigarettändare.
Frågan om aidskrisens orsaker kan alltså inte reduceras till utfästelser gjorda av västerländska statsmän. Mankell noterar att i södra Afrika är upp till 34 procent av befolkningen smittad. På vilket sätt skulle George Bush, Tony Blair eller någon annan västerlänning vara orsaken till detta bottenlösa elände? Mankell hävdar att det är västs fel att epidemin "tillåts fortsätta växa", dvs. att allt fler afrikaner smittas av hiv, men han undviker sorgfälligt att beskriva kausaliteten bakom smittspridningen. Att allt fler afrikaner smittas beror väl på att de inte skyddar sig när de har sex? Sjukdomen är ju inte luftburen, viruset sprids ju inte genom handskakningar, kyssar eller myggor. Hiv finns främst i sädesvätska, slidsekret och i blod. Mankell kan ju knappast mena att det är västs ansvar att se till att afrikaner använder kondom? Mankell kritiserar västländerna för att de inte tillhandahåller bromsmediciner, men bromsmediciner är ingen lösning på aidskrisen. Medicinerna gör livet drägligare för dem som redan har drabbats eller dragit på sig sjukdomen.

Uppfattningen att väst har orsakat aidsepidemin i Afrika är i grunden absurd.

Det andra problemet är etiskt och handlar om skuldfrågan. För Mankell är skuldfrågan solklar: väst skall hållas ansvarig för krisen därför att väst inte har arbetat tillräckligt hårt för att stoppa den. Men som vi har sett är den orsaksanalys som ligger till grund för Mankells moraliska värdering långt ifrån självklar. Att inte ingripa i ett skeende i syfte att blockera det är inte moraliskt ekvivalent med att uppmuntra det. Väst har inte skapat aidskrisen i Afrika, det har afrikanerna gjort själva. Det är inte väst som är problemet, det är afrikanerna som är problemet. Det är afrikanerna som har orsakat krisen, det är de som sprider sjukdomen vidare på kontinenten.
Makarna Thernstrom skriver i sitt grandiosa arbete om rasrelationerna i USA, America in Black and White - One Nation, Indivisible, att den amerikanska debatten är styrd av rädslor istället för av fakta. Vita är rädda för att svarta skall misslyckas därför att de är oroliga för att de skall bli anklagade för rasism. Svarta är rädda för att de skall misslyckas därför att deras misslyckanden när deras underlägsenhetskänslor. En konsekvens av denna märkliga mentalitet är att vita amerikaner är ovilliga att öppet kritisera svart kriminalitet och att svarta är benägna att skylla samma kriminalitet på vit rasism.
Det är av en liknande anledning som västerlänningar undviker att säga det uppenbara om aidskatastrofen i Afrika: det faktum att den rymmer en enorm tragik gör den inte till en naturkatastrof. Den kan alltså inte jämföras med en tsunami eller en jordbävning. Inte heller beror epidemin på smittade blodtransfusioner eller på att missbrukare använder sprutor som inte har desinficerats. Orsaken till aidsepidemin är att afrikaner engagerar sig i högriskaktiviteter utan att vidta skyddsåtgärder.
Mankell irriterar sig över det bristande engagemanget från västvärldens ledare. Frågan är dock om denna ambivalens nödvändigtvis måste ha sina rötter i svek och allmän gnidighet. Mankell förefaller inbilla sig att det krävs en filosofie doktorsexamen i medicin för att kunna skydda sig emot hiv. Det är ju inte sant. Sanningen är den att det är relativt enkelt att skydda sig mot hiv. Kanske är det känslan av maktlöshet som är förklaringen till västvärldens ibland ambivalenta hållning i aidsfrågan? Man kan stoppa ett krig genom att skilja de stridande parterna från varandra, men hur hindrar man en epidemi från att sprida sig om människor inte bryr sig om att skydda sig?

Kulturrelativismens kollaps

Enligt den kulturrelativistiska tesen är alla civilisationer lika mycket värda. Väst är alltså inte mer avancerat i betydelsen "bättre" än Afrika. Dylika föreställningar anses numera vara uttryck för kolonialism och rasism. Frågan är dock om inte aidsepidemin ger oss skäl att anta just motsatsen. Hur kan en stat hamna i en situation där 40 procent av befolkningen är bärare av ett livshotande virus som det är enkelt att skydda sig mot? Krisen är så omfattande att man kan förstå att väluppfostrade västerlänningar gärna undviker att uttrycka en åsikt i ämnet. Det är svårt att säga något insiktsfullt om den afrikanska tragedin utan att det kan uppfattas som att man sparkar på dem som redan ligger. Mankell anstränger sig också till det yttersta för att inte trampa på ömma tår. Han hävdar till exempel att "inget land är förskonat". Detta är på sin höjd en halvsanning. Idag lever cirka 4000 personer med hiv i Sverige. Sydafrika har fyra miljoner hiv-positiva och varje dag tillkommer ytterligare 1500 personer. En fjärdedel av Zimbabwes befolkning bär på hiv. Enligt UNICEF är 30 procent av befolkningen i Swaziland smittad. I Botswana är, som tidigare påpekats, över 40 procent av befolkningen bärare av hiv-viruset.
Mankell går runt dessa fakta som katten kring den heta gröten. Det är inte särskilt svårt att förstå varför. För att hans moraliska ekvation skall gå ut, krävs det att vi accepterar vissa kausala resonemang. I annat fall kollapsar hans argument som ett korthus.
Om aidsepidemin hade varit orsakad av kolonialism och rasism, hade man kunnat förstå Mankells irritation. Så är emellertid inte fallet. Det är knappast en tillfällighet att av de drygt 40 miljoner människor som idag är infekterade med hiv, lever två tredjedelar i Afrika. Lika litet är det en slump att endast 0,2 procent av befolkningen i nordvästra Europa är smittad. Det är i Afrika och inte i Europa som så kallade "healers" grälar med varandra om sex med oskulder botar aids, där en hälsominister uppmanar aidssjuka att äta rödbetor och där en fredspristagare hävdar att hiv har skapats i väst och släppts löst i Afrika i syfte att utrota svarta.
Mankells utfall mot väst stärker säkert hans aktier hos knasvänstern, men det är också ett svek mot all intellektuell anständighet. Aidskrisen har kanske mer än något annat visat på kulturrelativismens orimlighet och hur skadligt befängd den politiska korrektheten är.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS