Samtiden.com

Till frågan om det kommande kriget mot Irak I

Europa är de politiska ytterlighetsideologiernas förlovade kontinent. Nationalsocialism, fascism och kommunism är i smått och stort europeiska skapelser. USA medverkade till Hitler-tysklands fall och bidrog via Marshallhjälpen till återuppbyggnaden av kontinenten. USA vann det kalla kriget, fick järnridån att falla och öppnade Östeuropa för EU-medlemskap. Utan USA:s ingripande hade konflikten på Balkan inte blivit så kortvarig som den de facto blev.
Det som gör det amerikanska engagemanget för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter så svårt att förstå är att det handlar om en i stora stycken obesvarad kärlek. När USA stred mot kommunismen, kom oppositionen i huvudsak från Europa. Få amerikanska presidenter har utsatts för så mycket spott och spe som Ronald Reagan. När Balkan exploderade i etniska motsättningar, var det amerikanska trupper som, under protester från den europeiska fredsrörelsen, återställde ordningen. Under hela efterkrigstiden har regeringar i Europa beklagat USA:s antikommunistiska utrikespolitik, samtidigt som man har skickat miljarder i bistånd till marxistiskt orienterade diktaturer världen över. Den svenska vänsterns affektion för Fidel Castros Kuba går inte att missta sig på. När Olof Palme besökte Kuba år 1975 passade han på att beskriva Castro som "vidsynt", hylla det oberoende Kuba, deklarera att de amerikanska sanktionerna var "olagliga" och hävda att politikens uppgift är att "lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer". Mellanösternkonflikten är ytterligare ett exempel. Trots att Israel är den enda demokratin i området, hävdar beskäftiga européer hävdar att israeler och palestinier är lika goda kålsupare.
Men det är inte endast den amerikanska politiken som dömts ut av våra förståsigpåare. Den amerikanska kulturen skälls för att vara ytlig och materialistisk. Amerikanerna beskrivs som feta, egotrippade och korkade. "De kan ju inte ens peka ut Sverige på en världskarta!"
Det är inte svårt att hitta paralleller mellan den moderna anti-semitismen och vänsterns USA-hat.
Inte ens efter terroristattackerna mot New York och Washington förmådde vänstern besinna sitt USA-hat. Talibanregimen i Afghanistan hade alla de egenskaper som normalt krävs för att väcka vänsterns raseri. Talibanerna avrättade kvinnor, stenade homosexuella, utbildade terrorister och vandaliserade landets kulturarv. För vänstern var detta dock petitesser. Aldrig har så många s.k. intellektuella ansträngt sig så mycket för att rationalisera sina aversioner gentemot Amerika som efter terrorattackerna mot New York och Washington.

Irak

Saddam Hussein är en av världens skoningslösaste diktatorer. I likhet med talibanerna har han ett digert syndaregister. Han styr sitt land med järnhand, tolererar ingen opposition och försvarar öppet bruket av tortyr. Han har förföljt och terroriserat landets etniska och religiösa minoriteter, initierat krig mot två grannländer och försökt framställa massförstörelsevapen.
Saddam Hussein har således även han alla de attribut som borde göra den socialistiska vänstern fullständigt rasande. Dessvärre finns det inget som tyder på att vänstern har nyktrat till sedan det ideologiska och politiska debaclet i Afghanistan. Det är svårt att inte få intrycket att vår tids vänster uppfattar österrikaren Jörg Haider som ett större problem än Saddam Hussein.
När USA gick till angrepp mot talibanerna, hävdade vänstern att angreppet inte var riktat mot terroristerna och deras beskyddare i Kabul, utan mot Afghanistans befolkning. Jan Guillou återanvänder detta argument när han påstår att USA har planer på att "massmörda den irakiska befolkningen". Guillou är naturligtvis inte ensam om att förfäkta denna bisarra uppfattning. När kommunisten och vänsterpartisten Lars Ohly är ute och demonstrationstalar, är det inte Iraks självutnämnde diktator som är föremålet för hans vrede, utan USA:s folkvalda president.
Arabländernas utrikesministrar deklarerade härförleden att de inte skulle stödja en militär aktion mot broderlandet Irak. Saddam Hussein och den europeiska vänstern har således solitt stöd från diverse hel- och halvdiktaturer i arabvärlden.
Aftonbladets Helle Klein hävdar att bakom Bush står den "kristna högern", som om det var ett adekvat argument i sakfrågan. Saddam Hussein blir väl inte mindre diktator bara för att han ogillas av den s.k. kristna högern i USA?
Enligt Per Gahrton måste USA:s krigsförberedelser stoppas därför att civila kan komma att dödas. Partikollegan Maria Wetterstrand hävdar att "det är inte mer krig och vapenskrammel världen behöver, det är fred och en ny solidarisk världsordning". Vad anser Gahrton att de allierade borde ha gjort under andra världskriget? Borde de avstått från att angripa tyska städer för att skona civila? Eller tror Gahrton och Wetterstrand att Hitler hade låtit sig bevekas av humanistiska appeller? Vad är det som säger att världen slipper krig och vapenskrammel om USA inte störtar Saddam Hussein? Det var, trots allt, på Saddams initiativ som irakiska trupper angrep Iran och Kuwait. Om det inte hade varit för USA, hade Kuwait fortfarande varit ockuperat territorium.
Så kallade fredsaktivister demonstrerar sitt engagemang för demokrati och humanism genom att resa till Bagdad och ställa upp som mänskliga sköldar i den händelse USA anfaller. Det märkliga är att dessa individer är beredda att dö för en av världens mest avskyvärda diktatorer. De är beredda att ge sina liv för att hindra västvärldens demokratier från att störta en diktatur i gruset.

Vämjeligt skådespel

Hur förklarar man detta vämjeliga skådespel? En rimlig förklaring till att anti-amerikanismen åter har börjat göra sig bred i den allmänna politiska debatten är att chocken efter terrorattackerna mot New York och Washington har släppt. Det har åter blivit rumsrent att skylla USA allt elände i världen.
Om allt går enligt ritningarna, kommer USA att invadera Irak och störta diktatorn Saddam Hussein. Europeiska intellektuella kommer att följa konflikten på bekvämt och säkert avstånd, dvs. på TV. Upprördheten bland kulturarbetarna kommer att nå rekordhöjder när Bush ger militären order att gå till attack. Från talarstolar kommer det att oreras om amerikansk statsterrorism och hur den hotar det irakiska folkets frihet och folkrätten.
Förhoppningsvis finns det en gräns för det amerikanska tålamodet. Europa har kallats för en "militär pygmé" och det ligger onekligen något i denna beskrivning. USA förutan skulle de europeiska folken vara mindre välbeställda och mindre fria än de är idag.
Efter den senaste konflikten inom NATO mellan USA och Belgien, Tyskland och Frankrike, hotade amerikanerna med att lägga ned sina baser i Tyskland. En källa i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon summerade situationen:

Varför ska vi fortsätta att stötta ett land som har behandlat Nato och det skydd vi ställt upp med i tiotals år med ett så otroligt förakt?

Man får bara hoppas att ovanstående inte endast är tomma ord utan att amerikanerna också gör slag i saken. Européerna har inte visat sig värdiga den amerikanska generositeten. SAMTIDENs råd till herrar Bush och Rumsfeld ser därför ut på följande sätt:

Dra tillbaka alla amerikanska trupper från Europa! Varför skall amerikanska skattebetalare subventionera européers säkerhet? Varför skall USA riskera sina söners och döttrars liv i konflikter genererade av européer? Om de europeiska skattebetalarna vill ha ett skydd mot internationell terrorism, är det upp till dem att finansiera och verkställa skyddet. Européerna har alltför länge vant sig att följa USA:s kamp för demokrati och mänskliga rättigheter på CNN. När Balkan exploderar i våld och etniska förföljelser nästa gång, bör amerikanerna således göra som européerna alltid har gjort: bänka sig framför TV-apparaterna. Kanske blir det annat ljud i skällan när svenska och franska kulturarbetare tvingas skicka sina egna barn till Balkan nästa gång denna del av Europa detonerar i våld.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS