Samtiden.com

Kris i Irak?

Efter det att det avslöjats att amerikanska soldater förnedrat och misshandlat irakiska krigsfångar i Abu Ghraib-fängelset, talas det nu öppet om en kris för den USA-ledda Irak-kampanjen. Bland annat har det förts fram krav på att USA:s försvarsminister, Donald Rumsfeld, bör avgå. Det finns dock ingen större anledning att ta kritiken på allvar.

Judge us by our actions. Watch how Americans, watch how democracy deals with wrongdoing and scandal and the pain of acknowledging and correcting our own mistakes and, indeed, our own weaknesses. ... We say to the world, we will strive to do our best, as imperfect as that may be.
  Donald Rumsfeld

Aftonbladet: "Här förnedras han av USA"

När missförhållandena i Abu Ghraib avslöjades valde Aftonbladet att låta nyheten pryda förstasidan:

En av artiklarna går under namnet Här förnedras han av USA och handlar om Hayer Sabbar Abd. Enligt Aftonbladet är "Hayer Sabbar Abd ... i centrum för skandalen som skakar USA:s förtroende i arabvärlden."
Abds redogörelse är intressant inte minst på grund av den bild av förhållandena i Abu Ghraib som den ger. Abd förnekar t.ex. att misshandeln och förnedringen av fångar var satt i system. Enligt Abd ägde tilldragelserna rum under två timmar i december förra året. Upprinnelsen till händelsen var ett slagsmål mellan fångar på anstalten. De amerikanska fångvaktarna skulle disciplinera de fångar som hade varit inblandade i slagsmålet och bestraffningsaktionen spårade ur.
Aftonbladet skriver att fångvaktarna tvingade Abd att masturbera, men själv säger han att han förvisso blev uppmanad att onanera, men att han inte gjorde något sådant. Däremot hävdar Abd att amerikanerna tvingade honom att skälla som en hund och att röka tre cigaretter samtidigt. Bortsett från det påstår Abd att fångarna behandlades "väl och med respekt" av amerikanerna: - "Ofta sa de inte ens 'håll tyst'". Å ena sidan säger Abd att han är besviken på USA: "Vi var inga terrorister. Och USA visste det"; å andra sidan medger han att han tjänstgjort i Saddams säkerhetsstyrkor i 18 år. Hur pass djupt har händelserna i Abu Ghraib påverkat Abd? Inte mer än att han hoppas kunna bosätta sig i USA i framtiden.
Det är uppenbart att Abd är omskakad av händelserna, men det finns inget som tyder på att han misstror alla amerikaner. Till skillnad från Aftonbladet är det uppenbart att Abd är övertygad om att fångvaktarna agerade ensamma och i strid med sina order. Varför skulle han annars hoppas på ett grönt kort?
En rimlig förmodan är dock att Abd knappast har en total bild av förhållandena på Abu Ghraib. Det är inte uteslutet att det finns fångar som har råkat betydligt värre ut än Abd. Naturligtvis kan det inte heller uteslutas att irakier har utsatts för förnedrande behandling av amerikanska soldater i andra sammanhang. Man får inte glömma bort att det råder närmast krigsliknande förhållanden i Irak. Den amerikanska militären har blivit beordrad att utreda saken och vi får invänta utredningens resultat innan vi kan uttala oss med större säkerhet. Aftonbladet ifrågasätter dock inte Abd redogörelse. Enligt tidningen stämmer "Abds historia ... väl överens med USA:s egen utredning."

Hemligstämplad utredning

Frasen "USA:s egen utredning" syftar på den ursprungligen hemligstämplade rapport som går under namnet ARTICLE 15-6 INVESTIGATION OF THE 800th MILITARY POLICE BRIGADE. I rapporten talas det om "numerous incidents of sadistic, blatant, and wanton criminal abuses were inflicted on several detainees."
Rapporten är intressant av flera skäl, dels därför att den dokumenterar de påstådda övergreppen mot irakiska krigsfångar, dels på grund av att den dokumenterar övergreppens omfattning och anger hur många amerikaner som är inblandade. Rapporten pekar ut fem amerikaner och hävdar att de utsatt 13 interner för förnedrande behandling. USA har för närvarande 135 000 soldater i Irak. Det är naturligtvis inte uteslutet att fler personer kommer att ställas inför domstol, men för närvarande är gruppen inte större än så. Dessa fem personer befaras ha misshandlat och förnedrat 13 av Abu Ghraibs totalt 7000 interner.
Arméns utredning är viktig därför att den skänker perspektiv åt det inträffade. Den problematiserar det kollektiva skuldbegrepp som Aftonbladet använder sig av. De av Aftonbladets läsare som vill veta hur många amerikanska soldater som var inblandade och hur många interner som drabbades av övergreppen, får leta länge. Istället för att sätta in händelserna i ett numerärt perspektiv, väljer Aftonbladet att dramatisera det inträffade till det yttersta. Istället för att påpeka att övergreppen utfördes av en liten grupp militärpoliser på ett tiotal interner, överlåter Aftonbladet matematiken åt läsarnas fantasi. På tidningsomslaget poserar två leende amerikanska militärpoliser framför en hög av irakiska krigsfångar:

Bilden får läsaren att associera till de högar av ruttnande kroppar som mötte de allierade i de nazistiska förintelselägren och det är förmodligen också anledningen till att Aftonbladet har valt just den bilden. Aftonbladet bedriver opinionsbildande verksamhet - i det här fallet mot USA.

Kontextuell analys

Om det är något som kännetecknar vänsterdebatter så är det kravet på att de analyserade händelserna skall sättas in i ett s.k. sammanhang. Grundtanken är inte särskilt svår att förstå: innan vi placerat en händelse i dessa rätta sammanhang, kan vi inte förstå dess sanna innebörd.
Bristen på s.k. kontextuell analys är slående i Aftonbladets rapportering. När palestinska självmordsbombare slår till mot israeliska mål, är mediavänstern noga med att betona att även om vi inte kan försvara självmordsattackerna, måste vi förstå att de är en reaktion på det förtryck som palestinierna tvingas genomleva. Men när mindre grupp av militärpoliser misshandlar och förnedrar en nästan lika liten grupp av irakiska krigsfångar, beter sig debattörerna som om händelserna ägt rum i ett socialt vakuum.
Aftonbladet hade kunnat informera läsarna om att de amerikanska militärpoliserna var underbemannade, att de många av dem saknade adekvat utbildning, att deras arbetsplats med jämna mellanrum besköts med raketer och att revolter bland krigsfångarna inte var ovanliga. Aftonbladet hade kunnat citera sergeant William Savage Jr när denne säger "Most of the time, I felt like my life was in danger". Efter detroniseringen av Saddam Husseins terrorregim har amerikanska soldater utsatts för ständiga attacker från irakisk och islamisk milis. Hundratals amerikaner har skjutits eller fått sina halsar avskurna. Att en handfull amerikanska soldater spårar ur och kanaliserar sin frustration på ett olagligt sätt, kan knappast komma som någon överraskning. Handen på hjärtat: om det går att förstå palestinska självmordsbombare, borde det väl gå att förstå amerikanska marinkårssoldater? Eller hur?
Bristen på kontextuell analys beror dock inte på att Aftonbladet inte vet om hur man gör en sådan analys, utan på att tidningen medvetet arbetar i syfte att skapa opinion mot USA i allmänhet och president George W. Bush i synnerhet. I den mån det förekommer kontextuella analyser i Aftonbladet används de i huvudsak för att förstärka den bild som tidningen redan har förmedlat till läsarna. I en artikel betitlad De skrattande torterarna söker Aftonbladet svar frågan hur två kvinnor kunde bli "skandalens ansikten" genom att besöka Lynndie Englands och Sabrina Harmans hembyar. Vi får veta att i Fort Ashby, Lynndie Englands hemby, bor folk som tycker illa om negrer och att Lynndies bror inte är särskilt intelligent. Aftonbladet intervjuar Earnie Westfall:

Sådär går det alltid till i krig. Fångar förnedras för att prata. Det dumma vekar vara att den här gången finns det bilder.
- I Vietnam fick vi folk att snacka genom att slänga ut deras kompisar från en helikopter.

Vidare:

- Media har överdrivit det här, säger de och tar en klunk öl.

I närliggande Cresaptown säger en man till Aftonbladet att tidningarna borde "ge fan i att skriva så mycket skit. De här bilderna borde aldrig visats med hänvisning till rikets säkerhet". Det är först när Aftonbladets reporter kommer till rika, liberala Cumberland som han får höra det han vill höra.

Aftonbladet, Abu Ghraib och Nick Berg

Amerikanen Nick Berg kom till Irak i syfte att hjälpa till vid återuppbyggnaden av landets infrastruktur. Någon gång i april kidnappades Berg av muslimska extremister och mördades sedan under närmast ceremoniella former framför en filmkamera. Under större delen av den minuterlånga filmen sitter Berg bakbunden på golvet framför sina vedersakare. En av muslimerna läser upp en text och avslutar med att ropa:

Allah is the greatest and the honour to Allah and to its messenger and to the militants. And our last claim is that the praise of Allah is the Lord of the Worlds.

Därefter kastar sig männen över Berg. Fyra av männen pressar ned Berg mot golvet så att han inte skall kunna röra på sig, medan den femte börjar såga av hans huvud med en stor kniv. Berg skriker av smärta och försöker vrida på huvudet för att om möjligt undkomma kniven som gräver sig allt djupare in i hans strupe. Blodet forsar ur Bergs hals och han hostar för att få luft. I slutet av filmen håller en av männen stolt upp Bergs huvud framför kameran samtidigt som de entusiastiskt ropar "Allahu Akbar!".

Vad säger Aftonbladet? Låt oss jämföra löpsedlarna:


Mordet på Berg förmådde nätt och jämnt konkurrera med tidningens reportage från Big-Brotherfinalen. Är det någon som undrar varför?
Det är förvisso sant att amerikanska militärpoliser har begått brott i Abu Ghraib-fängelset, men av tillgänglig information att döma var det övergrepp som genomfördes under en begränsad tidsperiod av en begränsad grupp soldater på en begränsad grupp av interner. Det finns inget i materialet som antyder att övergreppen förekom dagligen. Inte heller finns det något som tyder på att de som är ansvariga för övergreppen kommer att komma undan med vanliga reprimander. Faktum är att hela det militära och politiska etablissemanget i USA har tagit avstånd från det inträffade.
De muslimska militanter som mördade Berg leddes av Abu Musab al-Zarqawi, en man som, om vi får tro CIA, samarbetar med Al Qaida, den organisation som utförde terrorangreppen mot New York och Washington då tusentals människor dödades. Spansk polis misstänker att al-Zarqawi även låg bakom tågsprängningarna i Madrid som dödade 191 människor. Till skillnad från de personer som skandaliserades i Abu Ghraib var Berg ingen krigsfånge, utan en civilist som kommit till Irak för att delta i återuppbyggnaden av landets infrastruktur. Om Berg hade varit arab, hade al-Zarqawi och hans hantlangare lämnat honom i fred. Bergs misstag var han var amerikan och jude. De personer som deltog i det bestialiska mordet på Berg kommer, till skillnad från de amerikanska soldater som misshandlade och förnedrade irakiska krigsfångar, inte att straffas för sitt agerande av sin organisation. En inte alltför orimlig gissning är att al-Zarqawi och hans hantlangare i skrivande stund letar efter fler icke-araber att mörda.
Det är inte särskilt svårt att förstå varför Aftonbladet inte ägnar mordet på Nick Berg samma uppmärksamhet som händelserna i Abu Ghraib. Det beror inte på att nakna, förnedrade araber säljer fler lösnummer än dekapiterade amerikaner. Problemet med det bestialiska mordet på Nick Berg är att det riskerar att göra läsarna mindre benägna att avsky USA och George W. Bush. Det är därför Aftonbladet väljer att förminska dess betydelse.

Var är feministerna?

Ur vänstersynpunkt är händelserna i Abu Ghraib inte endast efterlängtade, de är perfekta ur propagandistisk synvinkel. Eftersom USA är ett extremt öppet samhälle, kommer det inte att råda någon brist på information att dissekera och ställningstaganden att kritisera. Ansvariga politiker och militärer kommer att tvingas att försvara sina handlingar i direktsända utskottsförhör och rättegångarna mot dem som deltog i hanteringen kommer gissningsvis att avslöja nya missförhållanden. Kritikerna har i regel inte endast tillgänglighet till hemligstämplade utredningar, de kan fritt utbyta information och åsikter med varandra.
Kritiken mot de ansvariga för Abu Ghraib har också varit hård. Den enda grupp som man saknar är feministerna. Feminister älskar att kritisera USA, men har varit märkvärdigt tysta efter avslöjandena om Abu Ghraib. En inte alltför orimlig förklaring till denna närmast pikanta tystnad är att flera av de involverade var kvinnor. Läsaren kan ju föreställa sig reaktionen från fröknarna Schyman och Winberg och media i allmänhet om de irakiska fångarna uteslutande hade bestått av kvinnor och om de amerikanska militärerna uteslutande hade varit män. Enligt de feministiska ritningarna var det ju männen som skulle utföra det smutsiga hantverket. Kvinnorna skulle på sin höjd sitta vid sidan om och förfärat titta på.
Förmodligen kommer det att dröja innan vi får se mer detaljerade feministiska analyser av Abu Ghraib, men de kommer och det är inte särskilt svårt att förutsäga innehållet: Karpinski, England, Harman, Ambuhl var alla offer för det militära, patriarkaliska systemet och kan därför knappast lastas för sina illgärningar. Vänta och se...

Arabiska reaktioner

Enligt Aftonbladet har händelserna i Abu Ghraib i grunden skakat USA:s förtroende i arabvärlden. Arabiska media rasar mot USA och bland allmänheten verkar förtroendet för väst ha nått en ny bottennivå.
I London-baserade Dar al Hayat skriver Abdulwahab Badrakhan följande: "This is the model in his American-Israeli formula".I Iran Daily skriver Mohammad T. Roghaniha: "What is unfolding in [Paul] Bremer's Iraq more or less resembles the black days when U.S.-backed military dictators ruled in Latin America." Enligt Tehran Times har "The repugnant scenes of torture of Iraqi prisoners show that U.S.-style 'democracy' has spread from Guantanamo to Abu Ghraib, Afghanistan, and Palestine". USA:s utfästelse att de drabbade skall kompenseras har av Egyptian Gazette betecknats som "sickening":

It seems that those in power in Washington are unaware of the fact that the Arab pride and dignity are something very precious and that only bloody revenge will bring the victims peace. Accordingly, the day of reckoning will be a hard one...

Enligt BBC har "The Arab League ... condemned what it calls the savage mistreatment and humiliation of Iraqi prisoners by US and British soldiers".
Arabländernas ledare har varit ovanligt tystlåtna efter avslöjandena om Abu Ghraib. Det är inte särskilt svårt att förstå varför. Abu Ghraib var inte endast en av Saddam Husseins många tortyrcentraler, det var allmänt känt i politiska kretsar i arabvärlden vad som pågick i fängelset under Saddam. Trots det var det mer sällan än ofta som arabledare klandrade Saddam för dennes upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter. En anledning till tystnaden från arabländernas sida var förmodligen att man var rädd för Saddam. Ett annat skäl var att Saddam var en viktig allierad i kampen mot Israel. Den förmodligen viktigaste bevekelsegrunden var dock den allmänna bristen på demokrati i arabvärlden. Hur många har hört envåldshärskare förebrå varandra för att de är diktatorer? Vid det arabiska toppmötet i Tunisien nyligen var det flera länder som vägrade godkänna att ordet "demokrati" togs med i slutkommunikén. Motsättningarna var så kraftiga att mötet fick avbrytas. Bristen på demokrati i de egna länderna i kombination med misstanken om att många av fångarna i Abu Ghraib är gamla Saddamkollaboratörer, har gjort det svårt för arabledarna att ohämmat attackera USA och väst. Ytterligare ett skäl är att arabledarna fruktar att en alltför häftig kritik av USA skulle kunna leda till ett uppsving för den muslimska extremismen, något som på lite längre sikt skulle kunna hota deras egen makt.
Medan mordet på Nick Berg har fördömts unisont i väst, har reaktionerna i arabvärlden varit blandade. I många arabiska tidningar har det betonats att mordet var en hämnd för oförrätter begångna av amerikaner i Irak och att muslimer har en laglig rätt att försvara sig. När BBC:s korrespondent i Kairo intervjuade s.k. vanligt folk var det många som tog avstånd från mordet på Berg, dock inte med hänvisning till att det är fel att ta livet av oskyldiga människor, utan därför att mordet vanhelgar islam och arabisk kultur. En vanlig reaktion var att hävda att amerikanerna hade sig själva att skylla: "We didn't start this. The Americans started this."
En inte alltför osannolik förmodan är att många araber är upprörda över mordet på Berg därför att det tvingar arabländerna att mildra sin kritik av USA samtidigt som det innebär att medierna inte längre kommer att ensidigt bevaka Abu Ghraib.

Kris i Irak?

Om vi får tro Aftonbladet är USA:s förtroende i arabvärlden skakat. Sanningen är väl snarare den att USA:s och västs anseende aldrig har varit särskilt högt i arabvärlden. Arabvärlden har aldrig kunnat försona sig med det faktum att den muslimska kulturen inte längre utgör universums medelpunkt. Egentligen finns det bara två anledningar till att Europa och USA upprätthåller ett engagemang i arabvärlden: oljan och hotet från den muslimska terrorismen. Om det inte hade varit för oljan, hade arabländerna varit lika fattiga och outvecklade som lejonparten av länderna i Afrika. Om det inte hade varit för hotet från den internationella terrorismen, hade USA aldrig satt amerikanska liv på spel genom att invadera Afghanistan och Irak. Faktum är att om länderna i Mellanöstern hade varit civiliserade rättsstater, hade det inte funnits några västtrupper i området överhuvudtaget. I verkligheten har relationerna mellan demokratierna i väst och diktaturerna i arabvärlden aldrig varit fria från komplikationer. Frågan är därför inte om händelserna i Abu Ghraib har lett till en kris mellan väst och arabvärlden, utan vad för typ av kris det är fråga om. För att kunna besvara denna fråga måste vi skilja mellan kriser som baseras på korrekta verklighetsbeskrivningar och kriser som uppkommit på grund av felslut.
Ett enkelt exempel: missförhållandena i Abu Ghraib kan leda till en regeringskris för president Bush. Huruvida händelserna i Irak verkligen leder till en sådan kris, beror naturligtvis på omfattningen av de i medierna och av militären beskrivna missförhållandena. Frågan är hur många amerikaner som var inblandade och varför de agerade på det sätt som de gjorde. Innan dessa frågor är besvarade är det för tidigt att, som vissa gör, kräva försvarsminister Rumsfelds avgång.
När arabiska medier talar om en kris för USA, använder man ordet "kris" på ett annat sätt. För många araber är Abu Ghraib en symbol för amerikansk och västlig arrogans. Det väsentliga är inte antalet inblandade amerikaner, utan det faktum att amerikaner är inblandade. Även om man kan förstå denna form av kritik, är det svårt att ta den på allvar. Ingen förnekar att amerikanska soldater har begått övergrepp mot irakiska krigsfångar, men därav följer naturligtvis inte att hela den amerikanska Irakstyrkan är inblandad. Men den arabiska kritiken är inte endast inadekvat, den är dessutom extremt enögd. Det kan knappast vara okänt för arabiska journalister att Abu Ghraib tidigare fungerade som en av Saddam Husseins tortyrcentraler. Hur många av de arabiska tidningar som nu rasar över missförhållandena i Abu Ghraib, häcklade Saddam Hussein och andra diktatorer i arabvärlden för deras förakt för mänskliga fri- och rättigheter? Faktum är att om det inte hade varit för amerikanerna, så hade irakiska tidningar aldrig kunnat skriva om Abu Ghraib på det sätt som de gör nu. Den kuwaitiska statsvetaren Shamlan al-Eesa kommenterade inte utan viss ironi de arabiska reaktionerna på händelserna i Abu Ghraib på följande sätt:

These things happen every day in the Arab world, but no one reports it. That is the difference between the Arab world and the West - the West admits these things and tries to do something about it.

En annan bidragande faktor till att så många araber verkar vilja tala om en generell kris för USA:s och västs Irakpolitik, är att länderna saknar demokratiska traditioner. Flertalet araber saknar den demokratiska träning som så många västerlänningar tar för given. Eftersom de är vana vid att leva under regimer som praktiserar ett mer eller mindre strikt hemlighetsmakeri, uppfattar de den extrema öppenheten i det amerikanska samhället som ett bevis på hur korrumperat det är. Det är egentligen inte så märkligt som det kanske låter. Ju öppnare ett samhälle är, desto större är sannolikheten att maktmissbruk och andra oegentligheter skall bli exponerade i medierna. När amerikanska militärer och politiker, under ed och i direktsändning, tillstår att förhållandena på Abu Ghraib var oacceptabla, förstår araberna inte att de betraktar en problemlösningsprocess, istället tolkar de medgivandena som en indikation på korruption. Det paradoxala är alltså att ju mer öppet och demokratiskt ett samhälle är, desto mer korrumperat kommer det att framstå för människor som inte förstår hur demokratier fungerar. När Donald Rumsfeld säger "Watch how Americans, watch how democracy deals with wrongdoing and scandal and the pain of acknowledging and correcting our own mistakes and, indeed, our own weaknesses", talar han åtminstone delvis för döva öron.
Men talet om kris kommer inte endast från arabiska media och det som brukar gå under benämningen "The Arab Street". Det finns krafter i arabvärlden och i väst som hoppas kunna utnyttja Abu Ghraib för politiska syften. De terrorister som mördade Nick Berg tillhör denna grupp. Det gör även ledarskiktet i arabländerna och stora delar av den politiska vänstern i väst.
Det är viktigt att ha klart för sig är att vänstern aldrig har varit särskilt intresserad av den hoper av diktaturer som vi idag finner i arabvärlden. Diktatorerna i den muslimska världen har helt enkelt aldrig haft samma affektionsvärde som karibiska revolutionärer som Che Guevara och Fidel Castro, men de har föraktat demokratin tillräckligt för att inte dra på sig dess vrede. Flertalet av dem som nu skriker sig hesa om demokrati och människovärde har aldrig deltagit i en demonstration mot Saddam Hussein. Den huvudsakliga anledningen till att Irak engagerar vänstern är att USA har trupper i landet. Faktum är att om Gudrun Schyman och hennes sympatisörer hade fått sin vilja igenom, hade talibanerna suttit i orubbat bo, Usama bin Laden hade inte befunnit sig på flykt och Saddam Hussein hade styrt Irak än i dag. Är det inte lite pikant att personer som normalt vurmar för gerillarörelser och väpnad kamp plötsligt drabbas av pacifistiska grubblerier när USA beslutar sig för att störta två av världens värsta diktaturer i gruset?
De som talar om en kris för USA:s Irakpolitik har alltså rätt. Men de har fel om de tror att krisen uppstod i och med invasionen av Irak eller efter avslöjandena om Abu Ghraib. Relationerna mellan västs demokratier och östs diktaturer har alltid varit mer eller mindre krisartade. Förhållandet USA-Irak är inget undantag från den regeln.

Irak hade kunnat vara ett land i fred, ett land utan politiskt och religiöst våld. Att så inte är fallet, beror inte på de amerikanska trupperna utan på irakierna själva. Faktum är att förutsättningarna för irakisk demokrati aldrig var så goda som efter störtandet av Saddam Hussein. Irakierna hade en historisk chans att frigöra sig från politisk och religiös extremism, men mycket talar idag för att de håller på att försitta den chansen. Det är inte amerikanska soldater som plundrar butiker, vandaliserar byggnader och genomför bombattacker. Det är irakiska medborgare och de gör det av ekonomiska, politiska och/eller religiösa skäl. Det är den enkla och barska sanningen.
Egentligen har amerikanerna bara gjort ett enda misstag. De borde ha lämnat Irak direkt efter störtandet av Saddam Hussein.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS