Samtiden.com

Mikael Wiehe och diktaturen

Den svenska proggrockaren Mikael Wiehe kritiserades härförleden för att han ställer upp som artist på den årliga solidaritetsfestivalen för Kuba i Malmö. I en artikel betitlad "Kuba har stöd" bemöter Wiehe sina kritiker. Wiehe hävdar följande:

  • Kuba har den bästa läkarvården på kontinenten.
  • Kuba har ett "högt utvecklat utbildningssystem".
  • Det finns ingen bostadsbrist på Kuba.
  • Kuba har utrotat analfabetismen.
  • Kubas miljöarbete har prisats av FN.

"Detta är den kubanska revolution jag vill försvara", skriver Wiehe. Wiehes "argumentation" är snudd på skrattretande. Ingen har kritiserat Kubas kamp mot analfabetism och för bättre miljö. Det frågan har gällt är ju enpartisystemet och det politiska förtrycket på ön. Gitta Sereny skriver i sin monumentala biografi om Albert Speer att Hitler vann stor uppskattning världen över för en rad pionjärinsatser mellan 1933 och 1937:

Under sina första år som rikskansler byggde han ut sjukvården, den sociala omsorgen och det pensionssystem som Bismarck hade lagt grunden till ... Hitlers omfattande offentliga byggnadsverksamhet inkluderade ett nät av motorvägar, innovationer som bilfria stadskärnor med hård föroreningskontroll, och han vidareutvecklade befintliga parker och grönområden.

När får vi höra kommunister sjunga en trudelutt till Führerns lov? Hitler satsade ju stora summor på den offentliga sektorn. Dessutom var han ju, i likhet med Castro, socialist.
Det som egentligen fascinerar Wiehe är naturligtvis inte den offentliga sektorn på Kuba, utan det faktum att kommunistpartiet dominerar samhällslivet totalt. Följaktligen kallar han Kubas samvetsfångar, dvs. människor som spärrats in för sina åsikters skull, för "så kallade samvetsfångar". Han skriver att Kuba inte är en europeisk, parlamentarisk demokrati, men att landet "anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet". Vem anser det? Castro? Det är uppenbart att Wiehe inget högre önskar än att få prisa kommunistregimen, men han är också medveten om att det skulle kunna slå tillbaka på honom eftersom folk i gemen förstår att Kuba är en brutal diktatur. Det är därför som han på god kommunistiska skriver att öns dissidenter är "så kallade" samvetsfångar och, för dem som orkar läsa mellan raderna, att ett samhälle minsann kan vara en demokrati även om det är en diktatur. I den mån det finns några problem på Kuba, är de USA:s fel:

Det kubanska motståndet mot USA har kostat. Priset har bl a varit materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten, delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, revolutionsledare som inte har vågat släppa ifrån sig makten, en djup klyfta mellan kubaner på Kuba och exilkubanerna i Miami och en stor misstänksamhet mot dem som har vågat kritisera revolutionen. ... Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna ... de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo.

Wiehes åsikter har aldrig stått i vägen för hans karriär. Tvärtom, frestas man säga. Förtroendet för denne samhällsomstörtare är så grundmurat att han under den socialdemokratiska regeringen erbjöds att delta i en av staten inrättad arbetsgrupp mot främlingsfientlighet med en budget på över 30 miljoner kronor. Han har fått Aftonbladets och LO:s kulturpris och blivit vald till årets skåning. Hur annorlunda hade sagde kompositör inte blivit behandlad om han istället hade tillhört "extremhögern".

Senaste nytt

Ett diplomatiskt bråk har seglat upp mellan Sverige och Kuba sedan utrikesminister Carl Bildt haft den goda smaken att kritisera kommunistdiktaturen. Kubas representant i FN-rådet för mänskliga rättigheter, Juan Antonio Fernandez, har svarat med att anklaga Sverige för rasism och imperialism. Just det: rasism och imperialism. Nu väntar vi endast på en insiktsfull kommentar från Sven Wollter och Mikael Wiehe.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS