Samtiden.com

Iran nästa

Den 7 juni 1981 angrep israeliska stridsflygplan den irakiska kärnreaktorn Osirak. Den israeliska attacken fördömdes unisont av regeringar världen över. Sveriges dåvarande utrikesminister Ola Ullsten förklarade i ett uttalande att attacken utgjorde "ett klart brott mot internationell rätt" och att den "under inga omständigheter" kunde "rättfärdigas med den i folkrätten accepterade principen om rätt till självförsvar".

Naiv svensk utrikespolitik

Ullstens tolkning av FN:s självförsvarsprincip är lika begriplig som den är snäv och naiv. FN tillkom för att förebygga krig mellan nationalstater och dess regelverk speglar dess historia. Terroristattackerna mot New York och Washington förändrade synen på hur FN:s självförsvarsprincip skall tolkas. Mot den restriktiva tolkningen, som endast tillåter en stat att tillgripa militärt våld om den är utsatt för ett väpnat angrepp, ställs numera en extensiv tolkning i enlighet med vilken användning av våld i preventivt syfte är tillåtet. USA har, alltsedan Bill Clinton, hävdat att kampen mot den internationella terrorismen inte är möjlig att föra utan en extensiv tolkning av FN:s självförsvarsprincip. Israel åberopade sig också på en extensiv tolkning av självförsvarsparagrafen när man attackerade och förstörde Osirak.

Vilka omedelbara konsekvenser fick det israeliska ingripandet?

En följd var givetvis att Saddam Husseins planer på att utrusta Irak med massförstörelsevapen grusades. En annan följd var att Iraks grannländer inte behövde oroa sig för ett kärnvapenbestyckat Irak. En tredje verkan var att risken för en upprustningsspiral i området undanröjdes. En fjärde konsekvens var att terrorister inte kunde vända sig till Bagdad för att få tillgång till massförstörelsevapen. En femte konsekvens var att världens oljereserver inte riskerade att hamna i händerna på en diktatur utrustad med atomvapen.

Var det israeliska ingripandet förhastat?

Knappast. För israelerna var det uppenbart att Irak eftersträvade kärnvapen. Irak behövde inte kärnkraft för elproduktion eftersom landet sitter på världens näst största oljereserver. Dessutom hade israelerna inte tid att vänta. När reaktorerna väl var i drift var det inte möjligt att förstöra dem på grund av risken för spridning av radioaktiva ämnen.

Är det möjligt att rättfärdiga den israeliska attacken?

Diktaturer skall inte ha rätt att skaffa sig massförstörelsevapen därför att diktatur regelmässigt leder till förtryck och konflikter. Kärnvapen är förvisso en styggelse, men i en värld där inte alla stater är demokratiskt organiserade, är det bättre att de atomvapen som ändå existerar kontrolleras av demokratier än av diktaturer. Om Irak hade haft kärnvapen, hade Kuwait fortfarande varit ockuperat territorium. Den viktigaste anledningen till att tibetanerna, trots internationella protester, även i fortsättningen kommer att tvingas leva under kinesiskt styre, är att Kina är en kärnvapenmakt. Huvudanledningen till att det kalla kriget blev så långvarigt, var att kommunistdiktaturerna förfogade över massförstörelsevapen.

Den ofrånkomliga slutsatsen blir därför att Israel gjorde demokratierna i världen en tjänst när man bombade Osirakreaktorn.

Iran

Irans beslut att återuppta atomforskningen har chockat västdemokratierna. Från Teheran hävdas det att man endast har för avsikt att producera bränsle till kärnkraftverk. USA och Israel misstänker att Iran har en annan målsättning: kärnvapen. Det finns flera skäl som talar för att den amerikanska och israeliska bedömningen är korrekt.
Det enskilt viktigaste skälet är givetvis att Iran är ett av världens oljerikaste länder. Landet har inget behov av kärnkraft. En del analytiker menar också att det är Irans oljerikedomar som förklarar mullornas brist på respekt för omvärlden. Regimen i Teheran har insett att oljan är en källa till självständighet och makt. Det är väst som är beroende av oss, vi är inte beroende av väst, resonerar man i Teheran. Iran står heller inte under påverkan från något annat land. Det finns till exempel ingen stat som kan utöva samma inflytande över Iran som Kina gör över Nordkorea.

Fem skäl

Det finns minst fem skäl att inte tolerera Irans nyvaknade intresse för atomkraft.
För det första: Iran är en teokrati, dvs. en religiöst grundad diktatur. Diktaturer skall inte ha tillgång till kärnkraft.
För det andra: Iran sponsrar terroriströrelser i bland annat Mellanöstern och Afrika.
För det tredje: Irans prästerskap stöder öppet det heliga kriget mot väst.
För det fjärde: Irans andre man, Ayatollah Ali Akbar Hashemi-Rafsanjani, sade i ett tal för 3 år sedan sade att muslimska länder bör skaffa sig kärnvapen och använda dessa mot Israel:

If a day comes when the world of Islam is duly equipped with the arms Israel has in possession, the strategy of colonialism would face a stalemate because application of an atomic bomb would not leave any thing in Israel but the same thing would just produce damages in the Muslim world.

För det femte: landets nuvarande president, Mahmoud Ahmadinejad, krävde i december 2005 att Israel skall destrueras som stat. Ahmadinejad hävdade också att de nazistiska judeförföljelserna inte har ägt rum.
Den fråga som man bör ställa sig, ser därför ut på följande sätt: skall en religiös diktatur, som av allt att döma lider av paranoia och som öppet stöder västfientliga terroristorganisationer och som dessutom, utan att skämmas, har deklarerat att en grannstat bör förgöras, tillåtas att experimentera med atomkraft? Svaret på frågan måste bli ett otvetydigt nej. Det finns ingen anledning för väst att ta chansen att Iran inte i framtiden engagerar sig i en kollektiv, nukleär självmordsattack mot västerländska intressen.

EU höjer på ögonbrynen

Europeiska unionen reagerade på följande sätt på det iranska kravet på Israels utplånande:

EU leaders meeting at Hampton Court today condemned in the strongest terms the comments in respect of the State of Israel attributed to President Ahmedinejad of Iran. Calls for violence, and for the destruction of any state, are manifestly inconsistent with any claim to be a mature and responsible member of the international community. Such comments will cause concern about Iran's role in the region, and its future intentions. The fact that these comments were made on the same day as a horrific attack on Israeli civilians should reinforce the lesson that incitement to violence, and the terrorism that it breeds, are despicable and unacceptable acts.

EU-ledarnas uttalande är märkligt. De säger "Such comments will cause concern about Iran's role in the region, and its future intentions." Frågan är om det verkligen finns någon västerlänning som på fullt allvar tvivlar på "Iran's role in the region, and its future intentions." Ahmadinejad är inte den första muslimska ledaren som kräver att staten Israel skall destrueras. Tvärtom: hans tal ingår i en lång tradition av Israelfientlighet. Om araberna hade accepterat FN:s delningsplan 1947, hade de sk. palestinierna haft en egen stat. Under de nära 20 år som området var under jordansk ockupation var det ingen som kom på tanken att en palestinsk stat skulle skapas. Det var först efter sexdagarskriget 1967 som araberna i området började hävda att de utgjorde en särskild etnisk grupp och att de hade rätt till en egen stat. Det som skiljer Irans ledarskap från resten av diktatorerna i den muslimska världen är att iranierna öppet säger det som de andra endast mumlar om sinsemellan: den judiska staten skall tillintetgöras.
EU:s ledare beter sig som om de aldrig hade öppnat en vanlig dagstidning.

Framtiden

Fördömandena av de iranska planerna har varit närmast enhälligt och det internationella atomenergiorganet, IAEA, överväger att dra Iran inför FN:s säkerhetsråd. Det finns dock inte särskilt mycket som talar för att FN kommer att använda sanktionsvapnet mot Iran. Kina och Ryssland har veto i säkerhetsrådet. Kina är beroende av Iran för sin oljeimport. Kineserna har dessutom, tillsammans med Nordkorea, försett iranierna med missiler. Ryssland har hjälpt Iran att bygga upp en sk. "civil atomforskning".
Därförutom är det tveksamt om FN-sanktioner skulle rå på mullorna. Det fungerade inte i Irak, varför skulle det då fungera i Iran? FN är en av världens mest överskattade organisationer och borde läggas ner. Under tolv år försökte FN, utan att lyckas, att demilitarisera Irak med resolutioner och inspektioner. Att FN skulle ha större framgång med Iran förefaller osannolikt. FN är inte och har aldrig varit en klubb för demokratier och det återspeglas i organisationens oförmåga att komma till skott. Dessutom finns det ett annat skäl att misstänka att sanktioner inte skulle ge upphov till avsedd effekt: Iran hade förmodligen hunnit skaffa sig atomvapen innan väst, Ryssland och Kina hade lyckats ena sig om sanktionspolitikens innehåll.
En möjlighet är att USA bestämmer sig för att agera på egen hand, kanske med stöd från Storbritannien och något enskilt NATO-land, men amerikanerna har fullt upp i Irak och kan givetvis inte förvänta sig någon assistans från sina fega, gnälliga europeiska kollegor. EU lär inte åstadkomma mycket mer än mångkulturella reflexioner. Europa är en utrikespolitisk dinosaur: stor, klumpig och trögtänkt åstadkommer den föga och när den väl har lyckats att få något till stånd är det i regel för sent. Inte heller är det särskilt svårt att förutse reaktionen på en USA-ledd invasion av Iran. Diktatorerna i arabvärlden och Europas intellektuella hade, tillsammans med kontinentens alla islamister, skrikit sig hesa om västvärldens förtryck av den muslimska världen om USA:s president George W. Bush hade beordrat trupperna i Irak och Afghanistan att börja röra sig mot den iranska gränsen.

Dessvärre finns det inget annat val. Iran måste näpsas och det ordentligt.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS