Samtiden.com

Bilder av medeltiden

Bild 1

Nyligen hävdade påven Benedict XVI i ett tal i Rom att helvetet är en empirisk realitet. Helvetet existerar och för den som hamnar där finns ingen räddning. Eviga kval väntar dem som inte hörsammar Vatikanens uppmaningar. Det som gör uttalandet intressant är givetvis att det kommer från en synnerligen bildad man. Påven har tjänstgjort som professor vid en rad tyska universitet och skrivit ett otal böcker. Det hindrar dock honom inte från att vara övertygad om att han och hans lärjungar kommer att få komma till himlen, medan hedningarna kommer att straffas med plågor som trotsar all beskrivning.
När den franska filosofen Jean-Paul Sartre definierade begreppet "helvete", beskrev han det som ett litet rum i vilket man är instängd tillsammans med två personer. Sartres smått komiska vision av det ultimata mänskliga lidandet står i bjärt kontrast till den diaboliska plan som påven hävdar att Gud har tänkt ut för dem av oss som vägrar att rätta sig in i ledet.
Till skillnad från påvens hot om evig skärseld är Sartres föreställning en produkt av upplysning och sekularisering. För påven är den gudomliga straffskalan bortom all kritik. Katolicismens helvetesbegrepp har också fascistoida drag. Det värsta som en människa kan göra är att ställa sig vid sidan om kyrkan. Det är det grövsta brott som en människa kan begå. Det är som sådant värre än summan av alla andra brott som har begåtts under mänsklighetens historia. Det är så radikalt att förövaren förtjänar att straffas med evig tortyr. Det är onekligen en fascinerande ståndpunkt från en man och organisation som säger sig företräda en kärleksfull och allsmäktig gudomlighet.

Bild 2

I skånska Rydebäck har Karmelitorden sitt kloster. Klostret bär namnet "Den barmhärtiga Kärlekens Karmel och av Thérèse av Jesusbarnet". Karmelitorden tillhör katolska kyrkan och dess regler är mycket strikta. Dagen börjar klockan fem på morgonen och ägnas åt bön, mässor, arbete och andlig läsning. Klockan tio på kvällen släcks ljuset. Då skall nunnorna sova. Nunnorna lever hela sitt liv bakom klostrets murar och lämnar det endast vid sjukdom. De har till och med en egen kyrkogård på vilken avlidna systrar begravs. Tystnaden är central i Karmelitordens livsföring. Endast två timmar om dagen får nunnorna samtala med varandra. I övrigt skall tystnad råda. Tidningar, tv, radio, datorer och andra moderniteter är förbjudna.
Påven Johannes Paulus II har sagt följande om nunnorna i Rydebäck:

De kontemplativas närvaro mitt i Guds folk fyller en liknande funktion som hjärtat i kroppen. Som hjärtat, även om det alltid är dolt, är upphovet till all aktivitet i kroppen, så förmedlar kontemplationen, även om den är dold, liv och helighet till Kyrkan.

I Aftonbladet berättar en ung kvinna om sitt liv i Karmelitorden. Hon blev medlem av orden vid 19 års ålder och har nu levt bakom klostrets murar i ett decennium. Kvinnan har rätt att ta emot besök av familjemedlemmar sju gånger per år, men då äger besöken rum i en speciell lokal och kvinna måste befinna sig bakom ett galler.

Jag lever och dör här. Vi har en kyrkogård ute i trädgården där några systrar redan ligger ... Jag är jättelycklig. Det är en sån enorm gåva att jag får leva här resten av mitt liv.

Detta är inget som vi bör låta oss imponeras av. Det är en tragedi, en enorm tragedi, som reportaget beskriver. Det liberala samhället baseras förvisso på valfrihet. De som vill leva åtskilda, skall ha rätt att göra det. Det är upp till var och en att bestämma vad man skall göra med sitt liv. Likväl är det tragiskt att religionen fortfarande har sådan attraktionskraft att unga människor är beredda att gå så långt som Karmelitnunnorna - att avstå från allt det som utmärker ett normalt mänskligt liv för hänge sig åt något som i realiteten inget annat är än en bisarr illusion.

Sekulariseringens välsignelser

Det är alltså först när vi konfronteras med vidskepelsens konsekvenser som sekulariseringens välsignelsebringande kraft blir fullt synlig. Med "sekularisering" avses en rationaliseringsprocess som leder till en avmytologisering av världen. Det mest konkreta uttrycket för denna process är framväxten av empiriska vetenskaper, autonom konst och en etik som inte är underordnad religionens krav. Men sekulariseringsprocessen är primärt eftersträvansvärd därför att den ger individen fria vingar.
Att sekularisering är något gott är dessvärre ingen självklarhet. I föreliggande artikel skall vi reda ut några missförstånd kring sekulariseringsprocessen och vår utgångspunkt är Tommy Hanssons artikel Den sankrosankta sekularismen.

"Den sakrosankta sekularismen"

Låt oss först titta lite närmare på Hanssons allmänna tes: "sekularismen" är numera sakrosankt, skriver Hansson. En konkretisering av denna tes skulle kunna se ut på följande sätt: det är idag inte möjligt att kritisera vetenskap, konst och moral. Uttryckt på ett annat sätt vetenskap, konst och moral har idag samma ideologiska status som kristendomen en gång hade. Kritiska diskussioner har belagts med tabu.
Inget kunde vara mer felaktigt. Det moderna konstbegreppet är idag så till den milda grad sönderdissekerat att numera till och med mänsklig avföring har estetisk signifikans. Moralbegreppet har i många avseenden gått samma väg. Idag handlar moraldebatten inte om individens ansvar, utan om hur samhället, denna mytiska entitet om vilken vi vet allt och ingenting, skall undvika att kränka individen. De som har följt den vetenskapsteoretiska diskussionen från den logiska positivismen och framåt är bekant med det faktum att det numera inte är ovanligt att vetenskapliga teorier likställs med metafysisk spekulation. Hanssons tes har alltså inget med verkligheten att skaffa. Det finns inte och har aldrig existerat en mer självkritisk kultur än den moderna, västerländska kulturen.
Hansson hävdar vidare att "förtryckande mullor och därmed jämställda aktörer inte är särskilt representativa för religiöst troende människor världen över". Det är förmodligen sant, men frågan är vilka slutsatser som följer därav. Tyskland hade som bekant endast en Hitler, Italien hade en Mussolini. Blir en nazist mindre nazistisk om han inte är Fuhrer? Kanske.
Hansson fortsätter:

Många av de värderingar vi i västerlandet i dag håller för självklara - exempelvis att det är fel att mörda, ljuga, bedra sin äkta hälft och stjäla - bottnar i Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan. Det är vidare ett faktum att kristna personligheter svarade för avgörande insatser vid skapandet av det moderna Sverige. Frikyrkliga företrädare gick exempelvis i bräschen för folknykterheten och gjorde också en bestående insats på religionsfrihetens område.

Nyckelordet är här "bottnar". Det kan nämligen mycket väl vara sant att våra viktigaste värderingar har religiös bakgrund samtidigt som denna förklaring är fullständigt irrelevant för att förstå varför moderna människor beter sig som de gör. Dessutom: även om Hanssons påstående om att våra värderingar har sina rötter i Bibeln och att det är dessa värderingar som effektivt avhåller oss från att bland annat begå brott är korrekt, är det inte givet att detta är något som vi bör fira. Är alla skäl är lika goda? Är det endast konsekvenserna som räknas? Religionen är ju, trots allt, baserad på en förvrängd verklighetsuppfattning. Kanske spelade kristna den roll som Hansson tillskriver dem och kanske berodde det också på att de var kristna, men bör vi då inte säga att de gjorde det av fel skäl? Det är förvisso bra att människor beter sig moraliskt, men om de gör det av fel skäl är det väl knappast något att skryta över? Den engelska biologen Richard Dawkins slog huvudet på spiken när han sade att han hellre skulle vilja leva i ett fattigt samhälle som vårdade sanningen än i ett samhälle som är rikt och hyllar en bisarr lögn.
Hansson skriver också att "kristna personligheter svarade för avgörande insatser vid skapandet av det moderna Sverige". Varför inte vända på frågeställningen? Kanske hade Sverige blivit ännu modernare om dessa individer haft en sekulariserad syn på tillvaron?
Hansson fortsätter:

1900-talets historia präglades till stor del av de blodiga och tragiska världskrigen och det Kalla kriget. Inte någon av dessa konflikter hade religionen som bevekelsegrund, låt vara att såväl kommunismen som nationalsocialismen på goda grunder kan betraktas som religionssurrogat. Tvärtom - det gångna seklets ordentligt misskrediterade totalitära frälsningsläror var fientligt inställda till religion. Enligt kommunism och marxism-leninism finns det ingen Gud, och religionen är att anse som "opium för folket". I Nazityskland förföljdes religiösa aktivister obarmhärtigt och spärrades in i koncentrationsläger.

Detta är knappast ett kontroversiellt påstående. Religionskrigen i Europa var förvisso segdragna och blodiga, men ingen har väl med vett och vilja påstått att alla konflikter i vår del av världen har haft religiös grund. Problemet med religionen är givetvis inte att den är roten till allt ont, utan att den är roten till mycket av det elände vi ser i världen. Den muslimska terrorismen blir ju inte mindre problematisk bara därför att Nordkoreas statsledning ansluter sig till ateismen. Hansson polemiserar mot en ståndpunkt som knappast omfattas av någon.
Dessutom är det inte korrekt att nazisterna förföljde kristna "obarmhärtigt". Kristna särbehandlades inte på grund av sin religiösa övertygelse. I NSDAP:s program från 1920 preciserar Hitler nazismens syn på kristendomen:

We demand freedom for all religious denominations in the State, provided they do not threaten its existence not offend the moral feelings of the German race. ... The Party, as such, stands for positive Christianity, but does not commit itself to any particular denomination.

Nazisterna förföljde alla som inte var positivt inställda till den nationalsocialistiska staten - kristna och ateister. Hansson glömmer också bort att många protestanter och katoliker var positivt inställda till Hitler därför att nazismen uppfattades som ett bålverk mot den gudlösa kommunismen.
Hansson skriver:

Ty utan medvetandet om en högre verklighet utanför människan slungas individen ut i ett vakuum, en tillvaro utan fast etablerade normer om vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Människan utlämnad åt sig själv är en otrygg varelse, en förvirrad entitet i fritt fall. Ett vakuum måste alltid fyllas av något, och under 1900-talet fylldes de med ideologier av typ kommunism, fascism, nationalsocialism och wilhelmism. Två världskrig och det Kalla kriget (vilket på goda grunder kan anses ha utgjort det tredje världskriget) blev följden. I våra dagar bidrar den politiska korrektheten, det vill säga vad som i ett givet läge tycks vara den ultimata världsliga klokskapen, till att fylla det religiösa vakuumet.

Enligt Hansson är alternativet till någon form av kristen etik ett moraliskt kaos. Är det verkligen det vi ser idag? Moraliskt kaos? Hur många svenskar upplever sig som fritt fallande entiteter i ett moraliskt tomt universum? Förmodligen inte särskilt många. Om en psykolog hade uttryckt sig på samma sätt som Hansson, hade denne syftat på ett psykologiskt sjukdomstillstånd. Hanssons resonemang är filosofiskt, men dessvärre inte särskilt empiriskt förankrat.
Det är heller inte på det viset att vi måste välja mellan kristen etik eller moraliskt kaos. Det vi förmodligen måste kunna göra, är ge skäl för våra handlingar, men dessa skäl måste inte vara religiösa. Om man för 200 år sedan frågade en man varför det är fel att bedra sin hustru, kanske man fick svaret att Gud har sagt att det är moraliskt fel. Idag ger vi andra, sekulariserade skäl, t.ex. att man inte skall såra en medmänniska om det går att undvika. Vi ersätter religiösa argument med sekulariserade skäl. Det moraliska kaos som föresvävar Hansson är en teoretisk fiktion. Människor är betydligt smartare och flexiblare än Hansson vill göra gällande.

Till rationalitetens försvar

Det finns idag en tendens att urskulda kristendomen, inte minst efter terroristattackerna mot Washington och New York. Människor tror att om de bara tar parti för kristendomen mot de illitterata och våldsbenägna islamisterna, så gör de civilisationen en tjänst. Det är inte sant. Man motarbetar inte vidskeplighet genom att göra en distinktion mellan så kallad god vidskeplighet och dålig vidskeplighet. Även kristendomen är en religion och skall behandlas som en sådan. Kristna blir inte mindre vidskepliga bara för att de numera accepterar demokrati, homosexualitet och kvinnans frigörelse. Religionen har överlevt sig själv. Den har ingen plats i den moderna världen. Det är inte vidskepelsen som vi skall ta i försvar, utan rationaliteten.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS