Samtiden.com

Amnestys förfall

Amnesty International är en av världens mest kända organisationer. Om man läser programförklaringen, får man veta att Amnesty "är en världsomspännande organisation som arbetar för mänskliga rättigheter". Dessutom blir man upplyst om att Amnesty "står fri från alla regeringar, politiska ideologier, ekonomiska intressen och religioner".
Detta är, på sin höjd, två halvsanningar. Det är sant att Amnesty arbetar för mänskliga rättigheter, det är inte sant att alla människors rättigheter väger lika tungt i vågskålen för Amnesty. Det är definitivt inte sant att organisationen står fri från politiska ideologier.
Amnesty är en vänsterorganisation som betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. I teorin skall Amnesty ställa upp för människor som förtrycks för sina åsikters skull eller utsätts för diskriminering. I praktiken ställer Amnesty inte upp för individer som råkat illa ut på grund av att deras åsikter är politiskt inkorrekta.
Således bevakade Amnesty John Walker Lindhs rättigheter, men inte pingstpastor Åke Greens. Amerikanen Lindh tränades av Usama bin Ladens Al Qaeda innan han anslöt sig till talibanerna under den amerikanska invasionen av Afghanistan. Lindh deltog i kampen mot den utländska dekadensen av religiösa skäl. Green hade ett likartat motiv: han predikade mot homosexualitet eftersom det var hans övertygelse att Gud ogillar sexuella relationer mellan män.

Vad gjorde Amnesty?

Amnesty struntade fullständigt i Åke Green, trots att Green riskerade att hamna i fängelse för sina åsikter. Enligt Amnesty kan man inte både vara samvetsfånge och predika att homosexuella skall praktisera avhållsamhet. När det uppstår konflikter av denna typ mellan en individ och staten, ställer Amnesty sig oförbehållsamt på statens sida. Lindh var betydligt populärare bland Amnestyaktivisterna: han var muslim och ett potentiellt offer för den förhatliga amerikanska invasionen. Under det första förhöret med Lindh deltog Amnesty med en s.k. observatör. Observatörens uppgift var att kontrollera att den amerikanska staten inte kränkte terroristkollaboratörens konstitutionella rättigheter.

Idag har USA-hatarna konsoliderat sin makt inom Amnesty. Det visas inte minst i ett uttalande från organisationens generalsekreterare, Irene Khan, i vilket USA:s terroristläger på Guantanamo utmålas som vår tids Gulagarkipelag.

USA:s Gulagarkipelag?

Uttrycket "Gulagarkipelag" blev allmän egendom efter den ryska författaren Alexander Solzjenitsyns fyrbandsverk med samma namn. Gulagarkipelagen var det lägersystem som den sovjetiska staten uppförde i syfte att utnyttja och krossa oppositionen i landet. Under en period var det sovjetiska fängelseimperiet Europas största arbetsgivare. Tjugo miljoner människor beräknas ha dött i lägren. Den genomsnittliga livslängden på en lägerfånge var en vinter. Enbart i Kolyma i nordöstra Sibirien beräknas 3 miljoner människor ha dött.
I ett uttalande från Amnesty International sägs nu att det amerikanska fånglägret på Guantanamo är vår tids Gulagarkipelag:

Guantanamo has become the gulag our times, entrenching the notion that people can be detained without any recourse to the law. If Guantanamo evokes images of Soviet repression, "ghost detainees" - or the incommunicado detention of unregistered detainees - bring back the practice of "disappearances" so popular with Latin American dictators in the past.

Det är ett fascinerande påstående. Amnesty hade kunnat välja det kinesiska eller nordkoreanska fängelsesystemet, men valde istället X-Ray på Guantanamo. Jämförelsen är, minst sagt, löjlig:

  • På Guantanamo sitter för närvarande 750 fångar.
  • Guantanamo är inte ett arbetsläger eller ett läger för politiska dissidenter. Det är inte ens ett koncentrationsläger där fångarna utsätts för tortyr, svält och godtyckliga avrättningar. Det finns inga rapporterade dödsfall från Guantanamo.
  • De som sitter inspärrade på Guantanamo är misstänkta för att stödja Al Qaeda eller andra terroristgrupper eller för att ha stött talibanerna i Afghanistan. I det sovjetiska lägerimperiet satt människor som hade stulit några gurkor eller var släkt med en för kommunistdiktaturen misshaglig person.

OK, X-Ray är naturligtvis inget sommarläger. Det sägs bland annat att amerikanska förhörsledare har spolat ner Koranen i en toalett och det är ju givetvis ett förfärligt brott, åtminstone om man saknar distans till sig själv och sin religiösa övertygelse. Ryktet gav upphov till nervösa reaktioner från det politiska etablissemanget i väst och muslimska kravaller runtom i världen. I Kabul dödades tre människor i sammanstötningar mellan poliser och uppretade demonstranter. Butiker och bilar vandaliserades. Enligt BBC sprang grupper av muslimer omkring på gatorna och letade efter västerlänningar. Blasfemi av Koranen är, för övrigt, belagt med dödsstraff i Afghanistan och Pakistan.
En undersökning gav sedermera vid handen att amerikanska fångvaktare hade sparkat på ett exemplar av Koranen, dock inte försökt spola ner den heliga skriften i en toalett. Enligt utredningen var det fångarna själva som hade tryckt ner boken i toaletten. Det visade sig också att den fånge som rapporterade incidenten inte hade sett någon vanhelga Koranen.
Men varför skulle troende muslimer spola ner sin heliga skrift i en toalett? Svaret är givetvis därför att det skulle ge dem möjlighet att anklaga USA för incidenten. När den engelska polisen gjorde en räd mot en lägenhet i Manchester, kom man över en av Al Qaedas manualer som tydligt instruerar alla islamiska krigare att beskylla västerlänningar för tortyr och övergrepp i den händelse de skulle bli gripna. Varför? Därför att bin Laden och hans anhängare vet om att sådana anklagelser fungerar i länder med fri press och demokratiska fri- och rättigheter. Alltid finns det någon organisation som hakar på och vidarebeordrar ryktena.
Alltså: det är självklart att det finns trevligare platser att vistas på än X-Ray på Guantanamo. Men det rättfärdigar på intet vis Amnestys jämförelse. Det faktum att det inte råder total rättssäkerhet i Sverige, innebär ju inte att det inte är någon skillnad mellan Sverige och Nordkorea. Eller hur?
En fråga kvarstår: varför valde Amnesty att jämföra Guantanamo med det sovjetiska lägerimperiet? Varför nöjde organisationen sig inte med att gnälla på lägret i största allmänhet? Beror det kanske på att Amnestys generalsekreterare, Irene Khan, inte kan sin sovjetiska historia? Knappast. Beror det på att hon är muslim och därför fientligt inställd mot "den stora Satan"? Knappast. Amnestys klavertramp är ett uttryck för den förändring som organisationen har genomgått. Amnesty är numera inte en icke-politisk organisation som bevakar de mänskliga rättigheterna världen över, utan en konventionell vänsterorganisation. Irene Khan visste om att jämförelsen var orimlig och förnuftsvidrig. Att hon ändå valde att framhärda i sin dumhet berodde på att hon inte kunde låta bli. Frestelsen att angripa Amerika var helt enkelt för stor.
Den metod som Amnesty använde, har använts förr. Den användes flitigt av kommunisterna efter andra världskriget när de skulle leda i bevis att väst minsann inte var mycket bättre än öst. Den har också använts av nynazister när de hävdat att de allierades krigshandlingar mot Tyskland utgjorde ett lika stort brott som de brott som nazisterna begick. Ett beprövat knep alltså: om du vill likställa ett litet brott med ett stort brott, trivialisera det sistnämnda.
Det var alltså så det gick till när Amnesty International likställde terroristbekämpning med folkmord. Tänk på det nästa gång du ser en Amnestyaktivist med en insamlingsbössa.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS