Samtiden.com

Europa inför avgrunden

Skräpkonsten och det moderna samhället

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Antag att en svensk konstnär ställer ut en bild på vilken Jesus visas nedsänkt i ett kärl fyllt med konstnärens urin och att konstnären kallar konstverket för "Piss Christ". Låt oss också anta att upptåget medför att upprörda kristna hotar att mörda konstnären och att de går bärsärkagång och bränner ner hus och vandaliserar privat egendom. Låt oss, sist men inte minst, anta att ett flertal länder, med USA i spetsen, inleder en bojkott av Sverige med motiveringen att demokratin inte står över Bibeln.
Det är inte särskilt svårt att gissa hur medierna och partierna hade reagerat inför ett dylikt hot. Amerikanerna hade fördömts som kristna fundamentalister. På tidningarnas debattsidor hade vi kunnat läsa att den religiösa extremismen hotar kvinnors och homosexuellas rättigheter. USA:s president, George W. Bush, hade utnämnts till västvärldens första mullah och blivit skälld för att presidera över en teokrati. Den politiska enigheten i Sverige hade varit total. Vänstern hade förkastat den amerikanska politiken som kulturimperialistisk. Från liberalt håll hade vi fått höra att det sekulära samhället aldrig får kapitulera för religiös extremism. Ärkebiskop KG Hammar hade understrukit att amerikanernas Bibeltolkning saknar stöd i urkunderna. EU hade protesterat och hotat med sanktioner.
Verklighetens "Piss Christ" är ett fotografi taget av en amerikan vid namn Andres Serrano. Fotografiet ingick i en utställning vid National Gallery of Victoria i Melbourne år 1987. På bilden visas ett krucifix som är nedsänkt i en skål som är fylld med urin. Urinet tillhör Andres Serrano.
"Piss Christ" var ingen olyckshändelse. I början på 60-talet började den italienska konstnären Piero Manzoni att samla på sin egen avföring. Manzoni packade 90 plåtburkar fulla med exkrementer och döpte dem till "Artist's Shit". Numera finns en av Manzonis plåtburkar att beskåda på anrika Tate Gallery i London. För två år sedan köpte galleriet en av Manzonis burkar till det facila priset av 300 000 kronor.
För Serrano var "Piss Christ" ett lyckokast. Fotografiet gjorde honom till världskändis och The National Endowment for the Arts belönade honom med 15 000 dollar för hans innovationsförmåga.
Skräpkonsten är oupplösligt förbunden med det moderna, sekulariserade samhället. Det visste redan Karl Marx: marknadsekonomins historiska mission är att krossa traditionella samhällsformer och konsten är ett av dess vapen. Men det moderna samhället är inte endast världshistoriens första riktigt smaklösa samhälle. Lika oupplösligt förbunden som smaklösheten är med kapitalismen, är friheten med accepterandet av det smaklösa.
Trots att många kristna amerikaner var djupt upprörda över Serranos respektlöshet, var det ingen som krävde hans huvud på ett fat. Kristna grupper beväpnade sig inte med automatkarbiner, de brände inte ner hus eller vandaliserade bilar i protest. De uppförde sig på ett civiliserat sätt, dvs. på det sätt som anstår medborgare i en stor demokrati.
Den amerikanska debatten om "Piss Christ" var förvisso eldfängd, men den handlade aldrig om att begränsa yttrandefriheten för konstnärer eller kulturarbetare. Det kritikerna ifrågasatte var istället om det var rimligt att skattemedel användes för att stimulera produktionen av skräpkonst. New Yorks senator Alfonse M. D'Amato formulerade kritiken på följande sätt:

Mr. President, several weeks ago, I began to receive a number of letters, phone calls, and postcards from constituents throughout the Senate concerning art work by Andres Serrano. They express a feeling of shock, of outrage, and anger. They said, "How dare you spend our taxpayers' money on this trash." They all objected to taxpayers' money being used for a piece of so-called art work which, to be quite candid, I am somewhat reluctant to utter its title. This so-called piece of art is a deplorable, despicable display of vulgarity. The art work in question is a photograph of the crucifix submerged in the artist's urine.
This artist received $15,000 for his work from the National Endowment for the Arts, through the Southeastern Center for Contemporary Art.
Well, if this is what contemporary art has sunk to, this level, this outrage, this indignity - some may want to sanction that, and that is fine. But not with the use of taxpayers' money. This is not a question of free speech. This is a question of abuse of taxpayers' money. If we allow this group of so-called art experts to get away with this, to defame us and to use our money, well, then we do not deserve to be in office.
This is why, Mr. President, I am proud of the members, who in literally a matter of minutes - over 20, about 25 - joined me in signing a strong letter of protest to the endowment. Here is a picture, and the title is "Piss Christ." Incredible.
To add insult to injury, after this group of so-called art experts picked this artist for this $15,000 prize - of taxpayers' money; we paid for this, our taxpayers - I do not blame people for being outraged and angered, and they should be angered at us, unless we do something to change this. If this continues and if this goes unrectified, where will it end? They will say, "This is free speech." Well, if you want free speech, you want to draw dirty pictures, you want to do anything you want, that is your business, but not with taxpayers' money. This is an outrage, and our people's tax dollars should not support this trash, and we should not be giving it the dignity. And after this piece of trash and this artist received this award, to make matters worse, the Awards in Visual Arts, this wonderful publication was put together; and who was it financed by, partially? By none other than the National Endowment for the Arts. What a disgrace.

D'Amatos kritik var sober och välformulerad. Den uttryckte en medborgares och skattebetalares upprördhet över hur offentliga medel används. På ingen punkt lät D'Amato sin avsmak för Serranos perversioner påverka hans syn på dennes medborgerliga rättigheter. D'Amato argumenterade på det sätt som anstår en politiker i en fungerande demokrati. Idag rasar muslimer över hela världen över Jyllands-Postens beslut att publicera ett antal karikatyrer på profeten Mohammed. De bränner ner hus, vandaliserar bilar och hotar oliktänkande till livet. Om kristna hade betett sig på samma sätt under "Piss Christ"-kontroversen, hade de blivit avfärdade som fanatiker och ociviliserade vildar. Inte många har vågat karakterisera de muslimer som idag kräver restriktioner på pressfriheten eller att upphovsmännen till teckningarna skall dödas, med samma ord. Det är om denna rädsla och de risker som den för med sig som de två följande artiklarna skall handla om.

I denna första artikel skall vi titta lite närmare på den europeiska reaktionen på uppståndelsen kring Muhammedkarikatyrerna.

Rekapitulation

Den 30 september 2005 publicerade danska Jyllands-Posten tolv karikatyrer av profeten Mohammed. Bakgrunden till tidningens beslut var ett klagomål från en dansk barnboksförfattare. Författaren hade klagat över att det inte var möjligt att hitta någon som vågade illustrera hans nya bok om profeten Mohammad. Konstnärerna var rädda för att bli attackerade av danska muslimer. Det var i syfte att testa denna hypotes som Jyllands-Posten publicerade de tolv nidbilderna. Den fråga som tidningen ställde skulle kunna formuleras på följande sätt: är det sant att konstnärer och författare i västvärlden regelmässigt undviker för muslimer känsliga ämnen därför att de är rädda?
Två veckor efter publiceringen av de tolv karikatyrerna begärde elva muslimska länder, däribland flera arabiska länder, Pakistan, Iran och Bosnien-Herzegovina, ett möte med Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen. Enligt de elva länderna hade Jyllands-Posten förolämpat islam. Danmarks statsminister vägrade emellertid att ta emot diplomaterna därför att han inte ansåg att det fanns något att diskutera om:

This is a matter of principle. I will not meet with them because it is so crystal clear what principles Danish democracy is built upon that there is no reason to do so ... As prime minister, I have no power whatsoever to limit the press - nor do I want such power.

Den 14 oktober demonstrerade tusentals danska muslimer i centrala Köpenhamn mot publiceringen av bilderna. Den danska imamen Raed Hlayhel förklarade den muslimska ståndpunkten med följande ord:

This type of democracy is worthless for Muslims. Muslims will never accept this kind of humiliation. The article has insulted every Muslim in the world.

I mitten av oktober tvingades två av tecknarna att gå under jorden efter det att de hade utsatts för dödshot. Det dröjde inte länge innan också tidningen utsattes för hot och redaktionen tvingades arbeta under skydd av polis. I slutet av oktober polisanmäldes Jyllands-Posten för hädelse. I november månad blev de första tecknen synliga på att protesterna hade börjat sprida sig utanför Danmarks gränser. Egypten hotade att bryta de diplomatiska förbindelserna med Danmark om inte den danska regeringen ingrep mot Jyllands-Posten. I mitten av november kom rapporter från Pakistan enligt vilka pakistanska Jamaat-e-Islami hade utlovat 50 000 danska kronor till den som mördade tecknarna.
I slutet av december uppmanade Islamic Educational, Scientific and Cultural Organization, ISECO, sina 51 medlemsstater till bojkott mot Danmark. I Danmark ställde sig den danska imamen Abu Laban, bakom bojkotthoten:

Om muslimska regeringar vill bojkotta danska produkter så är det upp till dem att göra det. Och om muslimska individer önskar att göra detsamma, så kommer jag att vara glad över att se deras stöd till profeten Muhammeds ställning.

Snart hade Syrien och Saudiarabien kallat hem sina ambassadörer och Libyen stängt sin ambassad i Köpenhamn. Det dröjde inte länge innan Iran bestämde sig för att bryta alla handelsförbindelser med Danmark. I den muslimska provinsen Kashmir strejkade områdets muslimer i protest mot bilderna. Runt om i världen krävde radikala muslimska grupper att bojkotterna skulle följas upp med militära attacker. Norska biståndsorganisationer i Sudan tvingades att avbryta allt arbete efter det att hjälparbetare hade utsatts för stenkastning. Muslimer i Jakarta attackerade den danska ambassadbyggnaden och i Mellanöstern angrep uppretade folkhopar europeiska byggnader för att sätta dem i brand. Danmarks och Norges ambassader i Syrien utsattes för stenkastning och brandbomber. Den danska ambassaden i Teheran underkastades samma omilda behandling. Beväpnade palestinier stormade EU:s kontor på Gazaremsan och nordbor uppmanades av sina regeringar att lämna området. I Gazaområdet krävde en imam tillhörande Omari-moskén att illustratörerna skulle avrättas. I Turkiet blev en katolsk präst mördad med hänvisning till de karikatyrerna och snart var Organisation of the Islamic Conference inblandad i kontroversen. I ett pressmeddelande från OIC hävdas det följande:

The Secretary General of the Organization of the Islamic Conference H.E. Prof Ekmeleddin Ihsanoglu has urged the world leaders to act swiftly to bring to an end the offensive campaign against Prophet Muhammad (PBUH) in the interest of global peace and security. The Secretary General stated that repetition of derisive caricatures in some European newspapers in the last three days was an act of irreverence, most reprehensible which should not have been repeated by those newspapers in the name of freedom of the press.

OIC fortsätter:

The OIC Observatory wishes to underline that such acts are not in the interest of any country and if these are not halted immediately by expressing disapproval and condemnation by the leadership in the respective states, it could further deteriorate inter-faith relations which will destabilize international environment.

OIC nöjde sig emellertid inte med att fördöma Jyllands-Postens tilltag, organisationen krävde FN-sanktioner mot Danmark och att en FN-resolution som olagligförklarar blasfemi. Den muslimska vreden gav intryck av att vara utan ände.

Danmark söker stöd

Jyllands-Postens test av yttrandefrihetens gränser hade utvecklats till den värsta utrikes- och inrikespolitiska kris som Danmark hade drabbats av sedan krigsslutet. Den uppkomna krisen hade flera dimensioner. Bojkotten av danska varor blev med tiden allt kännbarare. Mejeriföretaget Arla hävdade att man förlorade tio miljoner kronor per dag som en följd av bojkotten. Enligt en del ekonomiska bedömare kunde över 10 000 danskar förlora sina arbeten om krisen inte erhöll en lösning. Men krisen hade också en säkerhetspolitisk aspekt. Många danskar var oroliga för att krisen skulle ge upphov till inhemsk muslimsk terrorism. Danskarna hade goda skäl att vara nervösa.
Författaren Salman Rushdie dömdes år 1988 till döden av Irans dåvarande religiösa ledare Ayatollah Khomeini för sin bok "The Satanic Verses". Tre år senare skadades den italienska översättaren av boken allvarligt efter ett knivöverfall. Samma år mördades den japanska översättaren av boken. William Nygaard, norsk förläggare av Rushdies bok, blev skjuten fyra gånger av en muslimsk extremist i oktober 1993. Ett år senare utsattes författarinnan Taslima Narin för dödshot efter det att hon i en intervju sagt att Koranen borde skrivas om. År 2004 mördades den holländska filmregissören Theo van Gogh därför att han gjort en film om kvinnoförtrycket i islam. Två år tidigare hade Miss Worldtävlingar hållits i Nigeria. Ett tumult med närmast pogromlika inslag utbröt efter det att en kvinnlig journalist hade sagt att Mohammed förmodligen hade valt en av de tävlande som sin fru om han hade varit närvarande. Över 200 människor dog i kravallerna och en fatwa utlystes enligt vilken journalisten skulle mördas:

When I browsed through the Google news site I read the fatwa by the Zamfara state government through their spokesperson, Mamuda Aliyu Shinkaf. "Like Salman Rushdie, the blood of Isioma Daniel can be shed. It is abiding on all Muslims wherever they are to consider the killing of the writer as a religious duty".

Amerikanska CNN rapporterade från området:

Angry mobs in the mainly Muslim city 600 kilometres (375 miles) northwest of Lagos burnt Christian churches and rampaged through the streets stabbing, bludgeoning and burning bystanders to death.

Den holländska politikern Ayaan Hirsi Ali har utsatts för upprepade dödshot på grund av sin kritik av kvinnoförtrycket inom islam. Under en period var situationen så allvarlig att Hirsi Ali tvingades lämna Holland för USA. Danskarna hade också tågsprängningarna i Madrid och bombattackerna mot Londons transportsystem i färskt minne. Danmark var i desperat behov av stöd från omvärlden. Dessvärre skulle det visa sig att många västländer inte var särskilt pigga på att bistå danskarna.

FN

FN har varit mindre än måttligt intresserad av att backa upp den danska demokratin. I ett synnerligen motsägelsefullt pressmeddelande lät FN:s generalsekreterare Koffi Annan meddela följande:

We fully uphold the right of free speech. But we understand the deep hurt and widespread indignation felt in the Muslim World. We believe freedom of the press entails responsibility and discretion, and should respect the beliefs and tenets of all religions.

En talesman för organisationen förtydligade generalsekreterarens uttalande med följande ord:

The secretary-general also believes in the importance of overcoming misunderstandings and animosities between people of different beliefs and cultural traditions through peaceful dialogue and mutual respect.

Frågan är vad det finns för frågetecken att räta ut? Är det falskt att arabvärlden består av hoper stenåldersdiktaturer? Saknas det verkligen anledning för västdemokratierna att misstro terroriststater som Iran och Syrien? Är det verkligen möjligt att peka ut länder där kvinnors och homosexuellas rättigheter sitter trängre än stater där islam är statsreligion? Varför är det viktigare att respektera vidskeplighet än demokrati?
FN har emellertid inte endast nöjt sig med att ställa sig bakom den muslimska världens krav på pressrestriktioner, Louise Arbour, som är Förenta Nationernas High Commissioner for Human Rights, har dessutom sagt att FN:s rasismexperter skall granska Danmark för att se om danskarna gjort sig skyldiga till rasism. I ett uttalande riktat till Organization of the Islamic Conference har Arbour tagit avstånd från Jyllands-Postens beslut att publicera teckningarna:

I understand your concerns and would like to emphasize that I regret any statement or act that could express a lack of respect for the religion of other. ... I'm confident that they will take action in an adequate manner.

För Arbour är pressfrihetsfrågan inte ens värd att nämna vid ord. Istället har den kommission som hon basar över avkrävt Danmark ett officiellt svar på frågan "Do the caricatures insult or discredit?". Frågan måste vara något av det dummaste som har presenterats i internationell politik sedan 1900-talets början. Det är som om en svensk tidning hade frågat statsminister Göran Persson "Är du dum eller bara korkad?".

EU och Europeiska Rådet

Inte heller Europeiska Rådet har orkat att ställa den grundläggande frågan om pressfrihet kontra religiös konservatism. Istället för att betona att Europa är och förblir en sekulariserad kontinent, har Rådet insinuerat att det bakom publiceringen av karikatyrerna fanns en rasistisk intention. Istället för att upplysa världens muslimer om att Europa inte har för avsikt att kompromissa om sitt sekulariserade styrelsesätt, valde Rådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, att påminna danskarna om att de är skyldiga att medverka i kampen mot islamofobi och att "Freedom of expression ... has its limits".
EU demonstrerade ännu en gång att organisationen inte är mycket mer än en intellektuell dinosaur. EU-kommissionens vicepresident, italienaren Franco Frattini, kommenterade hysterin kring teckningarna med att säga att publiceringsbeslutet riskerade att öka islamofobin i Europa, som om det vore ett relevant argument. Han tillade sedan följande:

I fully respect the freedom of speech, but, excuse me, one should avoid making any statement like this, which only arouses and incites to the growing radicalisation.

Sällan har en demokrati blivit så grundligt sviken och utlämnad åt sina fiender som Danmark. Europeiska Rådets och EU:s hållning måste betecknas som skandalös.

Sverige

Frågan är om det finns ett europeiskt land som har gjort mindre för att stötta danskarna än Sverige. Utrikesminister Laila Freivalds har sagt att hon inte tror att danskarna känner sig svikna av EU, vilket naturligtvis är en ren nonsensståndpunkt. Idag är huvudmålsättningen för svensk utrikespolitik att hålla sig på god fot med de muslimer som anser att islam är ett högre värde än demokratin. Den som letar efter en principiell ståndpunkt på Utrikesdepartementets webbsida, letar förgäves. Istället för att utveckla en svensk ståndpunkt, har regeringen valt att publicera det uttalande som undertecknats av Kofi Annan, EU och The Organization of the Islamic Conference.
I regeringens analys av hotet mot pressfriheten och den danska demokratin, reduceras problemen till "oroligheter". Den enda gång som Freivalds brusar upp på allvar är när Sverigedemokraterna kommer på tal:

Jag kommer i alla lägen att försvara tryckfriheten, men SD-kurirens provokation tar jag bestämt avstånd från. Det är en fullständig brist på respekt ... Det är fruktansvärt att en liten grupp extremister utsätter svenska personer och svenska intressen för uppenbar fara. I den upphettade stämning som råder ser jag oerhört allvarligt på detta. Detta är en liten grupp som inte har något stöd i vårt land. Jag ber om ursäkt att vi i Sverige har enstaka personer som är så hänsynslösa och medvetet kränker andra människors religion. Jag skäms över att det i vårt land finns extremister - som i yttrandefrihetens namn - försöker utnyttja de rättigheter som vi håller så högt till att kränka andra människor och dessutom spä på en konflikt där nu alla krafter borde samlas för att nå en lösning.

Detta måste vara det märkligaste uttalande som någonsin har gjorts av en svensk utrikesminister. Den internationella terrorismen skördar offer varje dag. Numera går det knappt en vecka utan att västeuropeisk polis avslöjar en muslimsk komplott. Situationen i Mellanöstern är alarmerande. Iran har bestämt sig för att skaffa sig kärnvapen. Palestiniernas förre premiärminister, Mahmoud Abbas, som år 1982 doktorerade på tesen att förintelsen på det hela taget är en sionistisk bluff och att de judar som eventuellt blev mördade, föll offer för en judisk-nazistisk komplott, besegrades i de nyligen avslutade palestinska valen av terroristorganisationen Hamas. Hamas har den fysiska destruktionen av staten Israel på sitt program och är en starkt västfientlig rörelse. Till detta kommer alltså att muslimer över hela världen protesterar mot dansk pressfrihet.
Sveriges utrikesminister har dock ingenting att säga. Den enda gången som hon orkar hetsa upp sig är när Sverigedemokraterna kommer på tal. Sverigedemokraterna är ett litet, betydelselöst pajasparti som tagit invandrarfrågan på entreprenad och som har ambitionen att återupprätta det socialdemokratiska folkhemmet. Sverigedemokraterna utgör inget hot mot svensk eller dansk pressfrihet, de bränner inte ned ambassader eller hotar att mörda journalister och konstnärer. Inte heller springer de omkring beväpnade med Kalasjnikovs på gatorna. De organiserar inte internationella bojkotter eller kräver att grundläggande fri- och rättigheter skall underordnas uråldriga vidskepelser.
Freivalds skriver "Jag ber om ursäkt att vi i Sverige har enstaka personer som är så hänsynslösa och medvetet kränker andra människors religion". Frågan är vad det egentligen finns för anledning att be alla de muslimer som vill inskränka den europeiska pressfriheten om ursäkt för att en grupp svenska medborgare har utnyttjat sig av grundlagsskyddade rätt att yttra sig fritt? Freivalds vet mycket väl att de saudiaraber som hade tagit sig samma frihet som Sverigedemokraterna gjorde, hade blivit ett huvud kortare. Sanningen är dessvärre den att för regeringen kom Sverigedemokraternas beslut att starta en egen teckningstävling som en gudagåva. Freivalds gnäller på Sverigedemokraterna därför att hon inte våga konfrontera de muslimska kraven. Utrikesministern vill att vi skall tycka att hon är modig, men det minsta barn kan se att hennes handlande är determinerat av feghet och opportunism.
Men regeringen har inte endast excellerat i politisk opportunism och feghet. Nyligen uppdagades det att regeringen utövat påtryckningar på webbhotellet Levonline att stänga ner Sverigedemokraternas webbplats. Enligt Svenska Dagbladet var det politiskt sakkunnige UD-tjänstemannen Stefan Amér som tog kontakt med webbhotellet. Utrikesminister Laila Freivalds har förnekat att regeringen har utövat påtryckningar på webbhotellet, men Torkel Nyberg, som är vd vid Levonline, har bekräftat för idg.se att webbplatsen stängdes efter konsultationer med Utrikesdepartementet och SÄPO. Enligt terrorismforskaren Magnus Norell är regeringens handling en stor seger för den radikala islamismen. Frågan är emellertid om man inte borde gå längre och ställa frågan vad det egentligen är som skiljer dagens svenska socialdemokrati från det kommunistpack som styrde och ställde i Östeuropa under större delen av 1900-talet.

Oppositionen

Den borgerliga oppositionen är närmast en parodi på regeringen. Folkpartiets ledare Lars Leijonborg konstaterade efter ett möte mellan de borgerliga partierna och regeringen att man inte lyckats nå fram till ett gemensamt uttalande. Det partierna lyckades komma överens om är att "Vi vill ha bästa möjliga relation med den muslimska världen", ett påstående som naturligtvis inte betyder någonting innan det har kvalificerats. För att, om möjligt, lugna bokstavstroende muslimer sade moderatledaren Fredrik Reinfeldt i en kommentar att det inte är uteslutet att Jyllands-Postens tilltag kan rubriceras som hets mot folkgrupp. Reinfeldt har alltså samma åsikt i frågan som Sveriges Muslimska Råd. Folkpartiledaren kunde naturligtvis inte låta bli att påminna svenska folket "om att han i tv rivit sönder en dansk främlingsfientlig trycksak". Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har presenterat sina tankar i ett pressmeddelande:

Konfrontationen mellan olika samhällsgrupper måste brytas och ersättas med dialog. Hur kan respekten mellan religiösa och ickereligiösa, och mellan religioner fördjupas. Hur kan vi leva sida vid sida i ett öppet och modernt samhälle utan att kränka varandra?

Hägglund försöker inbilla oss att det moderna samhället har ett generellt problem med sina religiösa medborgare. Det är inte sant. Den överväldigande majoriteten av kristna kan skratta åt "Life of Brian" och aldrig skulle komma på tanken att mordhota filmens regissör eller bränna ner biografer i protest. Världen i dag berättar om att Nerikes Allehanda nyligen publicerade en julsaga där Jesus, Josef och Maria beskrevs som sexgalna bedragare, svindlare och halvalkoholister.

Hur gensvarade de kristna i Närke? Man inbjöd chefredaktören till en samtalskväll. Det behövdes inga vakter eller bombhundar i lokalen.

Västvärlden har inget problem med sina kristna. Det är muslimerna i väst och i resten av världen som utgör problemet. Centerpartiets ledare Maud Olofsson använder samma luddiga formuleringar som Göran Hägglund:

Viktigast är att hitta en väg för dialog för att lösa den konflikt som uppstått. Det är via diplomatin som respektive lands regeringar ska agera ... Vi måste vara tydliga med var vi står i yttrande- och tryckfrihetsfrågor. Men man måste skilja på rätten att publicera och lämpligheten. Vi står upp för tryckfriheten, men med den följer ett ansvar.

Eftersom Olofsson systematiskt undviker att konfrontera de besvärliga frågorna, har hennes uttalande ingen konkret innebörd. Det kan betyda vad som helst. Förmodligen är det också Olofssons avsikt. Flertalet av de muslimer som har kritiserat Danmark har använt formuleringar som liknar Olofssons. Sveriges Muslimska Råd har till exempel sagt "Jyllands-Postens publicering är en provokation mot muslimer i hela världen och kan inte, ens med den bästa viljan, anses vara ett slag för yttrandefriheten." Olofsson är lika luddig och fegt inställsam som Göran Hägglund.
Vänsterpartiet är så upprört över det danska tilltaget att de valt att gå ut med ett uppror mot rasism och intolerans. Flera ledande Miljöpartister har undertecknat uppropet:

Runt om i världen diskuteras nu efterföljderna av de nidbilder på profeten Mohammed som publicerades i danska Jyllandsposten i december. Publiceringen av bilder sker inte i ett vakuum. Den måste ses mot bakgrund av den främlingsfientlighet och islamofobi som breder ut sig i Danmark såväl som i övriga västvärlden. Bilderna hänger ihop med den allt mer hårdföra danska invandringspolitiken och är exempel på de ständiga angrepp och hatbrott som sker mot muslimer och mot personer med utländsk bakgrund.
även de oacceptabla våldsamma protester som följt publiceringarna har härmed sitt sammanhang. De kränkande bilderna blev en utlösande faktor för den djupt rotade känsla av förtryck och stigmatisering som många muslimer och invandrargrupper i västvärlden levt med under lång tid. Nidbilden av muslimer som ociviliserade fundamentalister används i terroristbekämpningens namn för att förstärka uppdelningen mellan "vi" och "dom". Det rör naturligtvis långt fler än troende muslimer - det rör alla som lever i vårt samhälle, oavsett var man är född, och vad man har för trosuppfattning och världsbild. Det rör fundamentala medborgerliga rättigheter - som urholkas om någon grupp för dagen kan utsättas för förtryck och förföljelse.
Med samma självklarhet som vi försvarar rätten till det fria ordet - och med samma skärpa - måste vi kraftfullt ta avstånd från alla uttryck av rasism, våld och intolerans. Ingen tidning är någonsin skyldig att använda sin yttrandefrihet för att sprida och förstärka fördomar.
Vi tar kampen för människovärdet och vi tar avstånd från alla krafter - såväl främlingsfientliga som våldsförhärligande - som exploaterar den situation som uppkommit. Försoning kan nås genom att vi använder våra demokratiska och fri- och rättigheter till att bekämpa rasism och intolerans.

Till grund för uppropet ligger samma kaninlogik som Gudrun Schyman använde när hon likställde svenska män med talibanfascisterna. Det är samma slag av resonemang som ROKS utnyttjade när man gick ut och sade att alla män är våldtäktsmän. Det är samma slag av argument som knasbollsvänstern använde sig av när den hävdade att terroristattackerna mot New York och Washington egentligen var USA:s eget fel. Uttalandet är så korkat att det egentligen inte förtjänar att kommenteras.

Omvänd rasism

Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen är idag otvivelaktigt Europas mest hedervärda och underskattade politiker. Ingen har som Rasmussen stått upp för västerländska värderingar och ingen har blivit så ynkligt behandlad och så grundligt sviken. Kontrasten mellan Rasmussens rakryggade hållning och den exempellösa feghet som Europas politiska elit har visat upp är närmast hjärtskärande. Europas beslutsfattare vågar inte utmana muslimska fördomar och muslimsk vidskeplighet därför att de är rädda för muslimernas reaktion och därför att de är pinsamt medvetna om att i den efterföljande pajkastningen skulle ingen gå säker för anklagelser om rasism.
Det är därför Göran Hägglunds och Maud Olofssons uttalanden är så skruvade och luddiga. Det är förklaringen till att en liberal som Fredrik Reinfeldt antyder att Jyllands-Posten gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp och att socialliberalen Leijonborg skryter om att han minsann är antirasist. Det är orsaken till att Utrikesdepartementet numera verkar bekymra sig mer över Sverigedemokraterna än de muslimer som helst ser ett Europa under den islamiska fanan. Det är anledningen till att det socialdemokratiska partiet numera inbillar sig att det äger Sverige och opinionsbildningen och därför fritt kan tvinga webbhotell att stänga misshagliga webbplatser. Det är, kort uttryckt, förklaringen till varför det politiska Sverige beter sig så ynkligt och patetiskt.
Det politiska etablissemanget varken vill eller vågar utmana islam. Det har kapitulerat för den muslimska fascismen och svikit de liberaler i den muslimska världen som hoppades att väst skulle stå upp för sina värden som en man. I den meningen är det inte helt orimligt att hävda att politikernas krälande är ett uttryck för en omvänd rasism. Man kan inte ställa några krav på muslimer. De är för tradionella och omoderna och dessutom totalt inkapabla att tänka själva. Bättre att behandla dem så små, obstinata barn och hoppas att de växer ifrån sina begränsningar. Annat är det med kristna. De kan man ställa krav på, de kan man misshandla psykiskt och kränka. När Ecce Homo visades i Sveriges riksdag, motiverade regeringen beslutet med att alla skall ha möjlighet att få säga vad man tycker om homosexualitet. När får vi höra Mona Sahlin kräva att Mohammedkarikatyrerna skall visas i riksdagen av samma skäl? När får vi höra ärkebiskopen KG Hammar föreslå Uppsala domkyrka som en lämplig utställningsplats för teckningarna? För två år sedan krävde Nalin Pekgul och en hoper socialdemokrater att svenska kyrkan skall viga homosexuella par. När får vi höra Pekgul et consortes kräva samma sak av Stockholms moské?
Jyllands-Postens beslut att publicera teckningarna har blixtbelyst de problem som är förenade med det mångkulturella samhället. Kontroversen har visat att att det mångkulturella samhället inte kan fungera om det enda som människor har gemensamt är pizza och kebab. Om det räcker med tolv stycken karikatyrer av profeten Mohammed för att människor skall börja bränna ner hus och hota varandra till livet, lever vi förvisso i en värld full av humorbefriade fullblodsidioter.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS