Samtiden.com

Det politiska etablissemanget och islam

För 30 år sedan fanns det enligt officiell religionsstatistik inga muslimer i Sverige. Idag finns det fler muslimer i vårt land än det finns katoliker. Islam är inte endast Sveriges snabbast växande religion, det är en en importerad religion, en produkt av den flyktingpolitik som har bedrivits de senaste decennierna.
I den förra artikeln pekade vi på en likhet mellan debatten om kommunismen och debatten om islam: åtminstone en del av som tar kommunism och islam i försvar, undviker diskussioner om de realsocialistiska och realislamiska länderna. Istället försöker de styra diskussionen mot socialismen och islam som abstrakt idé.
Men det finns inte endast likheter mellan dessa två debatter, det finns också viktiga skillnader. En sådan skillnad är att islam i Sverige, till skillnad från kommunismen, har det politiska etablissemanget på sin sida. Men vad är det som det politiska etablissemanget säger om islam?

Statsminister Göran Persson

Statsminister Göran Persson är övertygad om att religiös mångfald är något bra. Enligt statsministern måste vi "lära oss uppskatta det myller av traditioner, religioner och seder som finns i Sverige". Statsministern fortsätter: "Att med öppet och nyfiket sinne ta emot det som man inte lever med i vardagen berikar livet" (Metro, 2003-11-21).
Detta är inte endast statsministerns personliga åsikt. Statsministern har hela regeringskollektivet bakom sig. Förlaget Proprius erhöll 300 000 kr i statsbidrag för nyöversättning och utgivning av Koranen på svenska. Från regeringen betecknades nyöversättningen som "en viktig kulturinsats".
Statsministern berättar dock inte på vilket sätt hans eget liv har berikats av islam. Menar statsministern kanske att han har Koranen i sin bokhylla och att han studerar den när han har tid? Eller menar statsministern att han umgås i muslimska kretsar och tycker att de diskussioner som uppkommer där är stimulerande? Förmodligen inte. I så fall hade statsministern säkert sagt det. En rimlig tolkning av Göran Perssons uttalande är alltså att islam inte utgör en del av hans vardag. I den meningen är det alltså ingen skillnad mellan statsministern och resten av landets etniska svenskar.
Men om islam inte är en del av statsministerns vardag, hur kan islam då berika hans liv? Statsministern säger ju inte att kommunismen berikar hans liv trots att den utgör en del av hans vardag när han befinner sig i riksdagshuset. Förmodligen skulle statsministerns kollega Mona Sahlin förneka att existensen av kvinnoprästmotståndare inom svenska kyrkan utgör ett bidrag till den religiösa mångfalden.
Är det åsynen av minareter och beslöjade kvinnor som statsministern finner berikande? Kanske är statsministerns uttalande bara en variation på det klassiska mångfaldsargumentet: eftersom mångfald är något bra och islams närvaro i Sverige bidrar till mångfalden, så är också islam något bra. Problemet med mångfaldsargumentet är givetvis att även om mångfald är något bra, innebär det ju inte nödvändigtvis att islam är något bra. Presstödet motiveras ofta med att det bidrar till åsiktsmångfald, men det innebär ju inte automatiskt alla skattesubventionerade åsikter är lika mycket värda.
Eller menar statsministern kanske att andra människor borde låta sig berikas av islam? Det är frestande att tolka statsministern på detta sätt. Statsministern uppmanar sina landsmän att möta islam med "öppet och nyfiket sinne", men själv valde han att inte slå ner sina bopålar i Rosengård när han bosatte sig i Malmö.

Det är alltså inte lätt att veta vad statsministern egentligen menade med sitt uttalande. Han verkar inte ha någon personlig relation till islam i den meningen att han läser muslimsk litteratur eller umgås med muslimer och när han bosatte sig i Malmö, valde han aktivt att inte bosätta sig bland muslimska invandrare.
Persson är på intet sätt unik. När politikerna talar om islam med muslimer, framhåller de gärna behovet att skydda religionsfriheten och motverka diskriminering. När åhörarna är etniska svenskar blir innehållet ett annat: då varvas hoten om nya lagar mot diskriminering med prisanden av den kulturella mångfalden. I den mån det finns några problem med islam beror de alltså på fördomsfulla och diskriminerande etniska svenskar.
Men det finns även en kritisk politisk diskurs om islam. Trots alla försäkringar om motsatsen är det svårt att undgå intrycket att våra politiker är oroade över islams växande roll i vår del av världen. Det är denna diskurs som föreliggande artikel skall handla om.

Våra utrikesministrar och en amerikansk president

Förre utrikesministern Lena Hjelm-Wallén har framfört följande synpunkt:

"Europa behöver en målmedveten och konstruktiv strategi för att främja en god dialog med andra kulturer", sade utrikesminister Lena Hjelm-Wallén när hon på onsdagen deltog i öppnande av en Euro-islamkonferens i Wien, Österrike. ... "Sverige arbetar för närvarande, med stöd av flera EU-länder och länder runt Medelhavet, för att föreslå ett program för denna typ av dialog som ett långsiktigt fredsprojekt. ... Vi vill också understryka nödvändigheten av ömsesidighet, sade utrikesministern. När vi sträcker ut handen till muslimska systrar och bröder förväntar vi oss motsvarande attityd från deras länder".

Det Hjelm-Wallén säger är att Europa måste upprätthålla en dialog med islam för fredens skull. Denna ståndpunkt har även framförts av Hjelm-Walléns efterträdare Anna Lindh:

Behovet av kunskap och förståelse av islam är större än någonsin både i Sverige och i världen. Dialog mellan kulturer är nödvändig både för att förbättra internationella relationer och för att motverka intolerans och främlingsfientlighet, säger Anna Lindh

Lindh uttalade denna åsikt två veckor efter terroristattackerna mot New York och Washington. Men varför gjorde terroristattackerna mot New York och Washington det särskilt viktigt för väst att förstå islam? När Anna Lindh talade vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, förde hon fram följande förklaring:

Människor är fiender till det varom de är okunniga.

Enligt utrikesminister Lindh kan vi minska risken för tvärkulturella konflikter om vi lär oss mer om islam. Lindhs föregångare Hjelm-Wallén har uttryckt sig på ett liknande sätt:

We need to learn more about the Islamic faith and the Muslim culture.

Men är det verkligen korrekt att "Människor är fiender till det varom de är okunniga"? Låt oss bryta ned påståendet till något begripligt.
Två individer som inte har någon som helst aning om varandras existens, torde knappast kunna utveckla en fientlig relation. I den meningen skulle vi alltså kunna säga att okunnighet tvärtom är en garant för fred. När Lindh således säger att okunnighet genererar konflikter, måste hon syfta på något annat. Låt oss därför testa hennes teori med ett annat exempel. Statsministern är förmodligen inte personligt bekant med samtliga riksdagsledamöter. Vad innebär det för statsministerns relation till dessa människor? Om den av Lindh framförda teorin är korrekt, har statsministern massor av fiender i riksdagen. Man kan tycka att denna tolkning av Lindhs tes är överdriven, men samtidigt är det svårt att förneka att det ligger något i den.
En annan möjlig tolkning av Lind är att hon med "okunnighet" syftar på människors fördomar. Lind säger bl.a. att om vi bara gör oss av med våra fördomar, så kan vi "utveckla våra kulturer och stärka gemensamma värderingar av tolerans, solidaritet, demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet". Men inte heller denna tolkning bringar reda i utrikesministerns resonemang. Vilka muslimska länder har utmärkt sig för tolerans, demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet? Är det inte tvärtom våra kunskaper om situationen i de realislamiska länderna som har komplicerat våra relationer med dem?
I skrivelsen Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete, hävdar regeringen följande om länderna i Mellanöstern:

Flertalet länder kännetecknas av odemokratiska styrelseskick och outvecklade civila samhällen. Stora brister föreligger vad avser mänskliga rättigheter. I många av länderna respekteras till exempel inte rätten till liv och kroppslig integritet eller yttrandefrihet. Kvinnans rättigheter är också svagt respekterade. Minoriteter utsätts i vissa länder för förtryck. Länderna har dock i de flesta fall anslutit sig till de centrala internationella konventionerna på mänskliga rättighetsområdet, men flertalet har gjort reservationer innebärande att konventionen endast kommer att tillämpas i den utsträckning den inte anses strida mot koranen.

Utrikesministern kan knappast ha varit okunnig om denna rapport. Varför talar utrikesministern om "gemensamma värderingar" när det uppenbarligen inte existerar några sådana? Det svar som förefaller ligga närmast till hands är att utrikesministern är bekymrad över den muslimska terrorismen. Naturligtvis är det inte den enda anledningen, men det är uppenbart ett viktigt skäl till ministerns engagemang.
Lindh är inte ensam om att resonera på detta sätt. När Italiens premiärminister Berlusconi hävdade att den västerländska kulturen är överlägsen den muslimska kulturen, tillrättavisades han snabbt av sina europeiska kollegor. För de som följde debatten stod det snart klart att det som irriterade Berlusconis kritiker inte var det han sade, utan att han sade det: när Berlusconi angrep islam äventyrade han kampen mot den muslimska terrorismen.
Kampen mot terrorismen är komplicerad. USA:s president George Bush har bl.a. kritiserats för vad man kallat hans undfallande politik gentemot länder som Saudiarabien. Saudiarabien har spelat en framträdande roll i finansieringen av terroristorganisationer med muslimska förtecken. President Bush har valt att inte öppet kritisera saudierna, eftersom han behövt deras hjälp för att komma åt en specifik terroristorganisation: Usama bin Ladens Al-Qaida.
Men Bush' prioritering av kampen mot terrorismen har inte endast påverkat USA:s utrikespolitik, det har även påverkat inrikespolitiken. Bush har, i likhet med sina europeiska kollegor, t.ex. varit mycket noga med att understryka att terrorismen inte har med islam att göra. I oktober för två år sade president Bush följande:

Islam is a vibrant faith. Millions of our fellow citizens are Muslim. We respect the faith. We honor its traditions. Our enemy does not. Our enemy doesn't follow the great traditions of Islam. They've hijacked a great religion.

Bush uttalande är egendomligt av flera anledningar. Ett skäl är naturligtvis kopplingen mellan kommunism/islam och diktatur/terrorism. Ersätt "islam" med "communism" och "muslim" med "communist":

Communism is a vibrant faith. Millions of our fellow citizens are Communists. We respect the Communist faith. We honor its traditions. Our enemy does not. Our enemy doesn't follow the great traditions of Communism. They've hijacked a political tradition.

President Bush hade aldrig gått med på att separera den kommunistiska ideologin från de handlingar som utförts av individuella kommunister. Därför kan man tycka att presidentens ståndpunkt visavi islam är något besynnerlig. Bush hade kunnat hävda att väst befinner sig i konflikt med islam därför att det idag inte finns några muslimska länder som är demokratier och därför att de personer som kapade flygplanen och genomförde terroristattackerna var muslimer, dvs. han hade kunna argumentera på det sätt som tidigare presidenter gjorde när de kritiserade kommunismen.
Samma tvetydighet återfinns i Hjelm-Walléns och Lindhs uttalanden. Å ena sidan delar Hjelm-Wallén av allt att döma president Bush' uppfattning att väst inte har något problem med islam, å andra sidan går hon så långt att hon kallar den enligt henne nödvändiga dialogen mellan väst och islam för ett "fredsprojekt". De åtgärder som våra utrikesministrar föreslår kan knappast motiveras med mindre än att de utgår ifrån att vi står inför en civilisationskonflikt.
I den första delstudien av utrikesdepartementets MENA-projekt preciserar Ingmar Karlsson västs strategier i förhållande till militanta, muslimska rörelser:

När de islamska strömningarna nu växer i styrka har västvärlden två politiska handlingsalternativ. Det ena alternativet är att påverka och uppmuntra muslimska stater att slå in på vägen mot en politisk pluralism och inleda en dialog med "moderata" islamska rörelser, det andra består i att försöka föra en "uppdämningspolitik".
Det senare alternativet - att försöka hejda islamska rörelser genom att stödja de regimer som förtrycker dem - skulle säkerligen visa sig betydligt svårare än kampen mot kommunismen.

Om man får tro våra utrikesministrar finns det alltså risk för någon form av krig mellan väst och islam. Vad innebär detta? Menar Hjelm-Wallén och Lindh att de muslimska länderna kommer att attackera Europa med sina arméer om inte den av utrikesministrarna föreslagna dialogen "med andra kulturer" kommer igång? Knappast. President Bush är lika orolig som våra ministrar, men vilket muslimskt land är idag kapabelt att utmana USA militärt?
Det Hjelm-Wallén och Lindh oroar sig över är givetvis att den muslimska terrorismen skall etablera sig även i Europa. För att förstå varför denna tolkning kan uppfattas som kontroversiell måste vi jämföra olika terroristorganisationer med varandra.
Hizbollah beskrivs ofta som ett hot mot freden i Mellanöstern. Frågan är dock om Hizbollah skulle kunna utgöra ett reellt hot mot freden i denna del av världen om organisationen inte hade stöd bland icke-organiserade araber? En terroristorganisation kan försätta ett samhälle i ett temporärt skräcktillstånd, men utan folkligt stöd är den dömd till undergång. Västtyska RAF är ett exempel. Anledningen till att RAF inte utgjorde något hot mot den västtyska demokratin var att västtyskarna föredrog kapitalism och demokrati framför socialism och diktatur. Den peruanska vänstergerillan Sendero Luminoso är ett annat exempel. De muslimska terroristorganisationerna passar inte alltid in i denna mall. En undersökning utförd av Educational Development of Beir Zet University i Ramalla på Västbanken gav t.ex. vid handen att över 70 procent av de tillfrågade stödde självmordsbombningar mot amerikanska intressen. Undersökningen visade också att högre utbildning ökade sannolikheten för att en person skulle ha en positiv grundinställning till terrorism riktad mot USA.
Det är i denna mening som man skulle kunna säga att den islamiska terrorismen åtnjuter visst folkligt stöd. Den islamiska terrorismen är inte folkligt förankrad i den meningen att t.ex. var och varannan palestinier drömmer om att bli självmordsbombare, utan i den meningen att uppenbarligen många palestinier ser terroraktioner som ett legitimt vapen i kampen mot västerländska intressen.
Sett i detta perspektiv blir det möjligt att förstå vad det är som oroar våra utrikesministrar och vad statsminister Göran Persson hade för ärende när han prisade islam i Metro.
Det som bekymrar våra utrikesministrar är inte att Iran eller något annat muslimskt land skall förklara krig mot Europa, utan att den existerande muslimska terrorismen skall slå rot bland de uppskattningsvis 15 miljoner muslimer som idag bor i Europa. En inte alltför orimlig gissning är att även statsministerns uttalande skall ses i detta perspektiv. Statsministerns uttalande var inte motiverat av att han anser att islam representerar något positivt i demokratins, pluralismens och jämlikhetens historia, utan av hans vilja att förebygga konflikter mellan landets muslimer och den övriga befolkningen. Statsministerns uttalande var politiskt motiverat. Det statsministern egentligen menade var att svenska folket måste välkomna islam därför att det inte har något annat val. "Islam är en del av Sverige. Punkt", för att citera Gufran Al-nadaf vid utrikesdepartementet.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS