Samtiden.com

Filosofins elände I

Den franska historikern och filosofen Michel Foucault (1927-1984) var en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Foucault låg bakom renässansen för Nietzsches filosofi på 70-talet. Han var en viktig inspirationskälla för den poststrukturalistiska rörelsen och en av det moderna samhällets mest tongivande kritiker. Fragment av Foucaults idéer återfinns i den feministiska kritiken av patriarkatet och i den mångkulturella kritiken av västerlandet.

Men vem var Michel Foucault, vad det han sade och finns det någon anledning att ta honom på allvar?

Barn- och ungdomåren

Paul-Michel Foucault föddes 15 oktober, 1926 i den lilla staden Poitiers, belägen cirka 20 mil öster om atlantkusten. Familjen Foucault var förmögen och tillhörde den prestigefulla delen av stadens borgarklass. Hushållet var utrustat med barnsköterska, kokerska och till och med en chaufför. Fadern var läkare och undervisade vid Poitiers medicinska fakultet. Modern administrerade makens praktik och skötte hushållet.
De första åren studerade Foucault vid ett statligt läroverk. Foucaults föräldrar värderade utbildning högt och när sonens betyg började försämras flyttade de honom till en religiös skola. Under en period hade Foucault även privatundervisning i hemmet.
Foucault tillhörde inte de duktigaste studenterna, men han var omvittnat ambitiös och mycket vetgirig. Studieförhållandena var dock inte alltid idealiska och Foucault hade ofta svårt att få studiero. Engelska bombplan slog till upprepade gången mot staden och familjen tvingades titt som oftast att lämna hemmet för att söka skydd.
Foucault fader, Paul Foucault, hade bestämt att sonen skulle studera medicin, men Foucault hade andra planer. Foucault hade aldrig varit särskilt intresserad av naturvetenskap. Han var mer intresserad av historia och litteratur. Hans ovilja att följa faderns råd ledde till svåra konflikter med denne. Men Foucault stod på sig och istället blev det hans yngre bror, Denys, som skickades iväg för medicinska studier.
Foucault ville studera vid Ecole Normale Supérieure i Paris (ENS). ENS var en av de mest prestigefyllda lärarutbildningarna i Frankrike i mitten på 40-talet. Intagningskraven var hårda och år 1943 började Foucault förbereda sig för det obligatoriska intagningstestet. Till sin stora besvikelse misslyckades han i det första försöket. Han bestämde sig för att flytta till Paris och göra ett nytt försök nästkommande år. Det andra försöket gick också bättre.

ENS

Tiden på ENS skulle bli en viktig period i Foucaults liv. Det var på ENS som han lärde känna Jacques Derrida. Derrida skulle senare bli en av den poststrukturalistiska rörelsens främsta teoretiker. Det var också på ENS som Foucault blev god vän med marxisten Louis Althusser.
Men det var också en svår tid. Rivaliteten mellan studenterna var hård. Jean Deprun, professor vid Sorbonne, sade att "På skolan visar sig alla från sin absolut sämsta sida". Foucault skulle senare beskriva åren vid rue d'Ulm som "ouhärdliga". Foucault var känd för att arbeta hårt och för att vara depressivt lagd. Han var folkskygg, drack mycket alkohol och hade svårt att relatera sig till andra människor. Det dröjde inte länge innan han var en av skolans mest impopulära elever:

Foucault sluter sig i en ensamhet som han endast lämnar för att raljera med de andra. Han förolämpar dem med en skoningslöshet som snart blir beryktad. Han hånskrattar år dem, han ironiserar oavbrutet över de skolkamrater som han fattat motvilja mot, han ger dem öknamn och förföljer dem offentligt, framför allt då i matsalen, där alla äter lunch och middag tillsammans. Han grälar med alla, han blir förbannad, han utvecklar en i alla avseenden enastående aggressivitet parad med en ganska utpräglad tendens till storhetsvansinne. Foucault älskar att visa upp den genialitet han vet att han besitter. Ganska snart börjar nästan alla att avsky honom. Han betraktas som mer eller mindre en dåre. Det går många historier om hans besynnerliga uppträdande: en av lärarna vid skolan finner honom en dag ligga utsträckt på golvet i en lektionssal, där han just ristat sig i bröstet med en rakkniv. En annan gång ser man honom mitt i natten med kniv i handen förfölja en av sina skolkamrater. Och när han försöker begå självmord 1948 ser merparten av hans kamrater detta som en bekräftelse på det de hela tiden misstänkt: hans psykiska jämvikt är mer än labil.
Eribon: 74-75.

Till grund för hans ständiga utbrott och hans depressioner låg hans oförmåga att acceptera sin homosexualitet.Under en period var situationen så allvarlig att Foucault tvingades genomgå en psykiatrisk undersökning.
Men trots sitt turbulenta känsloliv studerade Foucault vidare. Han läste Hegel, han lärde känna Sartres existentialism och Merlau-Pontys fenomenologi. Han studerade Heidegger, Marx och Nietzsche. Han fördjupade sig i ämnet vetenskapshistoria och konsumerade enorma mängder skönlitteratur.
Det var också vid den här tidpunkten som Foucault utvecklade ett genuint politiskt intresse. Foucault blev med tiden allt mer kritiskt inställt till det borgerliga, kapitalistiska samhället och år 1950 gick han, på Althussers inrådan, med i det franska kommunistpartiet, PCF. Foucaults längtan efter ett samhälle som är radikalt annorlunda det kapitalistiska samhället hade fått sitt första organiserade uttryck. Foucault kände sig dock aldrig riktigt hemma i kommunistpartiet och han lämnade det efter tre år. PCF fördömde homosexualitet som borgerlig dekadens och Foucault lyckades aldrig försona sig med de antisemitiska tendenserna i partiet. Han mådde illa av den politiska asketismen och kravet på intellektuell självutplåning. Foucault deltog mer sällan än ofta i partiaktiviteter. Han skrev några artiklar i kommunistiska tidningar och citerade Stalin i en föreläsning om psykiska sjukdomars sociala rötter.
Men även efter det att Foucault hade lämnat kommunistpartiet, levde drömmen om ett annat samhälle kvar i honom.

Uppsala, Sverige

År 1954 publicerade Foucault sin första egna bok: Maladie mentale et personalité ("Mentalsjukdom och personlighet"). Det är en tunn bok på cirka 100 sidor. I boken angrep Foucault den etablerade psykologin och psykiatrin med utgångspunkt i den ryska fysiologen Ivan Pavlovs teorier. Foucaults perspektiv var marxistiskt: det är inte individen som är sjuk, det är samhället som det är fel på.
Foucault var dock inte belåten med boken. Han försökte stoppa den från att bli översatt till engelska och när den sedermera trycktes på nytt, hade han omarbetat den helt. Men inte heller den nya versionen tillfredställde hans kritiska sinnelag. När han senare fick frågor om sina böcker, vägrade han ofta att ens nämna den vid namn.
Foucault hade inte endast fått nya idéer, han hade också tröttnat på det sociala och kulturella livet i Frankrike. I mitten av 50-talet lämnade Foucault Paris för Uppsala och Sverige. Foucault ville doktorera och Uppsala universitet hade rykte om sig att vara ett av Nordeuropas bästa universitet. Tiden i Uppsala blev dessvärre i mångt och mycket en besvikelse. En orsak var klimatet. Foucault klagade ofta över att de långa, kalla och mörka vintrarna gjorde honom tungsint. "Jag är det tjugonde århundrandets Descartes", brukade han säga till sina vänner, "jag kommer att gå åt här".
Foucault hade dock inte ännu drabbats av sin största motgång. Vid sidan av sitt arbete som lektor i franska vid Franska institutet arbetade Foucault febrilt på sin avhandling och han hoppades att kunna försvara den vid Uppsala universitet. Efter ett möte med Sten Linderoth, professor i idé- och lärdomshistoria, insåg Foucault att det skulle bli svårt att hitta välvilligt inställda examinatorer i Uppsala. Foucault hade skickat sitt manuskript till Linderoth i förhoppning om att denne skulle bistå honom med tips och insiktsfulla kommentarer. Till Foucaults stora besvikelse visade det sig att Linderoth var kallsinnig, han till och med avrådde Foucault från att disputera. Linderoth var missnöjd med Foucaults framställningssätt som han uppfattade som konstlat och litterärt. Foucault försökte förklara sig, men Linderoth vidhöll sin ståndpunkt. Bedrövad bestämde Foucault sig för att lämna Uppsala.

Vansinnets historia

Mellan 1960 och 1966 arbetade Foucault vid filosofiska institutionen i Clermont. Foucault var både omtyckt och fruktad av studenterna:

Foucault delar upp sina elever på grupper om sju. Och eftersom det alltid blir två eller tre personer över, tar han dem åt sidan. Och hela lektionen igenom bryr han sin hjärna för att överösa de förvisade - som han kallar "beduiner" - med stormar av frågor. Han förlöjligar dem när de svarar fel. Och när de svarar rätt visar han sin uppskattning genom den här sortens hånfulla kommentarer: "En sockerbit till mademoiselle Denochden."
Eribon: 293-294

När Roger Garaudy tilldelades en professur på Foucaults institution, blev Foucault rasande. Foucault hade hoppats att tjänsten istället skulle gå till hans gamla vän, filosofen Gilles Deleuze. Foucault ogillade Garaudy av flera skäl och bestämde sig för att krossa honom yrkesmässigt och mänskligt. Han ansåg att Garaudy var inkompetent som filosof och han föraktade dennes humanistiska grundsyn. Men Garaudys största misstag var att han var kommunist och medlem i PCF:s politbyrå. Foucault var inte anti-marxist, men han hatade intensivt den stalinistiska variant av kommunism som han lärde känna under sina tre år i partiet. Foucault terroriserade Garaudy oupphörligt:

Han griper till varje tillfälle och tar varje förevändning som orsak för att ge sitt hat fritt utlopp. Ett skoningslöst hat. Outtröttligt. Garaudy försöker lösa tvisten. En kväll ringer han på hemma hos Foucault i Paris och ber honom om ett samtal. Foucault vill slänga igen dörren i ansiktet på honom. Garaudy sätter foten emellan och insisterar. Konfrontationen avslutas med en flod av förolämpningar. ...
Garaudy måste utstå alla de typer av sarkasmer och förolämpningar som hans prefekt kan hitta på. Han måste också tåla dennes vredesutbrott. Gör han ett stavfel i en bibliografi? Han finner sig genast inkallad till Foucault som gisslar hans inkompetens. Hela tillvaron på institutionen genomsyras av denna sorts incidenter. Konflikten når sin höjdpunkt när Garaudy riktigt trampar i klaveret och ger en av sina studenter följande forskningsämne: han ber honom att översätta Marcus Aurelius Självbetraktelser från latin. Men de är på grekiska! ... Foucault ... blir ursinnig, kallar Garaudy vid alla upptänkliga namn och hotar honom med disciplinnämnden för bristande yrkeskompetens ...
Eribon: 287-288.

Sociologen Jean Duvignaud skildrar ett möte mellan de båda männen:

Garaudy: "What do you have against me?"
Foucault: " I've noting against you. Just against stupidity."
Macey: 110.

Foucaults raseri dämpades inte förrän Garaudy begärde förflyttning. Foucault tog emot Garaudys beslut med glädje, han hade besegrat en fiende. Foucault hade dock inte betvingat sin mest formidabla antagonist: det moderna samhället med dess institutioner, men han skulle ta ett första trevande steg med sin doktorsavhandling.
Histoire de la folie à l'âge classique ("Vansinnets historia under den klassiska epoken") är en svårläst och i många stycken märklig bok. Den skiljer sig också från den föregående boken i det att Foucault har rensat bort alla referenser till Pavlov. Det finns också likheter mellan böckerna. Histoire de la folie à l'âge classique är, liksom föregångaren, en samhällskritisk bok. Boken är dock inte endast kritisk till det moderna samhället, den ger oss också en inblick i hur Foucault tänker och vilka risker som han är villig att ta för att uppnå sitt samhällskritiska mål.
Foucaults huvudtes är att vår föreställning om att behandlingen av människor med psykiska sjukdomar har förbättrats över tid, är en myt. Men Foucault är inte endast intresserad av att kritisera psykologin och psykiatrin för teoretiska, metodologiska och terapeutiska tillkortakommanden, han vill basera sin samhällskritik på kritiken av psykologin och psykiatrin. Foucault argumenterar förvisso emot psykologins och psykiatrins sjukdomsbegrepp, men hans verkliga fiende är den moderna människans föreställning om framsteg och utveckling.
För att komma åt det moderna samhället via en kritik av psykologin och psykiatrin, tvingades Foucault formulera om sin maktteori. Enligt den traditionella uppfattningen finns det en oöverstiglig klyfta mellan makt och kunskap. Foucault ville överbrygga denna klyfta genom att, för det första, visa att den moderna makten är baserad på vetenskaplig kunskap och, för det andra, genom att demonstrera att denna vetenskapliga kunskap egentligen är en moralisk taktik, ett maktförhållande. På detta sätt trodde han sig kunna sätta ett likhetstecken mellan humanism och repression, dvs. visa att den moderna synen på mentalsjuka inte uttrycker ett framsteg, utan ett förfinande av mekanismerna för maktutövning.
Hur förklarade Foucault denna process? Enligt en förklaring är det kapitalismen som är orsaken till förändringen av maktstrukturen och synen på vansinnet. Enligt en annan förklaring är det den moderna rationalismen som har skapat vansinnet som en artificiell motpart till sig själv. Ibland försökte Foucault kombinera de båda förklaringarna.
Det som gör förklaringarna intressanta är naturligtvis de konsekvenser som det är möjligt att härleda från dem. Om den första förklaringen är korrekt, kan det av Foucault diagnostiserade problemet endast avhjälpas genom att kapitalismen avskaffas. Om den andra förklaringen är korrekt, är det den västerländska kulturens emfas på förnuft och rationalitet som skall undermineras. Frågan är emellertid vad Foucault vill sätta istället. Foucault ger oss inget svar på frågan, men i bokens slutkapitel, det kanske mest bisarra kapitlet i boken, får vi en glimt av hur han tänker. Foucault hävdar att vansinnet döljer en sanning som förnuftet försöker dölja och att det endast är genom konsten som vi kan komma i åtnjutande av denna sanning. Foucault menar att vi inte kan förändra det borgerliga samhället med mindre än att vi bekantar oss med denna sanning. Eftersom förnuftet har allierat sig med klassamhället, skall den kritiska teorin inte vara grundad på logik och empiriska data, utan på vansinnets irrationalitet.
Histoire de la folie à l'âge classique är en fascinerande bok på flera sätt, inte minst på grund av det något extravaganta antagandet att behandlingen av mentalsjuka inte har förbättrats sedan 1600-talet. Boken ger oss också en föraning om vad som skall komma i framtiden. Foucault säger det inte rakt ut, men det är uppenbart att han betraktar mentalsjuka som en del av det nya proletariat som skall befria människan från kapitalismens och vetenskapens ok. Det skall inte dröja länge innan denna grupp är utökad med mördare och tjuvar.

Vincennes

I slutet på 60-talet kulminerade vänstervågen i Europa. Foucault var professor i filosofi vid Vincennes-universitetet. På universitetsområdet pågick regelrätta strider mellan kravallpoliser och vänsterorienterade studenter och Foucault tog studenternas parti.
Vid sidan av det politiska arbetet deltog Foucault aktivt i rekryteringen av personal till universitetet. De intellektuella kriterierna var underordnade de politiska kriterierna: den som inte tillhörde vänstern och som inte hade gjort sin plikt på barrikaderna kunde inte räkna med att bli anställd. När kravallpoliser stormade det närliggande Sorbonne-universitetet för att häva en ockupation av rektorsexpeditionen, beslutade sig några hundra studenter och ett mindre antal anställda vid Vincennes att visa sin solidaritet genom att ockupera den egna fakulteten. Polisen använde tårgas i syfte att häva ockupationen och studenterna försvarade sig medelst stenkastning. Foucault var en av ockupanterna.
Det var Foucaults institution som gick i spetsen för kaoset på Vincennes. Eribon skriver om Foucault att han "agerar med en viss otvungenhet i denna ultravänsteristiska kamp och tycks ibland med liv och lust ge sig in i de olika manifestationer som den dagligen ger upphov till".
Politiseringen av filosofiutbildningen på Vincennes hade länge varit en nagel i ögat på myndigheterna och i början på 70-talet beslutade sig Frankrikes regering för att upphäva giltigheten hos de utbildningsbevis som utfärdats av filosofiska institutionen vid Vincennes. Det var inte en dag för tidigt. På Foucaults institution existerade inga pedagogiska kontroller eller examensförfaranden:

Den förra sekreteraren vid filosofiska institutionen berättar hur det gick till: det första läsåret stängde lärarna in sig i en sal och studenterna skrev sina namn på små lappar som de sköt in under dörren. Man skrev upp dem på listan över godkända. Det andra året maskinskrev man en lista med godkända, men det räckte att säga till så blev man uppförd på den. När [universitetsläraren] Judith Miller i en intervju för Madeleine Chapals och Michèle Manceauxs bok Des professeurs pour quoi faire ('Vad ska man ha professorer till?') berättar att hon delar ut "värdeenheter" på bussen och tillägger att "universitetet är en del av det kapitalistiska samhället" och att hon gör sitt bästa för att det ska fungera "sämre och sämre", är skandalen inte långt ifrån att på nytt bryta ut.
Eribon: 396.

Foucault var djupt engagerad i den politiska kampen mot kapitalismen. Men det politiska arbetet hade också en baksida. Foucault hade alltid varit något av en enstöring och han besvärades av alla människor som han tvingades ha omkring sig. Foucault ville inte överge rollen som politisk intellektuell, men han ville föra kampen mot det moderna samhället på ett annat sätt. Foucault drömde om att få ägna sig åt sin forskning på heltid, men för att förverkliga denna dröm måste han bli invald i en av Frankrikes mest prestigetyngda institutioner: Collège de France:

... Collège de France är en säregen institution: professorerna har strängt taget inga studenter. De har åhörare, men de ger dem inga betyg, inga examensprov och de har följaktligen ingen dialog, ingen kontakt med dem. Endast denna märkliga konfrontation varje vecka mellan ekvilibrist och åskådare, som kommer för att applådera hans bedrifter.
Eribon: 424.

I april 1970 röstades Foucault in som professor i Tankesystemens historia vid Collège de France. Åtta månader senare höll han sin installationsföreläsning: L' Ordre du discours ("Diskursens ordning").

Intolérable!

Foucault hade uppnått sin mål: han tillhörde nu det akademiska etablissemanget i Frankrike. Han hade lyckats försäkra sig om den arbetsro som var så viktig för honom och han hade erövrat en social position som han kunde utnyttja i framtida politiska strider. Det dröjde inte länge innan Foucault återupptog den politiska kampen mot det moderna samhället. Foucault uppträdde överallt. Han demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam, han engagerade sig i kampen mot rasismen och uttalade sig till förmån för den palestinska saken. Han protesterade emot statskuppen i Polen. Han motsatte sig dödsstraffet och anklagade rättsväsendet för brutalitet och fängelserna för att producera kriminalitet. Han försvarade personer misstänkta för terroristsympatier. För många blev Foucault sinnebilden av den politiserade intellektuelle, författaren och kritikern som ställer sig på de svagas sida.
Men Foucaults samhällskritik skiljer sig på många sätt från marxistisk, liberal och konservativ samhällskritik. I likhet med marxisterna driver han samhällskritiken till dess spets. Foucaults bedömning av det moderna samhället saknar försonande drag. Han avskyr det moderna samhället och utnyttjar sin prestige som intellektuell till att underminera det.
1971 bildade Foucault le Groupe d'information sur les prisons ("Grupp för information om fängelserna"). Gruppen gav ut en broschyr med titeln Intolérable. På dess baksida kunde man läsa följande:

Outhärdliga är: domstolarna, snutarna, sjukhusen, dårhusen, skolan, militärtjänsten, tidningarna, televisionen, Staten.

I ett tal som föregick publiceringen av broschyren hävdade Foucault att ingen går säker i det moderna samhället:

Ingen av oss är säker på att inte hamna i fängelse. Nu mindre än någonsin. ... Polisens övervakning av vårt dagliga liv förstärks: på gatorna och landsvägarna; för utlänningarnas och ungdomarnas del är det åter ett brott att ha en åsikt: åtgärderna mot drogmissbruk ökar godtycket. Vi befinner oss under "övervakningens" tecken. Man säger oss att rättvisan är överlupen. Det ser vi nog. Men tänk om det var polisen som hade överlupit den? Man säger oss att fängelserna är överbefolkade. Men tänk om det är befolkningen som är överfängslad?
... Den utsugna klassen har alltid kunnat känna igen detta förtryck ... Men nu blir det outhärdligt för nya sociala skikt.

Vad är det Foucault menar? Menar han att den moderna staten misstänker alla medborgare lika mycket? Anser han att de individer som är fängslade egentligen är oskyldiga till det som de anklagas för? Tror Foucault verkligen på det som han säger, att det på 70-talet var ett brott att ha en åsikt? Varför är det fel att polisen bekämpar drogmissbruk? Är det verkligen sant att förtrycket är så till den milda grad intensivt att människor upplever det som "outhärdligt"? Hur vet Foucault att ingen går säker? Uppenbarligen går han rätt säker själv. Han har ju, trots allt, lyckats med konststycket att bli professor vid Collège de France.
Foucaults samhällskritik är inte endast generaliserande, den är också starkt melodramatisk. Eftersom Foucault avskyr det moderna samhället, kan han inte tänka sig att vissa människor är övervakade, medan andra inte är det. Inte heller verkar han vara förmögen att göra tankeexperimentet att det kanske är rätt att övervaka vissa människor. Istället för att försöka belägga sin tes om det moderna samhället empiriskt, använder han sin retoriska talang i syfte att påverka läsarens värdering av det moderna samhället i negativ riktning. Vi skall studera denna aspekt av Foucaults samhällskritik i nästa artikel.
Detta sätt att argumentera kommer igen när Foucault diskuterar det moderna fängelsesystemet. Foucault kan inte tänka sig att det finns goda och dåliga fängelser. För honom måste alla fängelser vara dåliga. Låt oss titta lite närmare på hur han resonerar.

Folket, fängelsesystemet och rättvisan

I början av 70-talet sympatiserade Foucault med maoisterna i La cause peuple. Han delade inte alla deras ståndpunkter, men han fanns i deras närhet och maoisterna ställde mangrant upp när Foucault kallade på dem. 1972 lät Foucault publicera en diskussion med Pierre Victor i Les Temps Modernes. Victor var den maoistiska rörelsens ledare. Bakgrunden till diskussionen var att maoisterna hade upprättat s.k. folkdomstolar runt omkring i landet i vilka de hoppades få döma överklassen.
I diskussionen hävdade Victor att folkdomstolar är ett viktigt redskap i kampen mot den härskande klassen. Foucault ställde sig avvisande till Victors analys med motiveringen att den inte var tillräckligt radikal. Maoisterna hade, menade han, inte förstått vad genomförandet av folklig rättvisa kräver. Foucault hävdade att ett domstolssystem inte kan uttrycka folkliga krav på rättvisa. Det finns ingen domstol utan en statsapparat och varje statsapparat leder ofrånkomligen till klassförtryck, menade han. Foucault hävdade att domstolens rumsliga disposition visar att han har rätt. Enligt Foucault ger utplaceringen av bord och stolar i salen oss en fingervisning om domstolens klasskaraktär.
Vad menar Foucault måste göras för att den folkliga rättvisan skall segra?

Undertryckandet av de folkliga resningarna ... säkerställdes ... genom ett sammansatt system av rättvisa-polis-fängelse ... Detta är anledningen till att revolutionen endast kan genomföras genom en radikal eliminering av rättsapparaten, och att allt som kan påminna om straffmaskineriet, allt som kan påminna om dess ideologi och tillåta att denna ideologi i smyg nästlar sig in i de folkliga praktikerna, måste bannlysas. ... Alla dessa föreställningar är vapen som borgarklassen har använt sig av i maktutövningen. (471)
Eribon: 470.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre summerade Foucaults ståndpunkt på följande sätt: Foucault vill inte ha något rättssystem Om folket tillgriper våld är dess handlingar alltid rättvisa. Det är inget som man måste bevisa. Foucault tror, fortsatte Sartre, att om rättssystemet omkullkastas, faller också det borgerliga samhället med dess klassförtryck samman.
Foucaults rättviseuppfattning är också synnerligen selektiv. När en sextonårig flicka tillhörande en arbetarfamilj blev brutalt mördad, fick Foucault ny anledning att upprepa sina ståndpunkter. En av stadens mest ansedda personer, en notarie, var misstänkt för brottet och maoisterna krävde att han skulle ställas inför en av deras folktribunaler. I maoisternas språkrör La cause du peuple kunde man läsa "Bara en borgare kan ha gjort något sådant". Maoisterna brydde sig inte om den misstänkte var skyldig eller inte, de menade att det är nödvändigt att tillgripa terror för att "kullkasta borgarklassens auktoritet". Trots att Foucault inte hade tillgång till alla fakta i målet, ansåg även han att mannen var skyldig: "Det räcker att se brottsplatsen", sade han i en konversation med en vän. Det skulle dröja fyra år innan Foucault ifrågasatte sin minst sagt förhastade slutsats.
Foucaults hat mot det moderna samhället blir kanske särskilt tydligt när han diskuterar situationen i de franska fängelserna. I början av 70-talet skakades det franska fängelsesystemet av en rad gisslandramer med blodig utgång. I syfte att minska risken för nya blodsutgjutelser, valde den franska regeringen att förbjuda anhöriga att ta med paket till fångar. Foucault och GIP reagerade omedelbart och hävdade att regeringen försökte skapa ett "psykotiskt klimat" på fängelserna genom att inbilla personalen på institutionerna att deras liv är i konstant fara. Foucaults reaktion är märklig. Han kan inte ens leka med tanken på att det kanske finns ett säkerhetsproblem eller att personalen på fängelserna kanske känner sig hotade.
När två fångar avrättades för mord på en sköterska och en fångvaktare under ett gisslandrama, anklagade Foucault fängelsesystemet för mord. Foucault förklarade sin ståndpunkt på följande sätt:

When you are certain of never getting out, what is there left to do? Except risk death in order to save your life, risk your life even though you may die. That is what Buffet and Bontems [fångarna] did.
Macey: 287.

Foucault är inte intresserad av det faktum att de två männen är brottslingar. Inte heller verkar han bry sig om att de under ett flyktförsök har mördat två oskyldiga människor. Det enda som den store filosofen har att säga är "Vad skulle de annars göra?". Foucault kan inte ens tänka tanken "Kanske borde de ha nöjt sig med att demonstrera sitt missnöje verbalt".
Varför resonerar Foucault på detta sätt? Det finns flera orsaker till hans, minst sagt, märkliga slutsatser.
En orsak är att Foucault utgår från ett systemperspektiv. För Foucault är brottsligheten en effekt av straffsystemet och samhället, inte ett resultat av intentionala handlingar. Åtminstone ibland. Som vi har sett är Foucaults bedömning av ansvarsfrågan beroende på brottslingens klassbakgrund. Foucault hade inga betänkligheter att döma notarien för mordet på den sextonåriga flickan, trots att hade inte hade tillgång till någon information om händelsen, bortsett från det han som hade läst i tidningarna. Men när Foucault skall ta ställning till ett dubbelmord utfört av två förhärdade brottslingar, byter han fot och anklagar systemet för mord. Många gånger förefaller Foucault märkligt likgiltig inför mänskligt lidande. Jag använder uttrycket "märkligt likgiltig" därför att Foucault var känd för att engagera sig i frågor som hade att göra med mänskliga rättigheter. Foucault skrev en genealogi om fängelsesystemet vars allmänna slutsats var att brottslingen är ett offer för det samhälle som omger honom. Däremot skrev han ingen motsvarande genealogi om brottsoffrens kval. Antologin Moi, Pierre Riviere ger en inblick i hur Foucault tänker. Pierre Riviere mördade sin mor, bror och syster genom att skära halsen av dem. Men Foucault är inte intresserad av offren och deras ångest. Foucault studerar Rivieres öde i rättsmaskineriet därför att Riviere utsätts för maktutövning. Morden är intressanta på grund av vad de säger om maktutövningen i det moderna samhället och de vetenskaper som detta samhälle håller sig med därför att Foucault vill störta detta samhälle i gruset.
En annan orsak är att Foucault som ung, i likhet med många samhällskritiker, hade satt sin tilltro till det kommunistiska partiet och arbetarklassen. Men kommunismen urartade och arbetarklassen svek sin historiska mission. Tjugo år efter det att Foucault hade lämnat PCF var han åter igen på jakt efter ett revolutionärt avantgarde. Många medlemmar i GIP hade en romantiserande bild av brottslingar. Foucault tillhörde denna grupp. En av GIP:s broschyrer var skriven av Serge Livrozet. Livrozet hade tillbringat många år i fängelser och Foucault beskrev hans kritik av fängelsesystemet som "en filosofi som härrör från folket". Under en period ansåg Foucault att kriminalitet är en form av politisk revolt, en statskupp underifrån. Han ansåg vidare att det var moraliskt legitimt att stjäla från kapitalister. I början på 70-talet trodde Foucault att mördare och tjuvar skulle hjälpa till att förverkliga det revolutionära projekt som arbetarklassen av allt att döma hade övergett.

Men trots kändispådraget blev GIP ett fiasko. Efter tre års intensiv kamp var organisationen mer eller mindre upplöst. Foucault var djupt besviken. Uppenbarligen var det inte så många fransmän som ansåg att ingen går säker, att förtrycket är olidligt eller att det är ett brott att ha en åsikt, vilken som helst. Men Foucault vägrade att ge upp. Han ansåg fortfarande att han hade rätt, men han visste inte riktigt hur han skulle formulera sin ståndpunkt. Han var fortfarande övertygad om att det moderna samhället är det mest sofistikerade maktsystem som historien har frambringat, men han hade svårt att bemöta kritikerna och, inte minst, allmänhetens skepsis. Det dröjde dock inte länge innan Foucault hade preciserat sin ståndpunkt. Surveiller et punir ("Övervakning och Straff") är hans kanske mest kända bok. I Surveiller et punir konkretiserar Foucault sin syn på det moderna samhället. Det är om den boken som nästa artikel skall handla om.

Att läsa

Didier Eribon: Michel Foucault.
David Macey: The Lives of Michel Foucault.
Michel Foucault: Mental Illness and Psychology.
Michel Foucault: Vansinnets historia.
Michel Foucault: I, Pierre Riviere, having slaughtered my mother, my sister, and my brother...
Michel Foucault: Power/Knowledge

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS