Samtiden.com

Rättrådiga politiker och fördomsfulla medborgare?

Det är inte lätt att leva i ett s.k. mångkulturellt samhälle, åtminstone inte om man är politiker. Rosengård är Malmös mest mångkulturella stadsdel. När statsminister Göran Persson bosatte sig i Malmö hade han således möjlighet att i handling visa att även han uppskattar "det myller av traditioner, religioner och seder som finns i Sverige". Men istället för att bosätta sig i stadens mest invandrartäta område, valde statsministern en lägenhet i centrum. "Det blev inte på så sätt", försvarade sig statsministern i en intervju. Förmodligen spelar det ingen roll vilken kommun som man studerar, mönstret är detsamma: få om ens några av de politiker som pläderar för en desegregerad bostadsmarknad bor själva i invandrartäta bostadsområden.
Många politiker verkar inte heller sitt uppfatta sitt beteende som ett problem och det är inte så svårt att förstå varför: de beter ju sig som alla andra som har möjlighet att välja.

"Den av eder som är utan synd, kastar första stenen"

Mona Sahlin fick mycket kritik när hon slarvade med att betala in kvarskatten. Alla personer som har inkomst av arbete måste betala skatt. Skatteplikten är stadgad i lag och regelefterlevnaden övervakas av våra myndigheter.
Något jämförbart regelsystem för bostadsmarknaden existerar inte. Det har förts fram förslag om att friheten att välja bostadsområde skall begränsas i integrationspolitiskt syfte, men inget av dessa förslag har realiserats. En viktig skillnad mellan skattepolitik och bostadspolitik är således att medborgarnas valfrihet är större på det senare området. Medborgarna kan inte välja att inte betala skatt, men de kan välja att inte bosätta sig i ett givet bostadsområde. Det var den friheten som statsministern utnyttjade.
Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt är således inte självklart ett bevis på att statsrådet är en moraliskt högtstående person. Annars är det lätt att få den uppfattningen. Hur många gånger har vi inte hört vänsterpolitiker säga "När vi betalar skatt är vi solidariska med de hemlösa". I själva verket förutsätter moraliska bedömningar valfrihet. Om staten tvingar medborgaren att via skattesystemet hjälpa hemlösa är det tämligen meningslöst att om den senare säga att han har agerat moraliskt. Det fanns inget som hindrade statsminister Göran Persson att bosätta sig i Rosengård. Att statsministern hamnade mittemot Malmös stadsbibliotek beror givetvis på hans prioriteringar. Det som gör statsministerns agerande intressant är emellertid inte det faktum att han aktivt valde bort Rosengård (vem hade väntat sig något annat?), utan att han inte blev kritiserad för sitt val. I Uppdrag Granskning reste journalisterna Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson land och rike runt med dolda kameror och fejkade rasistiska uttalanden i syfte att dokumentera främlingsfientligheten i landets valstugor. För att dokumentera statsminister Göran Persson hade det räckt med en enkel biljett till Malmö.
I realiteten tog statsministern likafullt en mycket liten risk. Vad skulle hans kritiker säga? "Den av eder som är utan synd, kastar första stenen", står det i Bibeln. Statsministern var givetvis på det klara med att alla de journalister som eventuellt skulle kunna utsätta hans agerande för en kritisk granskning, inte själva bodde i invandrartäta områden och att de hade gjort samma sak om de hade befunnit sig i hans situation. Eftersom journalisterna hade samma åsikt som statsministern och eftersom de skämdes över sin hållning, höll de inne med kritiken. Således var det inte så märkligt att det inte blev någon egentligen diskussion om statsministerns val av bostadsområde. Mona Sahlin däremot, hon tvingades göra avbön.

Statsministern och islam

Om en person säger att en viss bok bör läsas av alla därför att den "berikar livet", är det rimligt att anta att personen ifråga antingen har läst boken eller skulle välja att läsa den. Denna princip kan givetvis tillämpas även på Sveriges statsminister. Det finns dock inget i statsministerns livsföring som indikerar att han är särskilt fascinerad av islam. Statsministern besöker förvisso moskéer, men endast i tjänsten. Inte heller verkar det som om statsministern umgås i muslimska kretsar eller att Koranen intar en hedersplats i hans bokhylla.
Den rimligaste tolkningen av statsministerns uttalande om islam är därför att det är politiskt motiverat. En sådan tolkning kräver inte att Göran Persson är intresserad av islam, att han uppskattar islam eller bor eller ens vill bo bland muslimer. Statsministern måste inte ens tro på det han säger. Det enda som krävs är att statsministern, av olika orsaker, anser att det vore bra om så många svenskar som möjligt umgicks med muslimer och värderade islam i positiva termer. Statsministern skulle t.ex. kunna resonera på följande sätt: "Jag är inte ett dugg intresserad av islam och jag tvivlar på att islam skulle kunna göra någon större positiv skillnad i de flesta svenskars liv, men i den situation som vi för tillfället befinner oss i, är det ett underordnat problem". Men vilket är då det överordnade problemet? Svaret är givetvis den internationella terrorismen. När statsministern lovprisar islam gör han det av rädsla för att den internationella terrorismen skall etablera sig i Europa och Sverige.
Men varför vänder sig statsministern till sina landsmän? Statsministern kan knappast anse att terroristhotet kommer från landets etniska svenskar. Varför uppmanar han inte landets imamer att ta avstånd från våld och att arbeta för en sekularisering av islam? Ett möjligt svar är att statsministern inte tror att han skulle få något gehör för ett sådant förslag bland landets muslimer. Ett annat möjligt svar på frågan är att Göran Persson känner sig bunden av lagen: Sveriges grundlag föreskriver att "etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas". Kanske anser statsministern att staten inte har laglig rätt att kräva av etniska, språkliga och religiösa minoriteter att de anpassar sig till det västerländska Sverige. En tredje möjlighet är att statsministern anser att det är svenskarnas skyldighet att lösa integrationsproblemet eftersom de befinner sig i majoritet. Förmodligen är det korrekta svaret en kombination av dessa tre faktorer.

Brist på entusiasm

Ett av de största hindren mot regeringens integrationspolitik är den bristande entusiasmen bland landets etniska svenskar. Om statsministern inte får med sig svenskarna, kommer regeringens integrationspolitik att stanna på papperet. När statsministern säger att "vi måste lära oss uppskatta det myller av traditioner, religioner och seder som finns i Sverige", menar han bl.a. att Malmöborna, åtminstone den del av stadens befolkning som inte har det formella ansvaret för integrationspolitiken, måste återvända till Rosengård. Att något sådant skulle inträffa är dock lika osannolikt som att statsministern skulle flytta från Sagerska huset till Rinkeby.
Om integrationspolitiken havererar, beror det alltså på att svenskarna beter sig som sin statsminister. Statsministern pratar i och för sig mer om integration än de flesta svenskar, å andra sidan vet ju alla att "Talk is cheap".

Fördomsfulla svenskar?

Men är genomsnittssvensken verkligen så fördomsfull som många politiker verkar tro eller åtminstone låtsas att de tror? Frågan är naturligtvis inte enkel att besvara, men en infallsvinkel på den är självklart valstatistiken. En vanligt förekommande kritik mot undersökningar som baseras på intervjuer är att de inte återspeglar människors verkliga åsikter. Enligt denna uppfattning skulle det finnas en risk för att människor inte säger vad de tycker om t.ex. islam av rädsla för att de skall bli stämplade som rasister. Denna typ av invändning drabbar inte valstatistiken eftersom medborgaren inte måste avslöja vilket eller vilka partier som vederbörande röstar på. Valhemlighetsprincipen gör det således möjligt för individen att uttrycka vilka åsikter som helst, utan risk att drabbas av repressalier.
Under tidigt 70-tal, dvs. under de år då den s.k. vänstervågen var som starkast, hade kommunistorganisationerna till vänster om dåvarande VPK tillsammans med alla andra partier som inte lyckades med konststycket att ta sig in i riksdagen att dela på ungefär en halv procent av rösterna. Säga vad man vill om svenska folket, men särskilt många diktaturkramare gick inte att uppbringa. I det senaste riksdagsvalet fick samtliga partier som hamnade utanför riksdagen dela på 2,8 procent av rösterna. En sådan siffra stöder inte tesen att det bland etniska svenskar skulle finnas en markerad fientlighet visavi invandrare eller muslimer. Faktum är att det bland dessa 2,8 procent finns ett flertal kommunistiska partier med en i grunden positiv inställning till invandring. Den överväldigande majoriteten av landets etniska svenskar stödjer alltså de traditionella, demokratiska riksdagspartierna.
Somliga har hävdat att Ny Demokratis inträde i riksdagen förändrade detta, men frågan är om det verkligen ligger något i denna bedömning. Många av dem som röstade på Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde det inte därför att de stödde Ny Demokrati, utan därför att de var utleda på de traditionella riksdagspartierna. Eftersom den typen av väljare är mycket humörkänsliga var det följaktligen ingen sensation att partiet åkte ut ur riksdagen tre år senare.
Sverigedemokraterna gick förvisso fram i det senaste riksdagsvalet, men totalt sett lyckades partiet inte skrapa ihop mer än 1,4 procent av rösterna. Partiets framgångar var inte endast geografiskt begränsade, de var dessutom inte helt oväntade. Antag att Vänsterpartiet hade lagt ner sin verksamhet. Vad hade hänt med alla de som sympatiserat med partiet? Förmodligen hade en del av dem övergått till att rösta socialdemokratiskt. Uttryckt på ett annat sätt: socialdemokraterna hade fått fler röster på grund av att konkurrensen inom den socialistiska vänstern hade minskat. Sverigedemokraternas framgångar är på samma sätt en funktion av minskad konkurrens. Ett exempel är Ny Demokrati. I det senaste riksdagsvalet lyckades partiet endast skrapa ihop drygt 0,04 procent av rösterna. Det av medierna så omtalade nationaldemokratiska partiet erhöll 0,1 procent medan Skånepartiet fick nöja sig med 0,08 procent av rösterna. Partiet fick även stöd från sympatisörer till partier som av olika skäl valde att inte delta i riksdags- och/eller kommunalvalet, däribland Ian Wachtmeisters Det nya partiet. Att Sverigedemokraterna gick fram i valet innebär alltså inte automatiskt att de personer som röstar på enfrågepartier av denna typ har blivit fler.
Ett argument som brukar åberopas som stöd för fördomstesen är att svenska folket inte är odelat positivt inställd till flyktingpolitiken. I en av SIFO genomförd undersökning från 2002 hävdade hela 37 procent av de tillfrågade att reglerna för flyktingpolitiken bör skärpas. Men det är tveksamt om detta stöder fördomsargumentet. I en SIFO-undersökning genomförd tre år tidigare ansåg nästan 70 procent av de tillfrågade att rasistiska organisationer bör förbjudas. Flyktingpolitiken hamnar dessutom relativt långt ner på listan över de frågor som svenskarna bedömer som viktiga. En rimlig tolkning av de invandringskritiska partiernas oförmåga att värva sympatisörer är att även de som är kritiska till den förda politiken sätter sin tillit till de etablerade riksdagspartierna.
Den svenska nazismen är ett annat exempel. Karlskrona brukar anses utgöra ett av den svenska nynazismens starkaste fästen, men i det senaste valet lyckades Nationalsocialistisk Front endast skrapa ihop 170 röster. Kalle Ankapartiet fick fler röster. Om man skulle fördela antalet aktiva nazister på Sveriges 290 kommuner, skulle varje kommun rymma nästan tre stycken. Det spelar ingen roll hur mycket NSF omorganiserar sig eller förnyar sin politik, det grundläggande problemet för NSF är att svenska folket tar avstånd från nationalsocialismen. I en SCB-undersökning från 2002 svarade hela 97 procent av de tillfrågade att de ställer sig bakom det demokratiska styrelsesättet. En inte alltför okvalificerad gissning är att det idag finns en majoritet bland svenskarna för ett förbud mot organisationer som NSF.
När Aftonbladet för ett antal år sedan i en stort upplagd undersökning presenterade "hotet mot demokratin", lyckades man inte skramla ihop mer än ett 60-tal personer och många av dem hade ingen koppling till s.k. främlingsfientliga rörelser. Faktum är att det enda missnöjesparti som lyckats stärka sin position i politiken under de senaste 20 åren, är Vänsterpartiet, ett parti som knappast kan anklagas för islamofobi.

Det finns alltså inget i valstatistiken som stödjer den av de etablerade politiska partierna framförda hypotesen.

Bristen på folkligt stöd är också en viktig delförklaring till den hårdhänta behandling som partierna utanför riksdagen ibland utsätts för. Antag att SEB och Handelsbanken hade nekat kristdemokraterna att öppna konton hos dem med hänvisning till att det i partiet finns kvinnoprästmotståndare eller att några brevbärare i Mölndal vägrat att dela ut moderaternas valmaterial och för det belönats med Årets Civilkuragepris av Vänsterpartiet. Antag att de stora tidningarna vägrade att publicera vänsterpartiets annonsmaterial eller att partimedlemmarna var belagda med yrkesförbud på grund av sin politiska övertygelse. Antag att socialdemokrater och vänsterpartister i Malmös kommunstyrelse hade minskat antalet ledamöter i stadsdelsförsamlingarna i syfte att hindra moderaterna från att komma till tals. Resultatet hade blivit ett ramaskri i pressen och eldfängda debatter i riksdagen. "Demokratin är hotad", hade vi kunnat läsa på löpsedlarna. Men när småpartier som Sverigedemokraterna behandlas på detta sätt är det ytterst få som protesterar. De etablerade politiska partierna vet om att de har i det närmaste fria händer därför att Sverigedemokraterna, i likhet med andra invandringskritiska partier på den yttersta vänsterkanten, saknar folkligt stöd.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS