Samtiden.com

Israel och Hamas

Tidigt på måndag morgon slog de israeliska säkerhetsstyrkorna till. Hamas grundare och andliga ledare, schejk Ahmad Yassin, hade lämnat en moské tillsammans med ett större sällskap när de överfölls av israeliska attackhelikoptrar. Yassin satt i sin bil och väntade på att bli hemkörd när tre raketer slog ner i kolonnen. Ett tiotal personer, däribland Yassin själv, dödades.

Reaktioner

Reaktionerna på den israeliska attacken har pendlat mellan försiktig skepsis och explicit kritik. USA:s president George W. Bush har hävdat att Israel förvisso har rätt att försvara sig, men också betonat att israelerna måste betänka konsekvenserna av sina handlingar. Enligt Bushs säkerhetspolitiska rådgivare Condoleezza Rice kom attacken mot Yassin som en total överraskning för den amerikanska administrationen. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sagt att det israeliska agerandet strider mot folkrätten och att det kommer att försvåra det nödvändiga fredsarbetet. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds har fördömt Israels agerande som ett brott mot internationell rätt. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw har anslutit sig till Freivalds kritik och hävdat att Israel måste följa internationella regler:

We therefore condemn it. It's unacceptable, it's unjustified and it's very unlikely to achieve its objective.

Danmarks utrikesminister Per Stig Moeller har instämt i kritiken. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer säger sig vara djupt oroad över händelseutvecklingen och Frankrikes utrikesminister Dominique de Villepin menar att mordet på Yassin kommer tt leda till en ny våldspiral. Javier Solana, ansvarig för EU:s utrikespolitik, har i en kommentar beklagat det israeliska agerandet och sagt att mordet på Yassin försvårar fredsarbetet:

The European Union has consistently condemned 'extra judicial killings'. In this particular case, the condemnation has to be even stronger. These type of actions do not contribute to dialogue and peace in the region. Neither will they bring less violence. The actions of today are bad news for the peace process.

Polens utrikesminister, Wlodzimierz Cimoszewicz, har sagt att mordet inte endast kommer att destabilisera Mellanöstern, det kan också leda till fler terrorattacker mot Europa:

I am afraid that it may have very, very negative consequences not only in terms of the Palestinian-Israeli conflict but I am afraid that the threat of terrorist attacks against other countries, including Europeans, is growing

Det ryska utrikesministeriet har gjort samma analys och varnat för att attacken kan leda till en ny våg av våld. Israels premiärminister Ariel Sharon gratulerade de israeliska säkerhetsstyrkorna efter attacken mot Yassin och förklarade att "kriget mot terrorismen inte är över utan ska fortsätta dagligen, överallt" och biträdande försvarsminister, Zeev Boim, tillkännagav frankt att "Hamas andlige ledare Yassin förtjänade att dö". Men både justitieminister Tommy Lapid och inrikesminister Avraham Poraz, var emot beslutet att låta mörda Yassin. Enligt Poraz kommer många "israeler ... att få betala med sina liv för dödandet av Hamas andlige ledare Ahmad Yassin".
Arabvärlden har givetvis fördömt den israeliska aktionen. Generalsekreteraren för The Arab League, Amr Moussa, har kallat det israeliska agerandet "statsterrorism". Egyptens president Hosni Mubarak har i en intervju hävdat att mordet har tagit död på fredsprocessen i Mellanöstern. Libanons president Emile Lahoud har sagt att Israel misstar sig om man tror att man kan eliminera den palestinska saken genom att mörda Hamasledare och Irans ex-president Akbar Hashemi Rafsanjani har understrukit att mordet på Yassin kommer att leda till mer våld istället för mindre. Liknande reaktioner har hörts från andra arabländer. Palestiniernas president, Yassir Arafat, har utlyst tre dagars landssorg och i den arabiska TV-kanalen Al Yazeera visas bilder från Yassins liv till tonerna av sorgsen musik.
Synpunkterna på Israels agerande förefaller kunna uppdelas på följande kategorier:

  • Det israeliska agerandet kommer att leda till mer våld i Mellanöstern.
  • Mordet på Yassin kommer att försvåra fredsarbetet.
  • Muslimska terrorister kommer att använda sig av attentatet mot Yassin som förevändning för nya terroristdåd i USA och Europa.
  • Israels agerande strider mot folkrätten.
  • Israels agerande underminerar respekten för lagar och regler.

Innan vi besvarar dessa frågor, skall vi titta lite närmare på Hamas. Vad är Hamas och vem var Ahmad Yassin?

Hamas

Hamas är en förkortning för Harakat Al-Muqawama Al-Islamija eller kortare uttryckt: den islamiska motståndsrörelsen. Hamas grundades under den första palestinska Intifadan 1987 av Ahmad Yassin som en islamisk motståndsrörelse mot Israel.
Hamas' målsättning är det fysiska förintandet av staten Israel och alla judar i området. Hamas' judehat är baserat på en religiöst grundad föreställning enligt vilken judarna inte endast ockuperar helig muslimsk mark, de styr också över världen med den uttalade målsättningen att skada den islamiska civilisationen. Enligt Hamas är det varje muslims plikt att engagera sig i det heliga kriget mot Israel. Hamas' målsättning är en islamisk stat i hela det forna brittiska mandatet och man förkastar alla former av kompromisser:

There is no solution for the Palestinian question except through Jihad. Initiatives, proposals and international conferences are all a waste of time and vain endeavors. The Palestinian people know better than to consent to having their future, rights and fate toyed with.

Hamas hävdar att världen i allmänhet och arabvärlden i synnerhet är offer för en judisk konspiration. Bland annat menar Hamas att judarna initierade det första och andra världskriget. Beviset härför har organisationen hämtat från "Sions Vises Protokoll", en skrift som är mycket populär bland västerländska nazister. Den sjunde paragrafen i Hamas organisationsdeklaration lyder såsom följer:

The Day of Judgement will not come about until Moslems fight the Jews (killing the Jews), when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Moslems, O Abdulla, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (evidently a certain kind of tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.

I en intervju med den egyptiska tidningen Al Ahram förklarade Yassin att kvinnans uppgift är att föda barn för att på det sättet stärka den islamiska nationen, medan det är männens uppgift att föra krig.
Hamas' historia är kantad av terroristdåd riktade mot Israel i synnerhet och mot västerländska intressen i allmänhet. I juni 2001 detonerade Hamas en bomb utanför ett diskotek i Tel Aviv med följden att 21 ungdomar dog. Ett år senare slog organisationen till igen och sprängde en restaurang i staden Netanya. Trettio personer omkom. Hamas har hundratals israeliska liv på sitt samvete.
Hamas' nya ledare, Abdel Aziz Rantissi, har hävdat att terroristattackerna mot Israel skall trappas upp: "Sharon has opened the gates of hell and nothing will stop us from cutting of his head".

Kommer det israeliska agerandet att leda till mer våld i Mellanöstern?

De som driver den s.k. våldsspiralsteorin hävdar att Israels agerande kommer att leda till mer våld. Problemet med denna teori är att den baseras på antagandet att Hamas' aktioner är vedergällningar för brott som israelerna förmodas ha begått. Teorin utgår från den falska premissen att Hamas egentligen vill ha fred med Israel. Uttryckt på ett annat sätt: om bara palestinierna får Västbanken, är aktivisterna i Hamas villiga att lägga ner sina vapen.
Inget kunde vara mer felaktigt. Hamas vill inte ha fred med Israel. För Hamas finns inga kompromisslösningar. Hamas budskap är entydigt: de judar som inte ger upp sina landanspråk och lämnar Israel, skall dödas.
De som kritiserar israelerna och hävdar att den israeliska aktionen kommer att leda till nya terroristattacker mot Israel, är skyldiga israelerna ett svar på frågan "Vad skall vi göra istället? Hamas har ju bestämt sig för att utplåna Israel och är inte intresserat av att diskutera frågan".
Det enda som Israel kan göra är att slå ut terroristerna, en efter en. Den israeliska taktiken går ut på att försvaga terroristorganisationerna genom att beröva dem deras ledare. Finansminister Benjamin Netanyahu:

Even if, in the short term, there will be a harsh response from Hamas, in the long term the effect will be to rein in Hamas and the rest of the terror organisations because their leaders will know that they will be destroyed.

Kommer Israel att lyckas? Dessvärre finns det mycket som talar för att Israel kan komma att misslyckas. Organisationer som Hamas är ytterligt populära bland områdets araber och det beror inte endast på att de bekämpar Israel, utan också på att de bedriver social verksamhet bland palestinierna (detta skiljer Hamas från terroristorganisationer som t.ex. Röda Brigaderna). Yassins begravningståg var fyra kilometer långt, över 200 000 människor deltog i processionen. För en västerlänning kan det te sig märkligt att en man som presiderar över en organisation vars målsättning är att döda alla judar, som åberopar sig på litteratur som klassats som nazistisk och som anser att kvinnors roll är att stå vid spisen och föda barn, kan mobilisera så mycket sympati, men så ser det för närvarande ut i Mellanöstern.
Men det finns även en annan sak som talar till Hamas' fördel: den demografiska utvecklingen i området. År 2025 har Israel 8,3 miljoner invånare. Jordanien har över 12 miljoner, Egypten har 95 miljoner, Syrien 26 miljoner och Saudi-Arabien 40 miljoner. Om 25 år har Israel 2 miljoner egna palestinier, 7 miljoner på Västbanken och Gaza och lika många i Jordanien. Totalt 16 miljoner palestinier. Organisationer som Hamas kommer att ha närmast obegränsade möjligheter att rekrytera nya aktivister. På sikt finns det således en risk att Israel dukar under av ren utmattning.

Kommer det israeliska agerandet att försvåra fredsarbetet i området?

En del av dem som hävdar att den israeliska aktionen kommer att försvåra fredsarbetet, har hänvisat till Egyptens president Hosni Mubarak. Enligt Mubarak innebar den israeliska aktionen slutet på fredsprocessen i Mellanöstern. Men vad är det Mubarak menar? På vilket sätt skulle Yassins död minska utsikterna för fred i området? Hamas är ju inte involverat i fredsprocessen. Hamas är en rörelse som svurit att krossa den israeliska staten. Är det inte rimligare att anta motsatsen, dvs. att oskadliggörandet av Hamas är en nödvändig förutsättning för en varaktig fred i Mellanöstern? Så länge Hamas är part i konflikten finns det ingen exklusivt fredlig lösning på Mellanöstern-konflikten. Hur skulle en sådan lösning se ut?
Mubaraks utspel är även märkligt av ett annat skäl. Under 90-talet förde Mubarak själv en skoningslös kamp mot radikala muslimer i Egypten. Bruket av våld och tortyr var omfattande. Sheik Omar Abdul var medlem i Islamiska Jihad, en organisation med den deklarerade målsättningen att störta president Mubarak. Islamiska Jihad var också ansvarigt för mordet på Mubaraks företrädare, Anwar Sadat. Rahman tvingades i landsflykt och hamnade i USA. I USA började Rahman planera nya terroristdåd och i början av 90-talet dömdes han till livstids fängelse för delaktighet i ett försök att spränga World Trade Center.

Mubarak lade alltså inte själv fingrarna i kors när han tog itu med egyptiska islamister på 90-talet. Varför kräver han att Israel skall agera annorlunda?

På den statliga, egyptiska informationstjänsten sägs det att Mubarak under presskonferensen uttryckte "deep sorrow for the death of Sheikh Yassin" och att han inför amerikanerna beskrev det inträffade som en "tragedi". Mubarak uttrycker sig här som om han hade förlorat en gammal vän. Varför gör han det? Det som gör Mubaraks uttalande märkligt är inte endast att Mubarak själv fört en skoningslös kamp mot egyptiska islamister. Faktum är att Yassin inte hade särskilt mycket till övers för Mubarak och många av de arabledare som nu förbannar Israel.
Vad är det som motiverar Mubaraks utspel? Hur skall man förklara den sentimentala tonen i hans uttalande?
Det är svårt att undgå misstanken att det är Yassins etniska bakgrund som spelar in. Det som gör Mubarak och andra arabledare upprörda är att israelerna hade mage att döda en prominent arab. Mubarak är naturligtvis fullt medveten om att Yassin var ledare för en organisation med skoningslös terror på sitt program, men eftersom Yassin var arab och konflikten i Mellanöstern i grunden är en schism mellan judar och araber, reagerar han instinktivt med vämjelse när nyheten når honom.
Eller hur skall man tolka Arafats beslut att utlysa tre dagars landssorg? På vilket sätt har Hamas bidragit till den palestinska saken? Faktum är ju att Yassin föraktade PLO för att Arafat satte sig ned i förhandlingar med Israel. Det är Yassins etniska härkomst som spökar i arabledarnas uttalanden och den arabiska nyhetsrapporteringen. Det är ingen tillfällighet att Al Yazeera varvar bilder av Yassin med nedstämd musik och att Egyptens president uttrycker sig om han hade förlorat en familjemedlem. De sörjer alla förlusten av en arab och broder: Yassin var förvisso ingen rättfärdig man, men han var arab och han stred mot judarna och det är det som vi inte skall glömma. Vi har trots allt en gemensam fiende. Det är budskapet.
Därmed kan vi besvara vår huvudfråga: kommer det israeliska agerandet att försvåra fredsarbetet i Mellanöstern? Det beror på hur det arabiska ledarskapet väljer att hantera situationen. Att kräva av israelerna att de inte skall slå till militärt mot ledarna för en organisation som har som målsättning att förinta staten Israel, är för mycket begärt. Alla involverade vet om att freden i Mellanöstern och lösningen på det "palestinska" problemet förutsätter kompromisser, vilket i sin tur nödvändiggör ett oskadliggörande av organisationer som Hamas.

Muslimska terrorister kommer att använda sig av attentatet mot Yassin som förevändning för nya terroristdåd i USA och Europa

Det är möjligt att det israeliska agerandet kommer att leda till nya terroristattacker. En anledning skulle kunna vara att muslimska extremister vill tvinga Europa att inta en mer oförsonlig hållning till Israel. Ett uppenbart syfte med tågsprängningarna i Madrid var att påverka Spaniens utrikespolitik i en för terroristerna gynnsam inriktning. En inte alltför okvalificerad gissning är att Frankrike står på tur. Det är ingen hemlighet att radikala muslimer ondgör sig över det franska beslutet att förbjuda religiösa symboler i skolorna.
Tanken att Europa skulle överge Israel, den enda demokratiskt organiserade staten i Mellanöstern, för att om möjligt undkomma förnyade terroristattacker, är emellertid fullständig oacceptabel. Något sådant skulle inte endast utsätta Israel för en större fara än någonsin, det skulle också öka aptiten hos de muslimska terrorister som redan är baserade i Europa.

Strider Israels agerande mot folkrätten?

De flesta av Israels kritiker har anfört att det israeliska agerandet strider mot folkrätten. Internationell rätt baseras på sedvänja eller explicita avtal mellan stater eller organisationer. En viktig skillnad mellan vanlig rätt och folkrätt är att i den senare finns det ingen direkt motsvarighet till de nationella systemens poliser, åklagare och domstolar. Förenta Nationerna har t.ex. ingen egen armé utan är beroende av att medlemsstaterna ställer upp med soldater. FN har med varierande framgång försökt axla både polisiära och dömande funktioner, men de internationella regelsystemen fungerar endast om medlemsländerna väljer att underkasta sig dem. Det finns i och för sig en internationell domstol till vilken tvistande länder kan vända sig, men även dess auktoritet är beroende av att de stridande länderna accepterar domstolens legitimitet. USA har t.ex. vägrat att underordna sig den internationellåa brottsmålsdomstolen ICC.
De som anser att Israels agerande strider mot folkrätten, menar att Israel inte hade rätt att låta döda Yassin. Israel är medlem i FN och måste därför respektera FN:s regelsystem. Enligt FN-stadgan finns det bara två undantag från förbudet för stater att använda våld:

  • En stat eller organisation har rätt att använda våld efter ett beslut i säkerhetsrådet. Ett exempel på en av säkerhetsrådet auktoriserad militär aktion var det USA-ledda anfallet mot Irak efter Iraks ockupation av Kuwait.
  • En stat har rätt att använda våld i självförsvar.

Förbudet mot att använda våld berör endast militärt våld. USA:s handelsbojkott mot Kuba är således inget folkrättsligt brott. Inte heller förbjuder folkrätten att en stat eller organisation utövar politiska påtryckningar mot en annan stat. Följaktligen var inte EU:s påtryckningar mot Österrike år 1999 efter det österrikiska Frihetspartiets valframgångar i strid med folkrätten.

Var den israeliska aktionen sanktionerad av säkerhetsrådet?

Den israeliska aktionen var inte sanktionerad av säkerhetsrådet. Men det innebär inte att den inte går att försvara. Det regelsystem som definierar när stater har rätt att tillgripa våld är inte oomstritt.
FN grundades efter andra världskriget med den uttalade målsättningen att hindra framtida krig. FN:s regelsystem är därför i huvudsak utformat för att skydda det nationella oberoendet. Men denna fokusering på det nationella självbestämmandet har gjort det svårt för FN att agera mot stater som förtrycker sina egna befolkningar. FN kan inte ingripa mot en stat som inleder en massaker på grupper i den egna befolkningen om säkerhetsrådet inte kan ena sig om en aktion. Även om FN:s medlemsstater är förpliktigade att skydda mänskliga rättigheter, kan de inte agera militärt utan säkerhetsrådets samtycke. Det räcker med att en av de permanenta medlemmarna i rådet utnyttjar sitt veto för att en aktion skall stoppas. Kort uttryckt: FN:s beslutsregler gynnar den nationella suveräniteten på de mänskliga rättigheternas bekostnad.
Detta system är naturligtvis inte okontroversiellt. När USA, Storbritannien och Frankrike år 1991 upprättade skyddszoner i norra Irak i syfte att skydda kurderna mot Saddam Husseins trupper, agerade de tre länderna i strid med säkerhetsrådets uttryckta vilja. NATO:s bombningar av Serbien 1999 utgör ett annat exempel. Trots att bombningarna kritiserades för att strida mot folkrätten visade det sig inte möjligt att i säkerhetsrådet mobilisera en majoritet emot dem. En opinionsundersökning under Irakkriget visade att trots att endast 20 procent av fransmännen stödde de amerikanska krigsansträngningarna, ansåg hela 73 procent att den amerikanska politiken gagnade vanliga irakier och att den skulle bidra till ett fredligare Mellanöstern. Inte heller den svenska uppfattningen är helt entydig. Sverige vill gärna se sig själv som det land som håller FN:s fana högst, men när israeliska kommandosoldater fritog besättningen på ett av muslimska terrorister kapat plan i Entebbe år 1976, avstod Sveriges regering från att fördöma aktionen trots att samtliga kapare dödades tillsammans med ett tjugotal ugandiska soldater. Inte heller protesterade Sverige när USA, Storbritannien och Frankrike struntade i ett kinesiskt veto och på eget bevåg gick in i Irak år 1991 för att skydda landets kurdiska minoritet. Utrikesminister Hjelm-Wallén försvarade den sistnämnda aktionen på följande sätt:

Åtgärderna bör inte ses som ett hot mot den irakiska statsbildningen utan som en exceptionell åtgärd som vidtagits med ett humanitärt syfte i en extraordinär situation.

Anledningen till att Hjelm-Wallén inte kritiserade USA, Storbritannien och Frankrike för att de kränkte Iraks suveränitet, var givetvis att hon visste att Saddam var en hänsynslös diktator som skulle ge sig på kurderna i mån av möjlighet. Men när hon rättfärdigade inmarschen pekade hon samtidigt, med eller emot sin vilja, på hur obsolet FN:s regelsystem har blivit. I konflikten mellan FN-stadgans krav på respekt för det nationella självbestämmandet och försvaret av mänskliga rättigheter, valde utrikesministern det senare. Varför gör inte Sveriges regering samma bedömning av attacken mot Yassin? Problemet med FN-stadgan är inte endast att den ger diktaturer möjlighet att utan yttre inblandning terrorisera sina egna befolkningar, den gör det också möjligt för till freden och demokratin fientligt inställda stater och rörelser att hindra en demokrati från att försvara sig. Eller inbillar sig regeringen att Israel hade fått ett mandat från säkerhetsrådet att angripa Yassin om man hade begärt det? Det finns inget som tyder på något sådant. När israeliska kommandosoldater stormar ett flygplan, dödar samtliga kapare och fritar besättningen, väljer regeringen att inte kritisera agerandet. När tre europeiska stormakter kränker en självständig nations territoriella integritet, försvarar utrikesministern aktionen med att inkräktarna hade ett ädelt uppsåt. Men när israeliska säkerhetsstyrkor dödar ledaren för en organisation som har som programmatisk målsättning att nedgöra alla judiska barn, kvinnor och män, bestämmer sig regeringen för att betona att aktionen strider mot folkrätten. Varför?

Den enda rimliga förklaringen till att Sverige har valt att kritisera Israel är att Sverige, tillsammans med övriga EU-länder, är oroliga för att ett stöd till Israel skulle kunna resultera i fler terroristattacker i Europa.

Självförsvarsparagrafen

Rätten till självförsvar är det andra undantaget från förbudet mot våld. Det är dessutom en rättighet som ger en stat ensidig rätt att besluta om användning av militärt våld. FN-stadgan lyder:

Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker på den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna till dess Säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för att bibehålla internationell fred och säkerhet.

Denna paragraf har tolkats på olika sätt. Enligt den s.k. restriktiva tolkningen skall artikeln ges en bokstavstolkning. En bokstavstolkning av artikeln innebär att en stat endast har rätt att tillgripa militärt våld utan säkerhetsrådets mandat om staten ifråga är utsatt för ett väpnat angrepp. Den restriktiva tolkningen tillåter således inte preventivt självförsvar, dvs. att en stat angriper en annan stat eller organisation i syfte att förebygga ett angrepp från staten eller organisationen ifråga.
Den s.k. extensiva tolkningen av självförsvarsartikeln säger att uttrycket "väpnat angrepp" inte definierar vad som måste vara för handen för att en stat skall kunna ingripa militärt mot en annan stat eller organisation. Förespråkarna för en extensiv tolkning menar istället att uttrycket beskriver en situation i vilken en stat har rätt att försvara sig med våld. Eftersom "väpnat angrepp" inte utgör ett kriterium, anser den extensiva tolkningens företrädare att det finns fler tillfällen då våldsanvändning går att rättfärdiga. Bland annat menar man att en stat har rätt att tillgripa våld i syfte att försvara medborgare som befinner sig utomlands. En stat har också rätt att använda våld i preventivt syfte.
Det finns även debattörer som försökt kombinera dessa två ståndpunkter. Man medger i och för sig att en stat endast har rätt att tillgripa våld om den utsätts för ett väpnat angrepp, men man gör en annan tolkning av uttrycket "väpnat angrepp" än den gängse. Om en stat, A, har vidtagit åtgärder som bara kan tolkas på ett sätt, dvs. som att A förbereder ett militärt angrepp mot B, har B rätt att angripa A i preventivt syfte. Israel åberopade sig på en snarlik tolkning av självförsvarsparagrafen när man attackerade och förstörde den irakiska kärnkraftsreaktorn Osirak 1981.
Det torde inte råda något tvivel om att den restriktiva tolkningen av självförsvarsparagrafen är populärast bland FN:s medlemsländer. Samtidigt har den extensiva tolkningen mött allt större förståelse, inte minst efter terroristattackerna mot New York och Washington.
FN-stadgan utformades inte med det uttryckliga syftet att vara behjälplig vid terroristbekämpning. I den mån terrorismen uppfattades som ett problem av grundarländerna, ansåg man att kampen mot den var en nationell angelägenhet. Det var en rimlig uppfattning eftersom terrorismen efter andra världskrigets bestod av nationellt baserade rörelser. En annan vanligt förekommande uppfattning var att terroristbekämpningen inte skulle involvera militära styrkor. Även detta var en rimlig uppfattning. De flesta terroriströrelser representerar inte stater, utan politiska eller religiösa ideologier och många ansåg följaktligen att uppgiften att bekämpa terrorismen skulle skötas av det traditionella rättssystemet med dess poliser, åklagare och domstolar.
Internationaliseringen av terrorismen ledde emellertid till att staterna började samarbeta med varandra och att nya metoder för terroristbekämpning, däribland militära sådana, togs i bruk. Diskussionen om den s.k. självförsvarsparagrafen tog därmed en ny vändning. Ett problem med självförsvarsparagrafen var dess snäva definition av "väpnat angrepp". Enligt den klassiska tolkningen av självförsvarsartikeln var det bara stater som kunde genomföra väpnade attacker. Var det överhuvudtaget möjligt att klassificera terroristattacker som väpnade attacker och hade stater rätt att bekämpa terrorism med militära medel? Terroristbekämpningen försvårades dessutom av att terroristerna inte alltid hade sina baser i de länder i vilka de utförde attackerna. Enligt den restriktiva tolkningen av självförsvarsparagrafen hade en stat som var utsatt för terrorism inte någon självklar rätt att förfölja terrorister in på en annan stats territorium. Terroristbekämpningen hamnade således i konflikt med kravet på respekt för den nationella suveräniteten. När Israel bombade PLO-högkvarteret i Tunis 1981 motiverade israelerna angreppet med hänvisning till att Tunisien tillät PLO att verka från tunisiskt territorium. Ytterligare ett problem med självförsvarsparagrafen var att den stipulerar att svaret på ett väpnat angrepp måste följa omedelbart på attacken. Omedelbarhetsprincipen kom till för att förhindra preventiv krigföring. Terrorismen ställde denna uppfattning på huvudet: terroristattacken är till sin natur alldeles för kortvarig för att den attackerade staten skall hinna svara på den. Om en stat har rätt att svara militärt på ett terroristangrepp, blir svaret per definition preventivt.
De stater som var utsatta för internationell terrorism, uppfattade ofta FN:s regelverk som en hämsko och det var inte särskilt svårt att förstå varför: FN grundades med den uttalade målsättningen att hindra krig mellan nationalstater, inte i syfte att bidra till kampen mot en allt mer internationaliserad terrorism. Efter attackerna mot Sudan och Afghanistan preciserade USA:s dåvarande president Bill Clinton kritiken på följande sätt:

America has battled terrorism for many years. Where possible, we've used law enforcement and diplomatic tools to wage the fight. The long arm of American law has reached out around the world and brought to trial those guilty of attacks in New York, in Virginia and in the Pacific. We have quietly disrupted terrorist groups and foiled their plots. We have isolated countries that practice terrorism. We've worked to build an international coalition against terror. But there have been and will be times when law enforcement and diplomatic tools are simply not enough. When our very national security is challenged and when we must take extraordinary steps to protect the safety of our citizens.

Terroristattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001, ställde konflikten mellan FN-stadgan och behovet av att kunna föra en effektiv kamp mot terrorismen på dess spets. En följd av terroristattackerna mot New York och Washington var att FN insåg att om kampen mot den internationella terrorismen skall bli effektiv, måste någon form av preventiv krigföring tillåtas. Men USA hade även stöd utanför FN. Både NATO och EU ställde sig på USA:s sida och hävdade att flyganfallen mot Afghanistan hade stöd i FN-stadgan. Terroristattackerna mot New York och Washington hade oåterkalleligen förändrat folkrätten i det att preventiv krigföring för första gången accepterades som ett legitimt instrument vid terroristbekämpning.

Var den israeliska aktionen en akt av självförsvar?

Var den israeliska aktionen en akt av självförsvar i denna mening? De som motsätter sig en sådan tolkning brukar anföra följande:

  • Israel är en ockupationsmakt.
  • Det är inte möjligt att jämföra palestinska terroristattacker med terroristattackerna mot New York och Washington.

Dessa argument håller inte. Ockupationsargumentet baseras på teorin att Västbanken tillhör Jordanien (eller de s.k. palestinierna), vilket området inte gör. För en diskussion av äganderättsfrågan, klicka här. Det andra problemet handlar om möjligheten att jämföra palestinska terroristattacker med terroristattackerna mot New York och Washington. Det har bl.a. sagts att terroristattackerna mot Israel och New York och Washington inte kan jämställas därför att de uttrycker olika målsättningar. Naturligtvis ligger det något i denna uppfattning. Å andra sidan ter det sig aningen egendomligt att terroristernas syften skall vara avgörande för om en stat får engagera sig i preventiv krigföring. Terroristernas motiv är naturligtvis viktiga att förstå, inte minst för dem som bekämpar terrorism, men de kan knappast vara avgörande för om en stat får ägna sig åt preventiv krigföring. Antag att polisen får ett tips om att en man planerar ett bankrån i det ädla syftet att skänka pengarna till gatubarn i Rumänien. Menar förespråkarna för denna teori att polisen inte bör se lika allvarligt på mannens planer som om han hade behövt pengarna för att betala privata skulder? Utgångspunkten för diskussionen måste rimligtvis vara en person eller grupps vilja att utföra terroristhandlingar, inte deras motiv.
Ett annat argument är att den arabiska terrorismen mot Israel inte använder sig av samma metoder som Al Qaida och att den inte har åstadkommit samma förödelse som i USA. Men inte heller detta argument håller för en närmare granskning. Frågan är ju om Hamas hade använt sig av flygplan om man hade haft den möjligheten. Att palestinska terrorister inte har förmått orsaka lika stor förödelse som Al Qaida kan knappast vara ett skäl för att avstå från militära ingripanden. Poängen med preventiv krigföring, t.ex. konfiskation av vapen och sprängmedel, är ju att försvåra storskaliga attacker. Eller menar förespråkarna att Hamas inte skulle döda 3000 israeler om de hade möjlighet att göra det, utan istället nöja sig med att spränga ett och annat diskotek?

Israels agerande underminerar respekten för lagar och regler

Ytterligare ett argument mot det israeliska ingripandet är att det underminerar respekten för lagar och regler. Detta argument har framförts bl.a. av hovrättsassessor Ulf Ahlström i polemik mot en artikel författad av Kristdemokraternas Alf Svensson. Alf Svensson försvarade härförleden Israel i en artikel i Svenska Dagbladet, betitlad Rätt att döda Yassin? Åtminstone såg det ut som om Svensson tog Israel i försvar. I artikeln påpekade Svensson att de som idag kritiserar Israel saknar ett historiskt perspektiv på händelserna i måndags:

Att döda en människa är alltid liktydigt med den största tragedi. Detta helt oberoende av personens nationalitet eller vad det vara må. Det är maximen som för övrigt nått världen från Mellanöstern: Du skall icke dräpa. Enligt min uppfattning måste Israels attack och dödandet av schejk Yassin trots allt sättas in i sitt sammanhang. Det kan förstås verka märkligt att hävda, men är likväl en oomtvistlig sanning, att schejk Yassin inte hade dödats av Israel om Israel aldrig blivit till som stat. Hamasledarens livsmål har ju varit att driva judarna i havet, att utplåna staten. Låt vara i två steg. Men inte en springa av hopp till förhandlingar har visats. Kravet har varit utplåning.

Svensson fortsätter:

Vänsterstupiditeten har alltid ogillat att bli påmind om historien. I det avseendet gäller konsekvens. Men elementär anständighet fordrar faktiskt, just när det gäller Mellanöstern, att nuet sätts in i ett sammanhang.

Så långt ser det onekligen ut som om Svensson menar att det var rätt av Israel att döda Yassin, men skenet bedrar:

Om jag bortser från den historiska händelseutvecklingen i Israel, och om jag vägrar att ta till mig den vanligtvis allmänt accepterade ståndpunkten att man lär av historien, och någon frågar: Var det rätt att döda schejk Yassin? Så är svaret självfallet nej, det var inte rätt. Men om jag vet att schejk Yassin legat bakom det faktum att hundratals absolut oskyldiga civila dödats av schejk Yassins terrororganisation, och om jag därtill lägger att allt talar för att han skulle ha fortsatt att se till att ännu flera oskyldiga dödats, då kan väl knappast svaret te sig särskilt enkelt. Givetvis ska respekt för internationell rätt råda. Ingen kan önska internationellt kaos. Men internationell rätt är till för individernas säkerhet, var dessa än bor. Och inte tvärt om.

Istället för att svara på frågan om Israel hade rätt att döda Yassin, upprepar Svensson ståndpunkten från ovan. Det enda vi får veta är att svaret inte är särskilt enkelt. Svensson konkluderar:

Israelerna uppfattar sig vara i en krigssituation. Det är sannolikt svårt för oss under våra trygga förhållanden att känna förståelse för den. Det existerar för övrigt en hetsig debatt inom Israel om vad som är rätt och fel, om vad som minskar och om vad som ökar våldsspiralen. Naturligtvis borde schejk Yassin och hans terrororganisation - stämplad som terrororganisation av både FN och EU - ha ställts inför rätta. Det borde vara vad alla önskat. Varför det inte blev så är jag inte kapabel att bedöma, men kan ana. Mellanöstern fordrar eldupphör och förhandlingar som inte upphör förrän ömsesidigt accepterade och till fullo garanterade avtal existerar.

Svensson fullbordar här sin reträtt. Kvar av utropstecknet blir inte mycket mer än ett frågetecken. Istället för att svara på frågan om det var rätt att döda Yassin, byter Svensson ämne och påpekar att inte ens israelerna är eniga i frågan. För säkerhets skull rundar pastor Svensson av med att säga att Hamas borde ställas inför en internationell domstol.
Detta är naturligtvis inte likt Alf Svensson. Om det är något som Svensson gjort sig känd för så är det ju klara besked i frågor om rätt och fel. I början på 90-talet satt Alf Svenssons parti i regeringen, där drev man igenom att den svenska skolan inte skall vara neutral i moraliska frågor utan tvärtom tala om för eleverna vad som är rätt och fel. Sedan dess har Svensson hunnit med att kräva att filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skall entledigas på grund av dennes åsikter i moralfrågor. Svensson förnyade förövrigt sin kritik av Tännsjö i mars innevarande år. Tännsjö sitter som ledamot i Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor och Svensson har i ett pressmeddelande uppmanat Socialstyrelsen att ompröva Tännsjös anställning:

Jag vill uppmana Socialstyrelsen och andra offentliga institutioner som anlitar Tännsjö som rådgivare i etiska frågor att studera hans ställningstaganden och överväga om en sådan uppviglare fyller de krav man måste ställa i dessa känsliga sammanhang.

När miljardrullningen inom Skandia häromåret blev offentlig krävde Svensson att statsminister Göran Persson skulle inrätta en s.k. etikkommission:

Statsministern bör kalla till överläggningar med alla partier för att visa på allvaret. Vi har tidigare krävt en etikkommission och man kan kalla det för vad man vill, men det krävs ett forum för att diskutera och slå fast vilka värden som bär upp vårt samhälle. Vi har alla ursprungligen från religionen fått lära oss vad som är rätt och sant och etiken måste genomsyra all verksamhet. Utan förtroende kan inget samhälle fungera.

Inte heller förefaller Svensson vara främmande för udda politiska förslag. För två år sedan krävde Svensson i Ekots partiledarintervju i Sveriges Radios P 1 att biologiundervisningen i landet skolor skulle bli mer "allsidig" genom att eleverna får ta del av Bibelns skapelseberättelse. Svensson har också föreslagit kemisk kastrering av våldtäktsdömda och krävt upprättandet av ett nationellt DNA-register.
Men när frågan om det var rätt att döda Yassin kommer upp på tapeten, tvekar Alf Svensson. Det är som om han nästan drabbats av tunghäfta. Han skäller förvisso på dem som av olika orsaker vägrar förstå varför israelerna gjorde som de gjorde, men han vill uppenbarligen inte själv ta ställning i frågan. Han kritiserar dem som valt att ta ställning emot Israel, men han vill själv inte ta ställning för Israel. Varför? En möjlig tolkning av Svenssons utspel är att han egentligen inte stöder det israeliska agerandet, utan att han endast "förstår" det. När vi säger att vi förstår en handling, kopplar vi ett motiv till den. Även de som tagit avstånd från attacken har alltså någon sorts förståelse av den. Kanske är det det som Svensson gör i artikeln: han tror sig begripa vad Sharon vill åstadkomma och vill förmedla denna insikt till en svensk publik. En sådan tolkning är dock onödigt långsökt och Svenssons kritiker har också tagit fasta på det som Svensson uppenbarligen vill säga, men av olika skäl inte vågar säga: att israelerna gjorde rätt.
Trots att Svensson alltså inte försvarar det israeliska agerandet har hovrättsassessor Ulf Ahlström valt att beteckna Svenssons utspel som "häpnadsväckande":

Yassin dödades när han kom ut från en moské efter sin bönestund. Det finns, såvitt framkommit i den mediala rapporteringen, inget som tyder på att Yassin själv just då påbörjat ett brottsligt angrepp på någon eller att ett sådan angrepp från honom var överhängande ... Det förelåg helt enkelt ingen rätt till nödvärn enligt internationellt godtagna rättsnormer när Yassin dödades. ... I stället för att framhålla att Yassin borde behandlats enligt de normer som gäller i en rättsstat väljer Alf Svensson emellertid att antyda förståelse för att Israel dödade honom.

Ahlströms bild av Yassin är knappast med sanningen överensstämmande. Det är förvisso sant att Yassin inte hade "påbörjat ett brottsligt angrepp" mot någon när han kom ut från moskén, men det var heller inget som förväntades av honom. Yassin var rullstolsbunden. Han var inte fysiskt kapabel att attackera någon. Israelerna dödade inte Yassin därför att de var rädda för honom som person, utan därför att han använde sin religiösa auktoritet till att bekämpa staten Israel. Yassin spelade ungefär samma roll i Hamas som Goebbels gjorde i nazityskland i det att han både beordrade aktioner och inspirerade och motiverade rekryter. Han var således ingen civil palestinier, utan ledaren för en organisation som för ett kompromisslöst krig mot Israel. När Ahlström hävdar att det inte förelåg någon nödvärnsituation, visar han att han inte har förstått att den internationella terrorismen inte kan bekäämpas på samma sätt som vanlig brottslighet. Kamen mot terrorismen förutsätter preventiv krigföring av det slag som Israel ägnade sig åt.
Ahlström konkluderar:

Om vi accepterar att Israel dödar personer utan rättegång och utan att det föreligger en nödvärnssituation, måste vi fråga oss vad vi är beredda att acceptera härnäst. Låt oss säga att polisen "vet" att en organisation planerar ett terrordåd men har svårt att få fram bevis mot organisationen. Ska vi i en sådan situation acceptera att polisen dödar organisationens företrädare, eftersom det annars blir svårt att förhindra det planerade brottet? Ska rättsstatens normer, som är en förutsättning för ett värdigt samhälle i allmänhet och för en demokrati i synnerhet, göras beroende av hur praktiskt det är för makthavarna att i det enskilda fallet upprätthålla rätten? Försvaret av rättsstaten börjar vid dem vi tycker sämst om. Det är ingen konst att hävda att personer vi tycker om ska få en rättvis behandling. Det kommer de alltid att få. Rättsstatens principer handlar om att även de människor vi inte tycker om - eller som är olika oss själva - ska få rättvisa. Ska vi försvara rättsstaten, måste försvarslinjen gå vid den utslagne på gatan, vid den knarkande tjuven och vid den vi tror är terrorist. Ger vi inte dem den rättvisa vi själva vill komma i åtnjutande av, har vi underminerat de mänskliga rättigheterna för oss alla.

Ett annat problem med Ahlströms argument är att det undviker de besvärliga frågorna. Antag att vi hade kunnat förhindra förintelsen av Europas judar genom att låta mörda Hitler. Hade det varit fel? Antag att terroristattackerna mot New York och Washington hade kunnat undvikas medelst en riktad attack mot Usama bin Laden. Hade det gått att motivera en sådan attack? Om Ahlström svarar nej på dessa frågor, resonerar han uppenbart principetiskt: de rättsstatliga reglerna skall upprätthållas oberoende av alla konsekvenser. Men om man tittar lite närmare på Ahlströms resonemang, ser man att hans kritik av Svensson i huvudsak är konsekvensetisk. Ahlström oroar sig över följderna av Svenssons resonemang: rättsstaten får inte offras på terroristbekämpningens altare. Frågan är väl dock vilka Ahlström inkluderar i ordet "vi". Är det den israeliska rättsstatens förfall som Ahlström oroar sig över eller bekymrar han sig över att européer och amerikaner skall följa det israeliska exemplet? Varför skulle vi göra det? Ahlströms exempel är teoretiskt åskådliggörande, men knappast adekvat. Opinionsundersökningar genomförda efter attentatet visar att en majoritet av de tillfrågade israelerna ställer sig bakom regeringen Sharons beslut att låta döda Yassin. Om vi får tro Ahlström innebär det att israelerna snart kommer att godkänna attentat mot alla möjliga sorters personer. Det är naturligtvis inte uteslutet att Ahlström har rätt, men än så länge finns det inget som tyder på att israelerna är villiga att gå så långt. Problemet med Ahlströms resonemang är att det baseras på premissen "om vi säger A, måste vi säga B". Det är inte sant. Bara för att A ljuger, måste inte B börja ljuga och även om A och B visar sig vara två riktiga lögnare, måste det ju inte innebära att alla människor i deras omgivning måste börja ljuga.
Det israeliska ingripandet kommer inte att medföra att fler amerikaner eller européer begår brott. Inte heller kommer det att leda till en ökning av andelen regelbrytare i Kanada. De som säger att det israeliska ingripandet underminerar respekten för lagar och regler, menar egentligen att mordet på Yassin kommer att leda till att Hamas får fler sympatisörer. Det kan naturligtvis inte uteslutas att så blir fallet, men det kan knappast läggas till grund för en kritik av Israel. Även om många västerlänningar känner olust inför händelsen i måndags, har nog de flesta förståelse för det israeliska agerandet. Inte i den meningen att de tycker att det är bra att israeliska säkerhetsstyrkor dödar människor, utan i den meningen att de förstår att israelerna inte har något val när det gäller Hamas. Hamas' kompromisslösa hållning i Mellanösterkonflikten gör händelser som den i måndags oundvikliga. Israel har rätt att försvara sig. Det är naturligtvis upp till araberna själva och deras ledare att förklara för omvärlden varför de högtidlighåller minnet av en man som anser att alla judar skall dödas, att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn och som åberopar sig på skrifter som är omåttligt populära bland nazister.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS