Samtiden.com

Om konsten att koka soppa på en spik

Den USA-ledda koalitionens framgångar i Irak har tagit både medier och krigsmotståndare med överraskning. Även om jakten på Saddam Hussein och hans ministrar inte är över, har USA redan börjat skicka hem personal och utrustning.
Reaktionerna på USA:s framgångar bland s.k. fredsaktivister är mer förvirrade än någonsin tidigare. Det var inte meningen att USA skulle vinna kriget. Många aktivister hade hoppats på utdragna och blodiga gatustrider mellan irakiska gardister och amerikanska soldater med stora förluster för koalitionen som resultat. De flesta hade nog också hoppats på att den irakiska befolkningen inte skulle ha agerat så kärvänligt gentemot amerikaner och engelsmän som den de facto har gjort.
Att kriget nu mer eller mindre är över har inte inneburit att försöken att finna nya anledningar till att hata USA har avbrutits. I denna artikel skall vi titta på två vanligt förekommande skäl.

Irak är ockuperat av USA!

Den s.k. ockupationsteorin är naturligtvis vanligast bland socialister och kommunister, men även kristdemokrater som Anders Wijkman har artikulerat sitt stöd för teorin. I en mening är ockupationsteorin naturligtvis knappast kontroversiell. Om man med 'ockupation' menar 'erövra', är den USA-ledda koalitionen otvivelaktigt i full färd med att ockupera Irak. USA hade aldrig kunnat störta Saddam Hussein utan att uppnå militär kontroll över landet. Men det är inte denna innebörd som föresvävar tokstollarna till vänster om socialdemokraterna.
Om man får tro tokvänstern, är  Iraks oljetillgångar det enda skälet till att amerikanska och brittiska trupper befinner sig i landet. Det är naturligtvis nonsens. Iraks oljetillgångar är ett skäl till att USA och England befinner sig i Irak. Det är naturligtvis inte det enda skälet, men det är otvivelaktigt ett skäl. Det är dessutom inte ett skäl som endast omfattas av USA och England. Även krigskritiska Sverige har ett intresse av att kunna köpa olja till rimliga priser. När svenska politiker säger att de beklagar den USA-ledda invasionen av Irak, men välkomnar störtandet av Saddam Hussein, medger de förvisso inte att oljan spelat någon roll för deras ställningstagande, men naturligtvis anser även Sveriges finansminister att det är bra för svensk ekonomi om landet även i fortsättningen kan köpa olja från t.ex. Irak till skäliga priser. Det är inte märkligare än att Irak vill kunna köpa elektronik till berättigade priser från USA och Japan.
Det finns naturligtvis även ett korn sanning  i antagandet att USA kommer att stanna kvar i Irak under en längre period. När exilirakiern Bakhtiar Amin fick frågan om hur länge USA och England bör stanna i Irak, svarade han på följande sätt:

As long as it is necessary to secure and stabilize the country. We need their help in the transitional people -- also to deter regional interference in Iraqi affairs. In the first two years, Iraq should prepare the environment for free elections when Iraqis can decide about their political and economic future.

Problemet med Irak är att landet saknar demokratiska traditioner. Det finns av den anledningen en del som talar för att irakierna aldrig skulle kunna skapa en demokratiskt styrd rättsstat utan hjälp från väst. Det är en anledning till att det USA-ledda engagemanget kan dra ut på tiden.
Ett annat problem med Irak är att landet inte är en stat i vedertagen mening. Den irakiska centralmakten har aldrig haft kontroll över hela landet. Mångfalden av etniska grupper och religioner gör det dessutom svårt att tala om en nationell identitet. Irak är i mångt och mycket ett stamsamhälle där trygghet och överlevnadsmöjligheter är en funktion av goda relationer till den egna klanen. Det finns därför en uppenbar risk att försöken att etablera en irakisk demokrati grundstöter på grund av motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Även detta utgör skäl till att det amerikansk-brittiska engagemanget kan dra ut på tiden och bli ytterst kostsamt för de västerländska skattebetalarna.
 Närvaron av amerikanska och brittiska soldater måste således inte betyda att Irak är ockuperat i ordets klassiska betydelse. Förklaringen till den amerikansk-brittiska närvaron är dessvärre mer komplex än tokvänstern vill medge. Det har funnits amerikanska soldater i Tyskland sedan slutet av andra världskriget, men få skulle ta detta faktum till intäkt för att driva tesen att Tyskland är ockuperat av USA. Försöken att framställa den amerikanska närvaron i Irak som ett ockupationsföretag är förvisso jämförbart med att koka soppa på en spik.

Propaganda!

När Jan Guillou fick frågan om hur han reagerade inför bilderna av jublande irakier, svarade han på följande sätt:

Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.

Guillou verkar således mena att glädjescenerna runtom i Irak saknar autenticitet. Man kan tolka Guillous yttrande på olika sätt.
En möjlig tolkning är att Guillou menar att irakierna inte visade äkta glädje, dvs. att de gjorde som de blivit tillsagda att göra och att tillsägaren i detta fall var USA. Än så länge finns det dock inget som tyder på att de proamerikanska demonstrationerna och glädjeyttringarna var framtvingade.
En annan möjlig tolkning är att Guillou menar att de positiva reaktionerna på den amerikanska närvaron inte är representativa. De var förvisso äkta, men inte möjliga att generalisera utifrån. Uttryckt på ett annat sätt: det är inte omöjligt att flertalet irakier motsatte sig USA:s planer på att störta Saddam Hussein. Om irakierna hade fått välja mellan fortsatt Saddamstyre och en amerikanskledd invasion, hade de kanske ställt sig på sin presidents sida. Guillou har dock inte ännu presenterat något empiriskt material som stöder denna tolkning. Dessutom finns det en hel del som talar emot hypotesen. Så länge som Saddam Hussein satt vid makten, var det inte svårt för västerländska journalister att finna irakier som var villiga att prisa landets president. Tvärtom, kön av irakier som sade sig älska sin president var lika lång som någonsin den kinesiska muren. En rimlig förklaring av genomsnittsirakierns undersåtliga beteende visavi Saddam Hussein, är att Saddam var en hänsynslös diktator. När irakierna sade att de dyrkade Saddam, menade de inte allvar. De sade det därför att de kände sig tvingade att säga det. Om man betraktar glädjescenerna i Bagdad och på andra håll i Irak ur detta perspektiv, blir man således inte särskilt förvånad. Saddam Hussein var av allt att döma djupt impopulär bland irakierna. Exilirakiern Bakhtiar Amin uttryckte sig på följande sätt:

God created all creatures, but not all of them believe in him. How can Saddam claim that 100 percent of the Iraqi people support him. In reality, Iraq is a one-party system. No opposition is allowed to exercise political rights. There are no fundamental freedoms. The country is run by an extraordinarily ruthless dictator, that created a facist, totalitarian, racist system. The dictator was inspired by Hitler, Stalin and Pol Pot and their methods.

Även om det säkert finns många irakier som känner sig kluvna inför den amerikansk-brittiska närvaron, är det inte orimligt att anta att de är glada över att Saddams terrorregim störtats i gruset. Vad skulle en motsatt hypotes implicera? Att irakier är mer förtjusta i grymma despoter än svenskar? Att etnisk tillhörighet väger tyngre i den politiska vågskålen än demokratisk övertygelse?
Eller menar Guillou att TV-sändningarna från Bagdad och intervjuerna med Bagdadbor var fejkade? Om man anlägger ett filosofiskt perspektiv på frågeställningen, tvingas man nog medge att vi inte kan utesluta att Guillou har rätt, men än så länge finns det inget som tyder på det. Varken Guillou eller någon annan har lagt fram material som stöder en sådan hypotes.

När det kommer till kritan visar det sig alltså att Guillou inte säger något särskilt. Guillous resonemang är totalt innehållslöst ur empirisk synpunkt och förmodligen är det också meningen. Guillou vill uppenbarligen att läsaren skall få intrycket att det inte finns någon skillnad mellan dagen USA och Hitlers Tyskland, mellan George W. Bush och Adolf Hitler. Vad är detta om inte ännu ett försök från tokvänsterns sida att koka soppa på en spik?

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS