Samtiden.com

Europa, islam och terrorismen. Del III

Politisk korrekthet är något som den socialistiska vänstern har hittat på för att ge livet en mening efter Berlinmurens fall. Det grundläggande problemet med den politiska korrektheten är att den sätter ett likhetstecken mellan åsikter och kränkningar av individer och grupper. För den som är politiskt korrekt är det i princip inte möjligt att människor kan ha olika åsikter om pornografi. Det finns bara en åsikt, allt annat är kränkande för kvinnor. Man är antingen för homosexualitet eller så kränker man homosexuella. De som inte stöder immigrationspolitiken kränker per definition invandrare. Enligt Storbritanniens största muslimska organisation, The Muslim Council of Britain, finns det inga muslimska terrorister. De som påstår något sådant kränker muslimer.
För politiskt korrekta finns bara en lösning på problemen: lagstiftning. Kvinnor antas vara så till den milda grad kränkta av förekomsten av pornografiska filmer på TV att det anses omänskligt att begära av dem att de skall byta kanal. Homosexuella skall inte behöva tåla att det existerar olika Bibeltolkningar, istället skall staten gå in och straffa dem som inte håller sig till den auktoriserade tolkningen. Muslimer skall inte behöva utstå modern konst om den strider mot Koranen. Det åligger istället den enskilda utställaren att förebygga kränkningar av religiös övertygelse.
Förekomsten av denna mentalitet är naturligtvis ett bekymmer för alla vi som trodde att det moderna samhället var något mer än ett vuxendagis.
Den politiska korrektheten speglar ganska väl den socialistiska vänsterns världsuppfattning. Varför inte också kriminalisera hets mot rika? Faktum är ju att de mest mordiska regimer som världen har skådat inte har varit baserade på grumliga rasbiologiska teorier, utan på sociologisk klassanalys. I Sovjetunionen sköts kulaker och förmenta kapitalister på löpande band därför att de tillhörde fel klass och i Pol Pots Kampuchea räckte det med att man hade glasögon för att man skulle uppfattas som tillhörandes den fientliga samhällsklassen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför hatlagstiftningen är begränsad till att skydda vissa grupper. Om vi också hade fått en hatlagstiftning som även omfattade hets mot framgångsrika individer, hade många redaktörer, journalister och allmänradikaler tvingats se sig om efter ny försörjning.
I förra artikeln redogjorde vi för olika förklaringar till den muslimska invandringen till Europa. Vi sade också att EU i framtiden kommer att insistera på att immigranter tillgodogör sig europeiska värden, ett beslut som förmodligen kommer att kollidera med den mångkulturalism eller politiska korrekthet som flertalet av Europas politiker också ansluter sig till. I denna artikel skall vi diskutera den politiska korrekthetens effekter på den fria debatten. Vi skall också ställa frågan vad den politiska korrektheten betyder för våra möjligheter att skydda oss mot muslimsk terrorism.

Får man skämta om Usama bin Laden?

Politisk korrekthet är egentligen inget att skratta åt, även om det ibland kan vara svårt att låta bli. I England blev en anställd på en fångvårdsanstalt entledigad därför att han hade skämtat om Usama bin Laden. Incidenten ägde rum två månader efter terroristattackerna mot New York och Washington. Trebarnspappan Colin Rose hade arbetat på anstalten i över tjugo år. Själva utredningen av incidenten tog sex månader. Anstalten motiverade avskedandet med att det i mannens närhet hade funnits tre muslimska besökare. De tre besökarna hade dock inte framställt några klagomål och arbetsgivaren hade heller aldrig brytt sig om att höra dem. Det var Roses arbetskamrater som hade anmält honom.
Varför straffades Rose så hårt? Uttryckt på ett annat sätt: varför är det politiskt inkorrekt att skämta om Usama bin Laden? Hur kan ett oskyldigt skämt av en engelsman om en av västvärldens mest impopulära personer leda till avsked? Enligt anstaltsledningen var Roses brott att han hade gjort sig skyldig till rasism. En talesman för Her Majesty's Prison Service försvarade beslutet att avskeda Rose på följande sätt:

The decision to dismiss Mr Rose was fully consistent with Prison Service policy . . . to eradicate racism in prisons.

Den enda rimliga tolkningen av anstaltsledningens agerande är att eftersom bin Laden är muslim, är det inte tillåtet att gyckla med honom. Även om bin Laden är en kallblodig mördare, förtjänar han vår respekt eftersom han också är muslim.
Man undrar om detta argument även gäller Hitler och Pol Pot?

Oriana Fallaci

If you are a Westerner and you say that your civilization is superior, the most developed that this planet has ever seen, you go to the stake. But if you are a son of Allah or one of their collaborationists and you say that Islam has always been a superior civilization, a ray of light ... nobody touches you. Nobody sues you. Nobody condemns you.
   Oriana Fallaci

Oriana Fallaci är en av världens mest kända kvinnliga journalister. Hennes bok "The Rage and the Pride" (2002) såldes i miljontals exemplar och gav upphov till en hetsig debatt om islams roll i Europa. "The Rage and The Pride" är en ursinnig bok, förmodligen den mest förbittrade bok som har skrivits i ämnet. Det är en anklagelseskrift mot vår tids politiskt korrekta intellektuella och en krigsförklaring mot det Fallaci uppfattar som det muslimska korståget mot den västerländska kulturen. Fallaci hotades till livet av italienska muslimer. Den franska organisationen Movement Against Racism and for Friendship Between People (MRAP) försökte få boken förbjuden. Schweiziska muslimer stämde Fallaci och krävde att boken stoppades och att de som hade distribuerat den straffades.
För ett år sedan lät Fallaci publicera ytterligare en bok i ämnet: "The Force of Reason". "The Force of Reason" fortsätter där "The Rage and the Pride" slutade. I sin nya bok hävdar Fallaci att den muslimska invandringen till Europa har politiska orsaker. De muslimska länderna har insett att de egentligen bara har ett verksamt vapen som de kan använda i kampen mot det gudlösa väst: det demografiska vapnet. Till stöd för sin tes åberopar hon sig bland annat på ett tal av Algeriets förre president Houari Boumedienne:

One day millions of men will leave the southern hemisphere to go to the northern hemisphere. And they will not go there as friends. Because they will go there to conquer it. And they will conquer it with their sons. The wombs of our women will give us victory.

I maj månad i år beslutade en italiensk domstol att pröva om argumentationen i "The Force of Reason" innebär att Fallaci har gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. Fallaci är åtalad för att ha uttryckt sig nedsättande om islam. Bakom kampanjen mot Fallaci står en italiensk muslim vid namn Adel Smith. Smith är president för Italiens muslimska union och misstänks vara upphovsman till en skrift i vilken Italiens muslimer uppmanas att döda Fallaci. Han har krävt att alla klassrum i landet skall rensas på krucifix (Smith har sagt att det kristna korset är ett "miniatyrkadaver"), att högstadieelever inte skall tillåtas läsa Dantes "Den gudomliga komedin" och att Giovanni da Modenas fresk i Bolognas San Petroniokatedral, "The Last Judgment", skall förstöras. Smiths ståndpunkt skulle kunna formuleras på följande sätt: kristna måste ta avstånd från de delar av sin tro som muslimer uppfattar som kränkande.
Den 75-åriga italienskan som är cancersjuk och numera bor i New York, har svarat att hon inte kommer att närvara vid rättegången. I en intervju med Wall Street Journal hävdar Fallaci att processen mot henne visar att hon har rätt: Europa håller på att transformeras till Eurabia. Européerna har gett upp striden. Det finns inte längre kvar några män eller kvinnor som vågar ta strid för liberala värden. Bat Ye'ors prediktion har slagit in. Västerlandets framtid ligger i USA:s händer.

Charles Moore: var Muhammed pedofil?

Åtalet mot Fallaci är på intet vis unikt för Italien. Många europeiska länder har lagar som förbjuder hets mot folkgrupp. Sverige är inget undantag från den regeln. Domen mot Åke Green baserades på att han hade formulerat sig på ett förklenande sätt om homosexuella. I dagarna har premiärminister Tony Blair sagt att Storbritannien inom kort kommer att få en liknande lagstiftning. Om Blair får som han vill, skall det i framtiden inte vara tillåtet att uttrycka sig nedsättande om islam. Blairs förslag är dock inte endast grundat i en vilja att tillfredställa den politiska korrektheten. Tarique Ghaffur vid Londonpolisen har sagt att de muslimska organisationerna ofta är snabba att fördöma terroristattacker, men att de, bortsett från det, inte har gjort särskilt mycket för att hjälpa polisen att identifiera potentiella terrorister. Blair tror uppenbarligen att en lag som förbjuder hets mot islam skall göra landets muslimer mer samarbetsvilliga.
Vad de nya lagarna kommer att innebära i praktiken är det ingen som vet. Blair vill att det skall vara förbjudet att hetsa människor till våldshandlingar mot anhängare av en religion. Frågan är dock vilken betydelse som domstolarna kommer att lägga i ordet "hets". Dessutom: var går gränsen mellan kritik av religiösa uppfattningar och uppmaningar till våld mot anhängare av en religion? Det är förmodligen inte fel att säga att den marxistiska samhällskritiken har varit en bidragande orsak till miljontals människors död, men innebär det att vi skall olagligförklara "Das Kapital"? Hetsar man mot islam om man berättar en elak vits om profeten Muhammed? Hur skall domstolarna hantera kritik av religiösa rörelser som de facto utgör ett hot mot samhället?
Den brittiska kommentatorn Charles Moore testade gränserna när han i en artikel i Daily Telegraph tog upp frågan om Muhammed var pedofil. Enligt Moore är det en helt legitim problemställning:

The question is sometimes asked because one of his wives, Aisha, was a child when he married her. As Barnaby Rogerson gingerly puts it in his highly sympathetic recent biography (The Prophet Muhammad, Little, Brown): "... the age disparity was considerable: she was only nine while Muhammad was 53". Aisha was taken from her seesaw on the morning of her marriage to be dressed in her wedding garment. After sharing a bowl of milk with the prophet, she went to bed with him.

Moore menar att om Blair och inrikesminister David Blunkett får som de vill, finns det risk för att sådana frågor inte kommer att kunna ställas i framtiden. Ett skäl är givetvis att de uppfattas som djupt kränkande av muslimer. Iqbal Sacranie, ordförande för Muslim Council of Britain, har formulerat den muslimska synpunkten på följande sätt:

In his column last Saturday, Charles Moore began with an almost unbelievably provocative question. "Was the prophet Mohammed a paedophile?" he asked. ... The charge of paedophilia refers to Mohammed's marriage with Aisha. Yet a paedophile is one who is primarily aroused by children. For most of his married life, the Prophet (peace be upon him) had one wife, who was a widow with children of her own. After her death, he married others, most of whom were former widows themselves. Why would the Prophet have waited three years after his betrothal to Aisha - his only virgin bride - if not because he was waiting for her to attain puberty?

Sacranie fortsätter:

It is no easy task to convey to a secular audience the immense love and esteem in which Muslims hold the Prophet. To us, he was the restorer of the worship of the One True God; teacher of an elegant and pristine monotheism; the friend of the orphans and the poor; a wise statesman, brave warrior, loving father, considerate husband; he was also the final of God's Prophets sent to mankind to remind us of the awesome Day of Judgment, when all will be called to account for the deeds we have committed during our lifetimes.

Sacranies svar är intressant av flera skäl. Enligt Sacranie har Moore fel i sak, men den som läser Moores artikel inser snabbt att Moore inte anklagar profeten för pedofili. Det enda som han säger är att det skall vara tillåtet att ställa frågan. Sacranie missar Moores poäng därför att han är så upprörd och det som gör honom upprörd är att orden "Muhammed" och "pedofil" förekommer i samma text.
Men Sacranies replik är också intressant av en annan anledning. Enligt Bat Ye'or måste Europa välja mellan två framtider: antingen europeiseras islam eller så islamiseras Europa. En europeisering av islam skulle innebära att Europas muslimer nöjer sig med att inta samma modesta plats i samhället som kristna redan gör. Det skulle innebära att islam accepterar tudelningen politik-religion. Det skulle också innebära de delar av Koranen där det framförs förlegade synpunkter på renegater, homosexuella och kvinnor måste tolkas om eller överges. En islamisering av Europa skulle ge upphov till det Bat Ye'or kallar Eurabia. Ett nödvändigt villkor för att Europa skall omvandlas till Eurabia är att Europas muslimer slår vakt om sitt kulturarv och erhåller stöd för sin hållning från kontinentens politiskt korrekta etablissemang.
När Sacranie beskriver Moores fråga som "ofattbart provokativ" ger han oss en fingervisning om hur han och MCB ser på islams roll i det framtida Europa. Sacranies reaktion ger oss möjlighet att mäta graden av "västernisering" bland brittiska muslimer. Sacranie anser inte att det finns någon anledning att diskutera, än mindre kritisera, islam. Profeten Muhammed var perfekt. Sacranie uppfattar Moores frågeställning som blasfemisk och anser att det borde finnas lagar som hindrar icke-muslimer från att ifrågasätta den av honom omhuldade bilden av profetens liv och karaktär. Sacranie är inte ensam om att anse att Moore inte borde ha utnyttjat sin rätt att uttrycka sig fritt. The Muslim Association of Britain kallade Moores tilltag "one of the most repulsive and disgusting attacks on Islam and Muslims". MAB menade att Moore hade kränkt 1,3 miljarder muslimer och krävde att Daily Telegraph avskedade honom:

Anas Altikriti, speaking on behalf of MAB, commented early this morning: "Charles Moore wishes to be seen as someone who understands a little bit about Islam, when in fact he peddles feeble lies, misinterpretations and incredible falsehoods. Almost 15 years on from the infamous Salman Rushdie affair, one would have thought that the likes of the Daily Telegraph and its editors would have known better than to allow such filth and drivel to adorn their pages. Unfortunately not. "More than a billion people around the world will be shocked and horrified by this attack, and every single Muslim in Britain and beyond will feel deeply offended by the remarks made by Moore".

The Muslim Association of Britain demands the immediate dismissal of Charles Moore from the Daily Telegraph and a full retraction and apology from the paper's editors, to not only Muslims, but to followers of all faiths, whom Moore believes should welcome attacks on them, their beliefs and their revered figures.

MAB:s reaktion är lika emotionell och onyanserad som Sacranies. Altikriti kallar Moores problemställning för "filth and drivel" och hävdar att muslimer världen över är chockade över Daily Telegraphs beslut att publicera Moores inlägg. De som i verkligheten är chockade är naturligtvis britterna. I annat fall borde de vara det.

Finns det muslimsk terrorism?

En förutsättning för att väst skall kunna föra en framgångsrik kamp mot den muslimska terrorismen är att väst förmår definiera sin fiende på ett adekvat sätt. Rubriken "Finns det muslimsk terrorism?" ger ett retoriskt intryck, men faktum är att det inte saknas personer som anser att orden "muslim" och "terrorist" inte hör ihop.
Medlemmar av Religion Newswriters Association har uppmanat journalister att inte beskriva muslimer som utför självmordsattacker i Allahs namn som muslimska terrorister, eftersom inte alla muslimer är terrorister. Brittiska BBC har hakat på RNA och meddelat att man har för avsikt att sluta använda ordet "terrorist". Nästa gång det smäller i London, skall man istället använda ordet "bombare". BBC förklarar:

The word "terrorist" itself can be a barrier rather than an aid to understanding. We should try to avoid the term, without attribution. We should let other people characterise while we report the facts as we know them.

BBC har dock inte endast nöjt sig med att proklamera en ny terminologi, i god öststatsanda har man också bytt ut ordet "terrorist" mot ordet "bombare" i gamla artiklar. Tre exempel:

Ursprunglig formulering: Blair vows terrorists won't win
BBC:s ändring: Blair says 'terror will not win'

Ursprunglig formulering: on the morning after the worst terrorist atrocity Britain has ever seen.
BBC:s ändring: on the morning after the worst peacetime bomb attacks Britain has seen.

Ursprunglig formulering: Bus man may have seen terrorist.
BBC:s ändring: Passenger believes he saw bomber.

Frågan är vad det är som BBC vill att vi skall förstå. Den enda rimliga förklaringen till BBC:s agerande är väl att BBC inte anser att Londonbombarna var terrorister. Om Londonbombarna var terrorister, är det väl rimligt att kalla dem terrorister? Enligt BBC är ordet "terrorist" värdeladdat, men frågan är varför det är ett problem. Ord som "mördare" och "pedofil" är också värdeladdade. Vad vill BBC att vi skall ersätta dem med? En annan förklaring som har lanserats är att det har gått inflation i ordet "terrorism". Det används om så många ting att det numera betyder allt och inget. Det är i och för sig möjligt att det har gått inflation i ordet "terrorist", men det gör väl inte Londonbombarna till icke-terrorister? Dessutom: varför begränsa städaktionen till ordet "terrorist"? Ett annat ord som används om allt och inget är ordet "rasist". Skall BBC sluta använda det också? Ytterligare en förklaring till BBC:s agerande är att "bombare" är ett ord som passar engelska förhållanden. Frågan är dock vilka slutsatser som följer från detta faktum. Innebär det att Storbritannien inte har ett terroristproblem? Eller mer precist uttryckt: vari ligger skillnaden i att USA har ett terroristproblem, medan Storbritannien har problem med bombare?
En tolkning av BBC:s agerande skulle kunna se ut på följande sätt. BBC är egentligen inte oroat över att en fortsatt användning av ordet "terrorist" skall leda till förvirrade TV-tittare och tidningsläsare. Det som oroar BBC är att det flitiga användandet av ordet "terrorist" skall föranleda britterna att ana en koppling mellan terrordåden och islam. Kanske har BBC tagit intryck av Muslim Council of Britain. MCB är Storbritanniens mäktigaste muslimska organisation. Enligt MBC:s ordförande, Iqbal Sacranie, finns det inte och kan inte finnas några muslimska terrorister.
Finns det muslimska terrorister? Ett rimligt svar på frågan är ja. Flertalet av de personer som har utfört terrordåd i Europa och USA har varit muslimer. De har också motiverat sina handlingar i religiösa termer. När Sacranie hävdar att det inte kan finnas muslimska terrorister, leker han med ord. Verkligheten kan vara överfull med muslimska terrorister, trots att uttrycket inte ryms i hans vokabulär.
Ytterligare ett exempel på politiskt nyspråk är Tony Blairs och George W. Bushs "War on terrorism". Varför inte använda den mer informativa frasen "War on Muslim terrorism"?
Blair och Bush har också beskrivit islam som en "fredens religion". Den bakomliggande idén är att vi måste göra en distinktion mellan islam och de tankar och handlingar som härrör från terrorister som, så att säga, kallar sig muslimer. Men varför måste vi göra det? När vi studerar inkvisitionen eller de kristna korstågen finns det inget krav på att vi särskiljer dem från den rena kristendomen. Varför skall vi behandla islam annorlunda? Dessutom: varför inte utsträcka argumentet så att det även omfattar andra ideologier? Hade George Bush accepterat teorin att vi måste skilja mellan sann och falsk kommunism? Hade Lars Ohly gått med på att göra en distinktion mellan sann och perverterad nationalsocialism?

Dubbla måttstockar: Robert Kilroy-Silk och Tom Paulin

Det brukar sägas att problemet med den politiska korrektheten är att den ofelbart leder till olika former av censur. Som vi har sett finns det onekligen ett korn av sanning i denna iakttagelse. Men politisk korrekhet handlar också om upprättandet av dubbla måttstockar.
Robert Kilroy-Silk arbetade som programledare på BBC:s talkshow Kilroy. I januari år 2004 uttryckte han sig på följande sätt i en artikel i Sunday Express:

We are told by some of the more hysterical critics of the war on terror that "it is destroying the Arab world". So? Should we be worried about that? Shouldn't the destruction of the despotic, barbarous and corrupt Arab states and their replacement by democratic governments be a war aim? After all, the Arab countries are not exactly shining examples of civilisation, are they?
Few of them make much contribution to the welfare of the rest of the world. Indeed, apart from oil - which was discovered, is produced and is paid for by the West - what do they contribute? Can you think of anything? Anything really useful? Anything really valuable? Something we really need, could not do without? No, nor can I. Indeed, the Arab countries put together export less than Finland. We're told that the Arabs loathe us. Really? For liberating the Iraqis? For subsidising the lifestyles of people in Egypt and Jordan, to name but two, for giving them vast amounts of aid? For providing them with science, medicine, technology and all the other benefits of the West? They should go down on their knees and thank God for the munificence of the United States.
What do they think we feel about them? That we adore them for the way they murdered more than 3,000 civilians on September 11 and then danced in the hot, dusty streets to celebrate the murders? That we admire them for the cold-blooded killings in Mombasa, Yemen and elsewhere? That we admire them for being suicide bombers, limb-amputators, women repressors? I don't think the Arab states should start a debate about what is really loathsome.
... We have thousands of asylum seekers from Iran, Iraq, Algeria, Egypt, Libya, Yemen, Saudi Arabia and other Arab countries living happily in this country on social security. This shows what their own people think of the Arab regimes, doesn't it? There is not one single British asylum seeker in any Arab country. That says it all about which country deserves the epithet loathsome.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En parlamentsledamot förkastastade artikeln som rasistisk. National Association of British Arabs fördömde Kilroy-Silk för hans "blatant anti-Arab racism". The Muslim Council of Britain avfärdade artikeln som "gratuitous anti-Arab rant". MCB:s ordförande, Iqbal Sacranie, skrev ett brev till BBC och ifrågasatte Kilroy-Silks lämplighet som programledare. Enligt Sacranie var artikeln "ignorant, extremely derogatory and indisputably racist". The Commission for Racial Equality polisanmälde Kilroy-Silk. Kommissionens ordförande Trevor Phillips lät till och med förstå att Kilroy-Silk inte endast måste göra avbön, han borde dessutom donera en del av sin inkomst till en muslimsk välgörenhetsorganisation. Inte ens Scotland Yard kunde låta bli att initiera en undersökning. BBC svarade med att lägga ned Kilroy. Kilroy-Silks 17 år långa karriär som programledare för ett av Storbritanniens mest populära pratprogram var därmed över.
Vad var det som låg bakom BBC:s beslut att lägga ned Kilroy? Kilroy-Silk begick två misstag. Det första misstaget var faktamässigt. Kilroy-Silk skilde inte mellan perser och araber. Iranier är perser, inte araber. De personer som genomförde terroristattackerna i Madrid var marockaner. En av Londonterroristerna var född och uppvuxen på Jamaica. De tre andra var brittiska medborgare av pakistanskt ursprung. Kilroy-Silks artikel ger onekligen ett rörigt intryck och verkar vara tillkommen i hast. Kilroy-Silk har också medgett att artikeln innehåller felaktigheter. Men han har också sagt att felaktigheterna måste ses i rätt sammanhang. Artikeln tillkom ursprungligen som ett inlägg i en debatt om Irakkriget. Kritikerna hävdade att den amerikanska invasionen har medfört att arabvärlden föraktar väst. Artikeln var ett svar på denna kritik.
Var det Kilroy-Silks oförmåga att skilja mellan perser och araber som som fick BBC:s kastrull att koka över? Knappast. Om så hade varit fallet, hade BBC, med stor sannolikhet, tvingats skrota alla sina debattprogram. Det som fick BBC att agera var Kilroy-Silks andra misstag, ett övertramp som har beskrivits på följande sätt av MCB:s ordförande Iqbal Sacranie:

Kilroy-Silk appears unable (or unwilling) to distinguish between the terrorists who perpetrated the Sept 11 atrocities and the ordinary Arab peoples who constitute a population of over 200 million. This seems to be a clear case of indiscriminate generalisation and as such, blatantly racist.

Sacranie har rätt när han säger att Kilroy-Silk generaliserar om araber. Frågan är dock om Kilroy-Silks generalisering är orimlig. Kilroy-Silk överdriver knappast när han säger att världens arabstater är despotiska, att de inte producerar särskilt mycket av värde, att vetenskap, teknik och medicinsk forskning i huvudsak äger rum i väst, att många självmordsbombare är araber, att kvinnoförtrycket är utbrett i arabiska länder och att västerlänningar inte söker asyl i arabvärlden.
Enligt Pew Research Centers rapport från 2003, "Views of a Changing World", hade 71 procent av palestinierna förtroende för Usama bin Laden. I Marocko och Pakistan sade 49 respektive 45 procent av de tillfrågade att de hade förtroende för terroristledaren. Över hälften av jordanierna sade sig ha förtroende för bin Laden. En undersökning genomförd i Saudiarabien samma år visade att hälften av saudierna sympatiserar med bin Ladens teser om USA och den sk. världssionistiska konspirationen.
I flera muslimska länder finns det stabila majoriteter för ett eliminerande av staten Israel. Nittio procent av marockanerna, 85 procent av jordanierna och 80 procent av palestinierna anser att samexistens med Israel är omöjligt. På frågan "Skall homosexualitet accepteras av samhället?", svarade 88 procent av jordanierna, 76 procent av libaneserna och 66 procent av turkarna nej.
När Pew gjorde om undersökningen i år visade det sig att förtroendet för bin Laden i Jordanien nu är uppe i 60 procent. I Pakistan har hälften av befolkningen förtroende för bin Laden, medan "endast" 26 procent av marockanerna har samma åsikt. Ungefär hälften av libaneserna, jordanierna och marockanerna anser att självmordsattacker mot västerländska intressen i Irak är moraliskt legitima. På frågorna "Gillar du kristna?" och "Gillar du judar?" utföll de negativa svaren på följande sätt:

Land Kristna (%) Judar (%)
Turkiet 63 60
Jordanien 41 100
Marocko 61 88

Hur hade Sacranie reagerat om denna statistik hade gällt européer istället för araber? Vad hade han sagt om en undersökning hade gett vid handen att hälften av britterna anser att det är rätt att bränna ner moskéer och döda araber? Hade han kanske rentav karakteriserat Europa som en fredens kontinent?
Kilroy-Silk fick inte sparken därför att han inte kunde hålla isär perser och araber. BBC hade gissningsvis heller inget problem med att förstå att det faktiskt fanns mer än ett korn av sanning i Kilroy-Silks generalisering. Anledningen till att BBC lade ner Kilroy var att företaget ansåg att det inte skall vara tillåtet att säga att att världens arabstater är despotiska, att de inte producerar särskilt mycket av värde, att vetenskap, teknik och medicinsk forskning i huvudsak äger rum i väst, att många självmordsbombare är araber, att kvinnoförtrycket är utbrett i arabiska länder och att västlänningar undviker att söka asyl i arabvärlden, trots att det i samtliga fall handlar om rimliga generaliseringar.
För att få perspektiv på BBC:s hantering av Kilroy-Silkaffären, kan det vara instruktivt att jämföra den med en annan incident, även den orsakad av en BBC-anställd. Tom Paulin är poet och deltar regelbundet som recensent i ett av BBC:s kulturprogram: Newsnight Review Arts. Under en Egyptienresa sade Paulin i en intervju med egyptiska Al-Ahram att de judar som bor i de ockuperade territorierna borde skjutas. Han likställde också judiska sionister med Hitlers SS:

I think they are Nazis, racists. I feel nothing but hatred for them ... I never believed that Israel had the right to exist at all.

Hur har BBC tacklat Paulins uttalanden? Faktum är att BBC inte har gjort något alls för att näpsa Paulin. I artikel från företagets profilenhet beskrivs Paulin i närmast smickrande ordalag:

Feisty, combative, some would say rebarbative, his appearances on "Newsnight Review" - and the "Late Review" which it replaced - have brought him cult status among the chattering classes. He is, as one wag puts it, the thinking man's thinking man.

Uttalandet föranledde journalisten Mark Steyn att göra följande fräna kommentar:

When Catholic groups complain about things like Terrence McNally's Broadway play Corpus Christi (in which a gay Jesus enjoys anal sex with Judas), the arts crowd says a healthy society has to have "artists" with the "courage" to "explore" "transgressive" "ideas", etc. But, when Cincinnati Muslims complained about the local theatre's new play about a Palestinian suicide bomber, the production was immediately cancelled: the courageous transgressive arts guys folded like a Bedouin tent. The play was almost laughably pro-Palestinian, but that wasn't the point: the Muslim community leaders didn't care whether the play was pro- or anti-Islam: for them, Islam was beyond discussion. End of subject. And so it was.

BBC:s behandling av Kilroy-Silk beskriver på ett fint sätt den intellektuella transformation som Europa för närvarande genomgår. I Eurabia är det helt i sin ordning att förorda att medborgarna i Mellanösterns enda demokrati skall mördas. Däremot är det inte tillåtet att ifrågasätta den muslimska världens uppblåsta självuppfattning.

Dubbla måttstockar: Världskulturmuseet i Göteborg

Världskulturmuseet i Göteborg plockade nyligen ner en tavla av den franska konstnären Louzla Darabi efter protester från svenska muslimer. Tavlan har ett sexuellt motiv och innehåller verser från Koranen. På den muslimska chatten Sindbad uttalades förtäckta hot mot personalen:

Och ett meddelande till er andra folk som bara tittat in här, tycker jag att ni ska göra något också! Det är Allahs ord vi pratar om här!!! Allah tala som gett oss Koranen, Koranen är inte vilka ord som helst! Det är Allahs ord. När vi läser koranen pratar Allah med oss.

Har också skickat ett aggresivt brev till de. DET SKA ALLA HÄR GÖRAA! Må Allah straffa de, Amin!

Salam aleikom bröder och systrar
Varenda muslim som läser detta måste skriva, även om ni inte vet vad ni ska skriva, så är det ändå jätteviktigt. Men tänk igenom noga vad ni skriver, skriv inga hot, utan säg att hon ska tänka på vad som har hänt i Holland, USA klarar inte av att skydda sig, frågan är ju då om hon/han klarar av det! Skriv att ni inte hotar henne, men man ska ta lärdom av det som har hänt i Holland och en del muslimer är varken rädda för fängelse eller död, men att ni inte är en av dessa. Hon ska ta det som en varning, inte som ett hot. Sen måste varenda en säga till i den lokala mosken att dom ska ringa upp henne/honom eftersom det är mycket viktigt, och även om ni själva kan ringa upp så är det mycket viktigt att ni även gör det, även om det skulle göra slut på era pengar på mobilen, för detta är mycket viktigare än nåt annat.
Sen baraka Allahu bik akhi abu sulayman al fasi för att du har uppmärksammat detta.
MÅ ALLAH VÄGLEDA OSS OCH FÖRINTA ISLAMS FIENDER
ALLAHU AKBAR

Kom ihåg teatern i England som skulle ha en föreställning om Sikher bla bla bla ,,.... Men 400 arga sikher gick in i Teatern o vägrade låta de spela den föreställningen...och de fick lägga ner föreställningen..
Så om de kan ,....varför skulle inte vi,
Få med så mycket folk som möjligt.
Även regeringar i muslimska länder om möjligt

Jette Sandahl, chef på Världskulturmuseet i Göteborg, förklarade muséets beslut på följande sätt:

Museet har ingen avsikt eller önskan att kränka någon och vi är angelägna om att föra en dialog med de besökare som reagerat negativt på konstverket. ... Naturligtvis tycker vi inte att ett museum ska ta bort ett konstverk för att det upplevs som kränkande för ett antal personer vilket viss konst ofta gör. För ett museum är principen om konstnärlig frihet och yttrandefrihet grundläggande i ett demokratiskt samhälle. ... Många av diskussionerna runt "Scène d'Amour" är mycket intressanta men museet upplever nu att de förskjuter fokus och leder uppmärksamheten bort från utställningens verkliga fokus, nämligen de mänskliga tragedierna runt HIV/AIDS och nödvändigheten av att världssamfundet samlas kring en lösning på detta globala problem.

Enligt Sandahl är yttrandefriheten grundläggande. Den skall alltså inte åsidosättas, inte ens om det finns personer som anser att en utställning är kränkande. Mot slutet av sin replik motiverar Sandahl muséets beslut att ta ner Darabis tavla: man vill undvika att debatten om tavlan och dess förenlighet med islam skall skymma den viktigare debatten om aidskrisen. Sandahls förklaring är givetvis en ren undanflykt.
Enligt Världskulturmuseets informationschef Jonas Dahl har man mottagit cirka 700 e-postmeddelanden. Låt oss anta att samtliga dessa brev var kritiska till installationen. Enligt Islamic Center i Malmö finns det 350 000 muslimer i Sverige. Denna siffra inkluderar även barn och gamla människor. Är det orimligt att anta att de som krävde att Darabis tavla skulle plockas ner, utgör maximalt en halv procent av den muslimska populationen? Den korrekta siffran är förmodligen mindre. En inte alltför orimlig gissning är att flera av mejlen har samma avsändare. Trots detta kände sig Världskulturmuseet tvingade att tillmötesgå opinionen. För att om möjligt ännu mer understryka sin politiska korrekthet tillåter Världskulturmuseet numera inte heller att man fotograferar konstverket.
Det kan vara instruktivt att jämföra Världskulturmuseets behandling av Louzla Darabis konstverk med kultursveriges omsorg om "Ecce homo". "Ecce homo" är förmodligen en av de mest omdiskuterade och mest kontroversiella utställningarna i Sverige under 1900-talet. Utställningen, vars upphovsman är en lesbisk bildkonstnär vid namn Elisabeth Olsson, avbildar en naken Jesus tillsammans med homosexuella och transvestiter.
Elisabeth Olsson anmäldes för hets mot folkgrupp och både mord- och bombhot riktades mot de platser där utställningen visades. Utställningen visades i Uppsala domkyrka och Sveriges riksdag. I Norrköping försökte en uppretad folkmassa storma den lokal i vilken utställningen visades. En del demonstranter var beväpnade med stenar och klubbor. Kyrkan ställde sig naturligtvis bakom Olsson. Bland svenska biskopar utbröt en livlig diskussion om Jesus hade erektion på en av bilderna. När Vatikanen fick nys om utställningen och KG Hammars position, förklarades han persona non grata.
När statsrådet Mona Sahlin fick frågan om vad hon tyckte om utställningen, svarade hon naturligtvis inte att hon var upprörd över att Elisabeth Olsson hade kränkt så många människor. Istället sade hon att den hade lärt henne mer om kristendomen än hela hennes skoltid. Sahlin ljög så det knakade, men hon hade åtminstone gjort sin plikt som politisk korrekt politiker.
Elisabeth Olsson sade att hon förstod att "många har känt sig sårade, ledsna och kränkta", men tillade att ändamålet helgar medlen eftersom hon inte har känt sig accepterad som homosexuell i kyrkliga kretsar: "Den turbulens som sker nu måste ske".
Sveriges kulturarbetarkår var naturligtvis för fin för att kritisera Olsson och Hammar. Eftersom Olsson befann på rätt sida om det moraliskt-politiska planket var det ingen som ansåg att det fanns någon anledning att bry sig. Elisabeth Olsson är numera välrenommerad bildkonstnär. Bland radikala homosexuella beskrivs hon ibland som en befrielseteolog. Man undrar om Hammar och Olsson hade varit lika uppkäftiga om utställningsföremålet hade varit profeten Mohammed?

Den politiska korrektheten och kampen mot terrorismen

Den politiska korrekheten försvårar kampen mot den muslimska terrorismen på minst tre sätt:

  • Den politiska korrekheten gör det svårt att föra en realistisk debatt om immigrationspolitiken. Det medför sämre kontroll av immigranter och svårigheter att deportera öppet västfientliga personer.
  • Den politiska korrekheten gör det svårare för myndigheterna att kontrollera de västfiender som befinner och har etablerat sig i väst.
  • Den politiska korrekheten underminerar västs möjligheter att skydda sina medborgare mot terrorism.

Låt oss jämföra Europa med USA. USA har problem med illegal invandring. Den muslimska invandringen till Europa är i huvudsak ett resultat av politiska beslut. Varken den europeiska eller amerikanska politiska eliten har visat något större intresse av en realistisk diskussion om invandringens effekter. I båda fallen beror det till stor del på att både europeiska och amerikanska politiker är rädda för att bli klassificerade som rasister. I svensk press beskrivs republikaner ofta som arroganta och främlingsfientliga, men faktum är att den enda amerikanska politiker som har försökt tackla problemet är USA:s förra president, demokraten Bill Clinton. Clinton lät uppföra en mur mellan Mexiko och Arizona för att, om möjligt, stävja den illegala invandringen. Bortsett från Clintons initiativ har det inte gjorts något alls. USA:s nuvarande president verkar inte vara särskilt intresserad av frågan. Det är märkligt inte minst därför att den illegala invandringen är en fråga där politikerna inget har att förlora. Den amerikanska allmänheten vill ha ett starkt gränsskydd, men den politiska eliten vågar inte agera på grund av politisk korrekthet. Den europeiska allmänheten är inte mindre skeptisk till europeisk immigrationspolitik, men eftersom europeisk immigrationspolitik, i likhet med amerikansk gränsskyddspolitik, i grund och botten styrs av politikernas rädslor vågar Europas politiska etablissemang inte göra något som skulle kunna uppfattas som kontroversiellt.
Anledningen till att muslimska extremister har kunnat bygga upp baser i Europa är att den europeiska politiska eliten är fången i sin egen antirasistretorik. Man har inte vågat ingripa mot västfientliga muslimska grupper av rädsla för att det skulle kunna tolkas som ett stöd till sk. främlingsfientliga organisationer. Intimt förknippad med denna politiska korrekthet, är en brist på stolthet över den västerländska civilisationen. Den politiska korrektheten är både orsak till och en konsekvens av denna skamkänsla. Stora delar av Europas politiska etablissemang skäms över sin civilisationstillhörighet. När Italiens premiärminister Silvio Berlusconi sade att väst är överlägset islam, uttalade han en sanning som ytterst få européer ifrågasätter. Trots det fick Berlusconi emotta mycket kritik, inte minst från EU, vars antirasistbyrå gjort sig känd för att undertrycka forskarrapporter om den muslimska invandringens andel i den ökande antisemitismen. Den politiska eliten i Europa är så emotionellt och ideologiskt låst att den inte ens kan diskutera Turkiets medlemskap på ett rationellt sätt.
Det finns också likheter mellan Europas och USA:s sätt att konfrontera den växande västfientligheten bland ländernas muslimer. Sheikh Abu Hamza har fungerat som imam i Finsbury Parkmoskén i London i åratal trots att han vill införa sharia i Storbritannien. Ett annat exempel är Sheik Omar Bakri Mohammed. Mohammed erhöll asyl i Storbritannien för drygt 20 år sedan. Han lever på socialbidrag och predikar öppet jihad mot väst. Han föraktar Storbritannien så till den milda grad att han inte ens vill bli brittisk medborgare. Efter självmordsattackerna i London beordrade New Yorks borgmästare Michael Bloomberg polisen att i allmänpreventivt syfte börja söka efter sprängladdningar i människors ryggsäckar och väskor. Kontrollerna skulle vara slumpmässiga och alltså drabba alla individer och etniska grupper lika. Polisen fick alltså inte ta hänsyn till att de terrorister som slog till mot New York, Washington, Madrid och London var unga män och muslimer. Det vore rasism och diskriminering. Polisen fick istället order att kontrollera var femte person. Den konservativa debattören Ann Coulter har påpekat att det medför att små barn och gravida kvinnor löper lika stor risk att bli kontrollerade som unga arabiska män med ryggsäck. Ur en polisiär synvinkel är detta naturligtvis extremt ineffektivt, men det är den väg som man har beslutat att beträda därför att man inte vill göra sig skyldig till sk. diskriminering.

En europeisk version av islam?

Den politiska korrektheten är, som vi har sett, ett problem av flera olika skäl. Den utgör ett hot mot demokratin i det att den begränsar yttrandefriheten. Den utgör ett hot mot vår säkerhet därför att den begränsar våra möjligheter att föra en realistisk diskussion om islams roll i Europa. Den gör det svårare för oss att bekämpa islamismen på vår kontinent och att hjälpa USA att bekämpa den ute i världen. Den bidrar till ett förytligande av debattklimatet när den jämställer den demokratiska ideologin med vidskepelse och högt utvecklade, västerländska demokratier med stenåldersdiktaturer i Mellanöstern.
Målsättningen måste vara att utsätta islam för samma sociala krafter som en gång sekulariserade kristendomen och krossade kommunismen. Det var kapitalismen som krossade kommunismen och kristendomen. Kommunisterna tvingades ge upp kravet på planekonomi. De tvingades erkänna rättsstaten och privategendomen. Det var inget som kommunisterna ville göra. Tvärtom: kommunismen var inte mindre kyrka då än islam är idag. För kommunister var det blasfemiskt att kritisera Marx och Lenin. Det var blasfemiskt att misstro staten och socialismens möjligheter och avfällingar straffades ofta med döden. Kristendomen har inte alltid varit en fördragsam och självutplånande religion. Kristendomens sekularisering har varit lång och smärtsam för de involverade. När dagens kristna låtsas att homosexualitet och kvinnopräster inte strider mot Bibelns budskap, är deras teater frukten av en lång och mödosam rationaliseringsprocess.
Kapitalismen tvingade kommunister och kristna att ge upp nästan allt det som de hade varit vana att förknippa med sina respektive ideologier. Numera är det få som kallar sig kommunister utan att slingra sig och det är nästan omöjligt att se någon skillnad mellan kristna och konventionella ateister. Detta har naturligtvis inte undgått vår tids islamister. Det är ingen slump att det inom islam finns en djupgående rädsla för den kapitalistiska kulturen.

All lagstiftning som skyddar islam skall avskaffas.

På sikt är det dock tveksamt om denna lösning kommer att vara gångbar. Den demografiska revolution som nu sveper över den europeiska kontinenten gör det mycket svårt att sia om framtiden. Vad händer den dag som Europas miljontals muslimer går till valurnorna? Det vet vi inte. En sak torde dock vara klar: den politiska korrektheten och den politiska viljan att skydda islam mot sk. hatbrott kommer en dag att visa sig vara en bumerang.

I den fjärde och näst sista artikeln i vår serie om Europa och den muslimska terrorismen skall vi ta upp ett annat problem: den muslimska terrorismen hade dock aldrig kunnat uppnå den slagkraft som den besitter idag utan hjälp från politiska krafter i väst. Hur ser denna allians mellan islamism och europeisk politik ut? Det är ämnet för nästa artikel.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS