Samtiden.com

Filosofins elände II

Vi befinner oss i mitten på 70-talet. Foucalt är professor i Tankesystemens historia vid College de France. Han senaste bok, Surveiller et punir ("Övervakning och straff"), har blivit en succé och gjort honom till något av en internationell celebritet bland vänsterintellektuella. Foucault trivs med livet, arbetet och politiken. På sin balkong odlar han marijuanaplantor. Han erkänner utan omsvep att han har testat det mesta. "Det är som med musik", förklarar han, "det finns bra och det finns dåliga droger".
I Surveiller et punir preciserar Foucault sin syn på det moderna samhället. Surveiller et punir handlar om makt. Boken utgör ett försök att beskriva och förklara förändringen av maktstrukturen i Europa från 1600-talet och framåt. Det är om den boken som föreliggande artikel skall handla om.

Klassisk och modern makt

Det klassiska maktsystemet präglades inte endast av överdådighet och exempellös grymhet, det var också ett ineffektivt system. Foucault menar att makten under den klassiska epoken inte hade något större grepp över människorna. Eftersom staten hade begränsade kunskaper om undersåtarnas förehavanden, tvingades den kasta ett relativt grovmaskigt nät över samhället. Den klassiska makten utövades genom statuerandet av exempel. Grundtanken var att ju grymmare straff, desto större avskräckningseffekt:

Och polisgevaldigern Bouton: "Vi tände svavlet, men det brann så dåligt att huden på yttersidan av handen endast föga skadades. Därefter grep en av bödlarna, med ärmarna kavlade ända upp över armbågarna, den för ändamålet framställda, ungefär en och en halv fot långa tången av stål, och knep honom först i höger vad, därefter i låret, därefter ställen i höger arm; därefter i bröstvårtorna. Trots att han var stor och stark hade han all möda att slita loss de köttstycken han två eller tre gånger grep från samma håll, medan han vred tången; de sålunda bortslitna bitarna efterlämnade varje gång ett sår så stort som ett mynt på sex livres.
Damiens, som skrek mycket, dock utan att svära, lyfte därefter huvudet och såg på sin kropp; samme bödelsdräng tog med en järnskopa den kokande blandningen i kitteln och hällde ymnigt därav på vart och ett av såren. Därefter fästes med mindre rep de tåg som var ämnade att spänna hästarna och slutligen spändes de fyra hästarna en vid varje lem, längs låren, benen och armarna.
Registratorn, herr Le Breton, närmade sig flera gånger brottslingen för att fråga om han hade något att säga. Svarade nej; för varje plåga skrek han som en fördömd, det skall inte förtigas: 'Förlåt mig, min Gud! Förlåt Herre!' Trots de ovan skildrade smärtorna lyfte han då och då på huvudet och betraktade oförskräckt sin kropp. Repen surrades så hart av karlarna som höll i repändarna att han utstod outsägliga plågor. Herr Le Breton trädde åter fram till honom och frågade om han inte ville säga något; svarade nej. Biktfäderna gick flera gånger fram till honom och talade länge med honom; han kysste beredvilligt krucifixet de räckte honom; han sträckte fram läpparna och sade hela tiden: 'Förlåt, Herre.'"
Övervakning och straff: 10.

Den moderna makten är mildare till sin natur och den skyr offentlighetens ljus. Naturligtvis straffar även den moderna makten, men den stoltserar inte med det. Foucault menar att det i det moderna samhället nästan har blivit skamligt att straffa. Därför äger bestraffningarna ofta rum på avskilda platser och inte sällan i hemlighet. Det sistnämnda gäller inte minst avrättningar.
I det klassiska straffsystemet användes straffet för att brottslingen skulle sona sitt brott. Straffet var statens eller suveränens hämnd. I det moderna straffsystemet har straffet modifierats i terapeutisk riktning. Straffsystemets målsättning är inte längre att vedergälla brottet, utan att återanpassa lagöverträdaren till samhället.
Det moderna straffsystemet har alltså en annan ambition än det klassiska. Dessutom vilar det på helt andra premisser. Det moderna straffsystemet kan inte fungera utan kunskaper om de individer som skall återbördas till samhället. Förändringen av straffsystemet i terapeutisk riktning har därför medfört att nya vetenskaper om människan-individen har växt fram. Det moderna straffsystemet är fortfarande ett maktsystem, men dess sammanflätning med olika vetenskaper om individen-människan har medfört att psykiatrer och psykologer har erhållit stor betydelse i det.

Varför är denna utveckling en signifikant händelse ur maktteoretisk synvinkel? Foucault ser flera problem med det moderna maktsystemet. Låt oss titta lite närmare på två stycken.

Ett problem med det moderna maktsystemet är att det tenderar att biologisera kriminaliteten. I det klassiska straffsystemet hade domstolen tre uppgifter: den skulle fastslå att ett brott hade begåtts, vem som hade begått brottet och tillämpa lagen. I det klassiska straffsystemet utplånade vansinnet brottet. Det moderna straffsystemet liknar det klassiska systemet så till vida att det inte dömer galningar, men det finns också en viktig skillnad mellan de båda systemen. I det moderna straffsystemet har brottet blivit en indikation på att vansinne föreligger. Det moderna straffsystemet ställer besvärande frågor om orsakerna till människors handlingar. Finns det människor som är farliga av biologiska skäl? Bör staten ha rätt att ingripa i förebyggande syfte mot riskpersonligheter? Foucault oroar sig över att utvecklingen kommer att leda fram till en situation där människor blir dömda för vad de är istället för vad de har gjort.
Ett annat problem med den moderna makten är dess effektivitet. Den klassiska makten var ineffektiv därför att den inte visste något om de individer som den försökte dominera. Foucault menar att det är bristen på kunskap som förklarar den klassiska maktens grymhet och förkärlek för offentliga avrättningar. Den moderna makten är en individualiserande makt. Den härskar inte genom skrämseltaktiker, utan genom att fortlöpande samla in detaljerade kunskaper om medborgarna. Individen kartläggs socialt, psykologiskt och biologiskt från det att hon föds tills det att hon dör. Det innebär att det är omöjligt för individen att värja sig emot den moderna makten.
För Foucault är utvecklingen från klassisk maktutövning till modern maktutövning så betydelsefull att han förkastar tesen att det moderna straffsystemet skulle representera ett framsteg i förhållande till det klassiska systemet. Det moderna maktsystemet är inte humanare än det förmoderna systemet, det är annorlunda. Men om den moderna makten inte representerar ett framsteg i förhållande till det klassiska systemet med tortyr, hur ser Foucault då på det moderna samhället?

Samhället som korrektionsanstalt

När Jean-Paul Sartre beskrev upploppen i det franska fängelsesystemet som "inledningen till en kamp mot den förtryckarregim som behärskar oss alla i en värld av koncentrationsläger", valde Foucault att distansera sig från uttalandet, men i Surveiller et punir förefaller Foucault att ha ändrat uppfattning. Surveiller et punir är en av de mest dystopiska samtidsskildringar som över huvud taget har skrivits:

det generaliserade fängelsesystemet spelar över hela samhällskroppen ... Normaliseringsdomarna är allestädes närvarande. Vi befinner oss i läraren-domarens, läkaren-domarens, uppfostraren-domarens, "socialarbetaren"-domarens samhälle ... Om vi efter den "inkvisitoriska" rättvisans era inträtt i den "examinatoriska" rättvisans tidevarv, om examensprocessen, ännu mer generellt betraktat har kunnat breda ut sig över hela samhället ... så har ett av de viktigaste instrumenten härför varit de olika fängelsemekanismernas mångfald och täta sammanflätning. ... Det är inte förvånande att fängelserna liknar fabriker, skolor, kaserner, sjukhus, de liknar ju alla fängelser.
Övervakning och straff: 353, 354, 355, 266.

Foucaults resonemang är inte nödvändigtvis falskt, men man bör ha klart för sig att hans jämförelse förutsätter att man håller argumentet på en relativt abstrakt nivå. Ett exempel: man kan inte läsa en fotboll och böcker kan inte rulla, men båda är ting som upptar plats i rummet. I den meningen skulle vi alltså med Foucault kunna säga att fotbollar liknar böcker. Frågan är alltså inte om det är möjligt att jämföra skolor med fängelser, frågan är om det är särskilt meningsfullt. Faktum är ju att skolor inte är fängelser. Det är sant att det finns något som kallas skolplikt, men är det verkligen meningsfullt att jämföra det med det straff som drabbar en person som har gjort sig skyldig till ett brott? I vilken mening är det meningsfullt att likna vanliga arbetsplatser med fängelser? Även om de flesta människor måste arbeta, är arbetet inget som staten tvingar oss att utföra. Människor utbildar sig av fri vilja till olika yrken. De lämnar också sina arbetsplatser efter arbetsdagens slut. Det är inget brott att arbeta, inte heller är det ett brott att inte arbeta eller att vara sjuk. Kort uttryckt: även om det existerar vissa likheter mellan fängelset och andra sociala institutioner, förvandlar det ju inte de senare till fängelser. En närmare granskning ger alltså vid handen att Foucaults maktanalytik upplöser sig i definitionsmässigt nonsens. Det moderna samhället är naturligtvis inget paradis, men det implicerar knappast att det är den korrektionsanstalt som Foucault beskriver.
Ett annat problem med Foucaults maktuppfattning är dess beskrivning av relationen makt-kunskap. Foucault menar inte endast att den moderna makten är en syntes av härskartekniker och kunskaper, han menar dessutom att det handlar om en självförstärkande spiral: maktutövningen genererar kunskaper om de människor som makten utövas över, kunskaperna medför att maktutövningen effektiviseras. En rimlig implikation av detta resonemang är att de moderna humanvetenskaperna eller vetenskaperna om människan är vetenskaper, men detta är något som Foucault förnekar. Teorin att humanvetenskaperna utgör ett kvasivetande är en tes som Foucault framförde redan i mitten på 60-talet i boken Les mots et les choses ("Orden och tingen"). Les mots et les choses utgjorde ett försök att relativisera det moderna vetandet om människan med en teori som inte saknade likheter med den teori om de moderna naturvetenskaperna som Thomas Kuhn lanserade i början av samma decennium i boken The Structure of Scientific Revolutions ("De vetenskapliga revolutionernas struktur"). Foucault försökte sedermera teoretisera sin uppfattning i boken L'Archéologie du savoir ("Vetandets arkeologi") från 1969, men övergav projektet för en nietzscheanskt inspirerad maktgenealogi i början på 70-talet.
Foucault förkastar alltså teorin att humanvetenskaperna är vetenskaper. Istället menar han de uttrycker maktförhållanden vars yttersta mål är förvaltandet, legitimerandet och verkställandet av en viss samhällelig moral.
Antag alltså att Foucault har rätt när han säger att humanvetenskaperna inte är några vetenskaper, utan att de istället uttrycker ett moraliskt perspektiv på tillvaron. Hur kan humanvetenskaperna samtidigt bidra till effektiviseringen av den moderna maktutövningen om de inte beskriver och förklarar den empiriska verkligheten? En anledning till att religionen har förlorat makt i västerlandet är dess brist på logisk koherens och empirisk verifikation. Varför skulle Foucaults studier av det moderna samhället vara undantagna från den regeln?

Låt oss nu titta lite närmare på några andra frågor. Varför skrev Foucault Surveiller et punir? Vad är det han vill att boken skall åstadkomma? Hur förklarar han förvandlingen av det moderna samhället till en korrektionsanstalt?

Borgarklassens dolda agenda

Foucaults målsättning med Surveiller et punir är att stödja och inspirera de som kämpar mot det bestående samhället:

what I wanted to write was a history book that would make the present situation comprehensible and, possibly, lead to action. ... I tried to write a "treatise of intelligibility" about the penitentiary situation, I wanted to make it intelligible and, therefore, criticizable. ... It should be an instrument for those who fight, those who resist and refuse what is.
Foucault i Kritzman: 101; Baynes/Boman/McCarthy: 114.

Vem eller vilka är det som Foucault anser att den politiska kampen skall föras emot? Foucaults svar är borgarklassen och det borgerligt-kapitalistiska samhället. Men hur förenar vi denna observation med det faktum att Foucault också var en hetlevrad anti-kommunist? Svaret är att Foucault skilde på marxismen som teori och kommunismen som politisk praktik. Foucault var positivt inställd till marxismen, han gick så långt att han ifrågasatte om det överhuvudtaget är möjligt att vara historiker utan att vara marxist. I politiska frågor var Foucault också vänsterman. Det blir tydligt inte minst i hans förklaring av det moderna samhällets utveckling till korrektionsanstalt.
Om vi får tro Foucault har den moderna makten förvandlat det moderna samhället till ett fängelsesystem. Det moderna samhället är ett fängelsesystem därför att det genomsyras av disciplinära tekniker och maktmetoder som på olika sätt kontrollerar medborgarnas liv. Hur förklarar Foucault framväxten av dessa tekniker? Foucaults svar är att det var borgarklassen som uppfann dem. Borgarklassen kände sig hotad av underklassen och sökte med ljus och lykta efter metoder med vars hjälp man skulle kunna skapa hederliga medborgare av förhärdade tjuvar och mördare. Till en början trodde borgarklassen att fängelset var svaret på dess problem. Foucault menar att borgarklassen ursprungligen hade en optimistisk syn på fängelset. Borgarklassen var övertygad om att fängelset skulle minska kriminaliteten. Efterhand tvingades dock borgarklassen att revidera sin syn på fängelset. Borgarklassen insåg så småningom att fängelset inte minskade kriminaliteten i samhället, utan att det tvärtom förvärrade situationen.
Fängelset spelar en central roll i Foucaults förklaring av den moderna maktstrukturen. Utan fängelset är det tveksamt om det moderna samhället hade utvecklats till den korrektionsanstalt som Foucault hävdar att det är. Men fängelset måste också förklaras. Varför avskaffade borgarklassen inte fängelset när den insåg att fängelset förvärrade problemen istället för att lösa dem? Foucaults svar är att borgarklassen sedermera förstod att dess dröm om ett samhälle utan kriminalitet var omöjlig att förverkliga. Istället ställde borgarklassen sig frågan om inte brottsligheten kunde utnyttjas för politiska syften. Foucault menar att borgarklassen hade insett att den på egen hand aldrig skulle kunna försvara sina privilegier. Den behövde hjälp från staten. Frågan var bara hur den skulle kunna övertyga resten av samhället att en statlig ordningsmakt var av nöden:

Crime was to useful for them to dream of anything as crazy ... as a society without crime. No crimes means no police. What makes the presence and control of the police tolerable for the population, if not fear of the criminal? ... One has to be as naive as Baudelaire to think that the bourgeoisie is stupid or prudish. Rather it is intelligent and cynical.
Power/Knowledge: 47.

Foucault menar att borgarklassen använde kriminaliteten i samhället för att motivera etablerandet av en statlig poliskår. På detta sätt trodde borgarklassen att den skulle kunna säkra sin makt i samhället. Den statliga ordningsmakten skulle naturligtvis inte endast jaga tjuvar och mördare från underklassen, den skulle också pacificera underklassen i orostider. Eftersom kapitalismen är ett klassamhälle och borgarklassen är den dominerande klassen under kapitalismen, innebar förstatligandet av de i fängelset utvecklade disciplinära teknikerna att de ställdes i borgarklassens intressen. Det är på detta sätt som Foucault vill göra den moderna maktens klasskaraktär synlig. Därmed blir det också möjligt att förstå vad Foucault menar när han uppmanar till kamp mot det bestående. Det är kapitalismen som skall nedkämpas.
Surveiller et punir utgör ett försök från Foucaults sida att förklara varför det kapitalistiska samhället måste störtas. Problemet med marxismen var länge att den saknade en maktteori och utan en sådan teori kunde marxismen inte ge en levande bild av klassförtrycket under kapitalismen. Surveiller et punir utgör ett försök att korrigera denna brist. Surveiller et punir tillhör samma samhällskritiska genre som Klaus Ottomeyers Ökonomische Zwänge und menschliche Beziehungen ("Människan under kapitalismen") och Max Horkheimers och Theodor Adornos Dialektik der Aufklärung ("Upplysningens dialektik"). Författarna använder olika perspektiv och argument, men de drar samma slutsats: den liberala demokratin är helvetet på jorden.

För många av Foucaults beundrare innebar Surveiller et punir att den sista spiken hade slagits in i den kapitalistiska kistan. Det var helt enkelt inte möjligt att tänka sig en mer extrem form av samhällskritik än den som Foucault hade presenterat i boken. Men Foucaults uppgörelse med det moderna samhället var långt ifrån avslutad. I sin nästa bok, La volonté de savoir ("Viljan att veta"), skulle han ta sig an den strävan efter frihet som karaktäriserar det moderna samhället och hävda att även den bara är ett uttryck för maktens ränker. Det är om denna bok som den avslutande artikeln i vår serie om den franska filosofen Michel Foucault skall handla om.

Att läsa

Didier Eribon: Michel Foucault.
Michel Foucault: Övervakning och straff
Michel Foucault: Power/Knowledge
Michel Foucault: The Order of Things
Michel Foucault: Vetandets arkeologi
Lawrence Kritzman: Michel Foucault. Politics, Philosophy, Culture
Baynes, Kenneth/Bohman, James/McCarthy, Thomas (Red): After Philosophy

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS